3-0 mot Malta - del 1
Sverige kunde enkelt avfärda Malta i genrepet inför VM-kvalvåren. Alltför enkelt faktiskt. Många frågor förblev obesvarade efter promenadfotbollsmatchen på Ta´ Qali.
[Läs även Inför match 1 och 2]
Malta-Sverige 0-3 (0-2)
0-1 Karl Corneliusson (31)
0-2 Henrik Larsson (41)
0-3 Håkan Mild (78)
Startelva Sverige:
Magnus Hedman - Olof Mellberg, Johan Mjällby, Patrik Andersson, Karl Corneliusson - Daniel Andersson, Stefan Schwarz - Yksel Osmanovski, Fredrik Ljungberg, Anders Svensson - Henrik Larsson
Byten Sverige:
Mjällby -> Jozo Matovac (46)
Schwarz -> Tobias Linderoth (65)
Ljungberg -> Håkan Mild (72)
Larsson -> Stefan Selakovic (80)
Med facit i hand (och det är ju alltid lättare att ha åsikter då) borde Sverige ha valt ut en annan motståndare till denna viktiga sista match innan allvaret börjar. Malta är även i bästa fall inte direkt världsmästare i fotboll, men när de som igår dessutom hade inte mindre än sex spelare borta pga skador var det inte mycket till kamp de bjöd upp till.
Matchen inleddes med ganska chansartat spel, beroende på det förbluffande häftiga skyfall som dök upp ur ingenstans strax innan avspark och fördröjde matchstarten fem minuter. Planen var helt dyngsur i början. Det torkade dock upp mycket fort, men inte fortare än matchbilden stod klar. Det var bara ett lag på banan, det bästa malteserna kunde hoppas på var att dra ner tempot och försöka hålla siffrorna nere. Åtminstone det förstnämnda får de sägas ha lyckats med, för det var mycket gåfotboll som bjöds. Den enda som egentligen höll farten uppe var Kalle Corneliusson, men han var i gengäld pigg som en nydopad finne. Han spelade vänsterback, men det hindrade inte att han var med längst upp i anfallen ideligen. (Ja, Kalle var faktiskt till vänster och Mellberg till höger, det var inget feltryck i laguppställningen!)
Ett "riktigt" mål, två kontringar
Följdriktigt var det också Kalle som fick göra Sveriges första mål efter en halvtimme. Detta var för övrigt det enda mål Sverige lyckades göra mot ett samlat försvar. Mellberg kastade inkast från höger mitt på offensiv planhalva, kort till Ljungberg som vände om och drev inåt. Han slog sedan en passning snett framåt vänster mot Henke Larsson, som mötte upp strax utanför straffområdet. Men Henke lät bollen gå förbi sig och lurade därmed backarna. Bakom honom kom Kalle störtande, förde bollen snabbt lite åt sidan och i samma ögonblick som uppvaktningen hann fram sköt han in bollen behärskat bakom målvakten. Snyggt!
Tvåan kom tio minuter senare. Malta hade just haft ett av sina ytterst få anfall, men det bröts inne i straffområdet och bollen spelades tillbaka till Magnus Hedman. Han drämde direkt iväg den till maltesernas planhalva, där dessa tog hand om den, men inte bättre än att Yksel kunde bryta vid mittlinjen. Han fick bollen in till Anders Svensson i mittcirkeln, som drev den framåt ett tiotal meter förbi några malteser som inte hunnit samla sig än efter sitt eget anfall. Han slog sedan bollen i djupled till en sig frispringande Henke. Fri med målvakten visade han hur han brukar göra i skotska ligan och lobbade kyligt över denne till 2-0.
Sverige skapade en hel del chanser, men det dröjde till 78:e minuten innan trean kom. Återigen var det en snabb spelvändning som gjorde det. Anders Svensson bröt en dålig utspark från den maltesiske målvakten vid mittlinjen till vänster och nickade fram bollen till Henke. Denne hade gott om tid och ytor och kunde se nyligen inbytte Håkan Mild komma springande i ett enormt tomrum ute till höger. En snabb passning snett framåt höger senare var Mild fri med målvakten och slog behärskat in bollen bredvid denne. Återigen ett snyggt mål, men det är intressant att notera att av ett litet fåtal kontringstillfällen förvaltade Sverige två, medan total dominans och press mot maltesisk försvarsmur i kanske 85 minuter bara resulterade i ett enda mål.
Glädjeämnen
Det fanns en hel del att glädja sig åt. Inte minst förstås att svenska landslaget kan göra mål igen. Visst, mot dåligt motstånd, men inte så värst mycket sämre än det Luxemburg vi hade sådana problem med för inte särskilt länge sedan. Det nya spelsystemet, 4-2-3-1, ser också fortsatt trevligt ut och verkar ge betydligt fler anfallsalternativ än diamantens tröstlösa Kneten-tjongande. Vidare är det härligt att se Stefan Schwarz tillbaka igen! Han är väl inte som bäst mot så här harmlös opposition, men att han betyder mycket för lagmoralen och tryggheten på planen står utom allt tvivel. Det är också ytterst få uppspel som inte passerar honom någonstans på vägen, om det så bara är med en enkel sidopassning.
[fortsättning i del 2]
