Krönika: Fega förbundskaptener får inte kyssa vackra bucklor
Landslagsledningen fortsätter att gå sin egen väg. Och visst – de förtjänar all cred för att våga stå på sig. Men ren dumhet är svårare att försvara än stursk envishet.
Den svenska VM-truppen presenterades igår. Innehöll den några överraskningar? Tja. Man kan vara cynisk och säga att det är precis vad man kunde förväntat sig, eftersom man kan dessa båda herrars tankegångar hyfsat väl efter alla dessa år. Ett annat alternativ är att se varje uttagning med utgångspunkt i rent fotbollskunnande, istället för att utgå från de som verkställer uttagningen. Nackdelen med detta sistnämnda sätt är att man så ofta blir besviken.
Så också denna gång.
Mattias Jonson, f.d. HIF-spelare som var Allsvenskans bäste ett tag, men som nu är en squad player i Bröndby, har till mångas glädje varit på väg ut ur diskussionen ett tag, men visade upp fin känsla för timing med sitt hattrick som inhoppare för några veckor sedan, vilket med facit i hand blev hans biljett till Sydkorea och Japan.
Daniel Andersson, Söderbergs och Lagerbäcks speciella kelgris, är en f.d. talang vars omtalade fotbollskunnande fortsätter att gäcka alla utom de båda ovannämnda. Daniel har, sedan flytten till Italien, enbart spelat i bottenlag; det förra åkte ur ifjol och det nuvarande är i skrivande stund redan sedan länge klart för Serie B. Att han varit båda lagens genomgående bäste spelare säger inte mycket i sammanhanget. Han har nämligen inte, på 37 tappra försök, lyckats imponera i landslagsdressen mer än vid en handfull tillfällen. Det är naturligtvis inte godkänt för en VM-spelare. Han må fortfarande på det hela taget vara en bättre fotbollsspelare än Kim Källström, men hunger och talang överträffar kunnande och rutin betydligt oftare än vad förbundskaptenerna tycks tro.
Även valen av Michael Svensson och Tomas Antonelius kan ifrågasättas. Svensson har vid flera tillfällen sett skakig ut i landslaget, och i ärlighetens namn borde inte principen om att ha två spelare på varje position i truppen räcka till för att han ska beredas en plats. Räddningen i det här fallet består förstås i att förbundskaptenerna väljer att betrakta naturliga mittbackarna Mellberg och Lucic som ytterbackar, vilket dessa finner sig i enkom för att faktiskt få spela. Antonelius är en av endast två naturliga ytterbackar i truppen. Den andre är Erik Edman, och det intressanta med detta är det faktum att de båda två är vänsterbackar. Christoffer Andersson, som i de flestas ögon är given om inte i startelvan så åtminstone i truppen, petades efter en svag inledning på Allsvenskan.
Spelare som Tobias Linderoth, Håkan Mild, Patrik Andersson och Zlatan Ibrahimovic är alla uttagna i truppen, trots att de inte spelat regelbundet i sina klubblag på väldigt länge. Istället duger i detta fall gamla meriter för att kvalificera dem.
Konsekvens är inte Lars Lagerbäcks och Tommy Söderbergs starka sida.
Därmed inte sagt att de fyra ovannämnda spelarna inte platsar i truppen, för det gör de i mina ögon. Däremot bevisar deras närvaro att förbundskaptenerna struntar blankt i de kriterier man tidigare värnat om så, och som har varit anledningen till att spelare som Joachim Björklund och till viss del Pär Zetterberg inte varit med i landslagsdiskussionen på ett par år. De sistnämnda är två exempel på spelare som kunde satt lite mer guldkant på truppen.
Ett annat namn som kunde bidragit med detta är Stefan Selakovic. Den förre HBK-anfallaren, som på sin digra meritlista ståtar med en allsvensk skyttekungstitel, två SM-guld, flera eleganta mål mot europeiska toppklubbar samt egenskaper som borde ha lockat förbundskaptenerna å det väldigaste: Teknik, säkert steg, god spelblick, fantastiska frisparkar, styrka, målsinne.
Istället väljer man att ta in Mattias Jonson. För ett hattrick. I danska Superligan. I Expressen har Mats Olsson sedan länge slagit huvudet på spiken – det handlar om mobbning. Lasse och Tommy gillar inte Sella. Vilket man lätt inser om man ser på hur mycket speltid han har fått. Det är inte mycket. Ett inhopp mot Grekland, med ett vackert mål efter att ha snappat upp en stilig långpassning redan fem minuter efter bytet, hade räckt för att Mattias Jonson skulle fått tröjan upphissad i taket ovanför förbundskaptenernas skrivbord och för resten av deras tid som ansvariga för landslaget varit given i truppen om så båda hans ben vore brutna. För Selakovic räckte det inte längre än att få göra ett för sent inhopp i en träningskamp mot Norge.
Tittar man på VM-truppen hittar man 23 spelare som alla kan kategoriseras som förbundskaptensfavoriter. Ett undantag: Anders Svensson. Han har kvalificerat sig genom att vara den som gjort flest mål, som avgjort matcher och som varit den store kreatören – även om förbundskaptenerna fortsätter att hålla Fredrik Ljungberg som ansvarig för vad som skapats framåt. Det stämmer inte. Ljungberg är inte så mycket en kreatör som en ytskapare, arbetshäst, kämpe och, rätt utnyttjad, målgörare. Men då måste han ha någon som kan slå de öppnande passningarna, och denna någon är Anders Svensson.
Svenssons närvaro på plan är dock långt ifrån säker, vilket utgör det slutgiltiga beviset på förbundskaptenernas milt sagt sviktande omdöme.
I grund och botten ligger problemet i Söderbergs och Lagerbäcks extrema, närmast patologiska trygghetsbehov. Eller, för att uttrycka det rakare – deras feghet. En (eller i det här fallet, två) förbundskapten(er) måste våga för att vinna. Det räcker inte med att ha ett stabilt lag med goda psyken, ens om man är bland de bästa i världen på försvar. Man måste ha fingertoppskänsla, måste kunna bedöma när det är dags att kasta in någon joker. Man måste även kasta in rätt joker. Zlatan har joker stämplat över hela sig, men han har också ett rykte som vida överstiger hans förmåga, även internationellt. Hade det inte varit för att förbundskaptenerna redan för länge sedan fått skrivet på näsan att Zlatan är en super-duper-talang som en dag kommer att vara däruppe med de allra bästa hade inte heller han varit särskilt intressant för dem.
Varför då denna inställning? Jo, Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck saknar visioner. Man vill inte vara visionär när det är så mycket tryggare att ha en hyfsad lägstanivå som gör att om det nu går illa, så går det inte ända åt helvete. Siktar man inte mot stjärnorna så slipper man ju åtminstone riskera att slå huvudet i taket.
I Aftonbladet återfinns en talande passage i en intervju med Lagerbäck, angående VM-truppen.
”Det var inte speciellt många överraskningar i truppen?
- Nej, i alla fall inte för oss. Fotboll på den här nivån… Rekordmagasinet finns inte. Det är så tufft.
Hur kan det gå, om du får drömma lite?
- Det är bättre att visionärer som Martin Luther King får drömma. Jag konstaterar att det kommer att bli tufft – men inte omöjligt.”
Lagerbäcks korta sammanfattning av sin, och Tommy Söderbergs får man förmoda, filosofi talar för sig själv.
Att kvalificera sig för ett EM-slutspel är en framgång, att kvalificera sig för ett VM-slutspel är ännu större. Dessa framgångar duger dock inte för att försvara ett fiasko när slutspelet väl sätter igång. Av uttagningen till VM-truppen att döma, har våra förbundskaptener inte lärt sig den snart två år gamla läxan från Belgien och Holland.
