Sverige - Färöarna 0-0 - del 1
En ganska ointressant match, men ett högintressant nytt svenskt spelsystem.
31 jan 2001, Tipshallen, Växjö
Uppställning:
Håkan Svensson, HBK
---
Jimmy Tamandi, MFF
Per Nilsson, GIF
Fredrik Karlsson, IFK G
Erik Edman, AIK
---
Markus Johannesson, ÖIS
Mikael Dorsin, DIF
---
Christian Wilhelmsson, Stabaek
Tobias Grahn, Lyngby
Stefan Ishizaki, AIK
---
Zlatan Ibrahimovic, MFF
Byten:
21:a min: Karlsson -> M Lindberg, Hel
65:e min: Ishizaki -> C Hemberg, ÖIS
76:e min: Wilhelmsson -> J Lundén, IFK G
87:e min: Grahn -> K Bergström, IFK N
Rapport:
Årets första landskamp, med spelarna mitt uppe i försäsongen; en oerhört ung trupp, som aldrig spelat tillsammans; en match som inte betyder något, mot oinspirerande motstånd; och som lök på laxen dessutom ett helt nytt spelsystem. Det var inte med några större förväntningar man bänkade sig i Växjös fina fotbollshall. Och tur var väl det, för det som bjöds var inte överdrivet imponerande.
Sverige förde spelet, i den mån det fanns något spel, men skapade inte så värst mycket mer än Färöarna, som kom fram en del på kanterna, slog en del skickliga crossbollar och också åstadkom några blixtsnabba kontringar som öppnade upp det svenska försvaret. Matchens farligaste chans var dock svensk och kom redan i 24:e minuten. Zlatan Ibrahimovic bröt in i straffområdet från vänster och gjordes ner. Domaren dömde, korrekt såg det ut, straffspark. Örgrytes Markus Johannesson klev fram och sköt den, inte dåligt men inte heller bättre än att målvakten kunde göra en snygg räddning. I övrigt bjöd matchen på ett par svenska frilägen, som samtliga sjabblades bort på ett eller annat sätt, och en del tämligen lama skott. Framför det svenska målet uppstod ett antal situationer där en allra sista svensk back kunde hindra friläge, och några farliga nickar och skott strax utanför, men Håkan Svensson i målet behövde sällan faktiskt ingripa. Matchen som helhet präglades av oskärpa och dåligt tempo från båda håll. Förståeligt när det gäller Sverige, men om detta som matchprogrammet påstod var det bästa lag som Färöarna kan ställa på benen, med allehanda utlandsproffs från Island, Danmark och Norge, så har de viss anledning till oro.
En del riktigt intressanta namn för framtiden fanns med i startuppställningen men, som sagt, mitt under försäsongen kan man knappast vänta sig några stordåd eller tekniska glansnummer. Intressantare då att se hur det nya spelsystemet skulle funka. 4-2-3-1 i ett svenskt landslag, tänka sig!
Denna uppställning, som bl a praktiseras av världs- och europamästarna Frankrike, innebär ingen förändring i backlinjen, det är rak fyrbackslinje som vanligt, men längre fram händer det saker. Två ganska centrala, ganska defensiva mittfältare, i den här matchen Markus Johannesson och Djurgårdens Mikael Dorsin, bakom en offensiv central mittfältare (Tobias Grahn, Lyngby), vars placering och roll är i princip samma som motsvarande plats i diamantuppställning. Men nu flankeras han av två yttrar (Christian Wilhelmsson, Stabaek, och Stefan Ishizaki, AIK) som sköter det offensiva kantspelet. Därmed ställs inte längre orimliga krav på ytterbackarna som i diamanten, utan när de går framåt är det en bonus och extra udd snarare än en nödvändighet. Tyngden på centralt mittfält, som "yttrarna" skulle hjälpa till med i diamanten, säkerställs nu istället av de två bakre mittfältarna. Men denna plötsliga möjlighet att ha både central tyngd och offensivt kantspel har inte trollats fram ur intet. Det man har offrat är en av anfallarna, man har i den här uppställningen bara råd med en sådan (Zlatan Ibrahimovic, MFF). Därmed krävs det förstås att såväl yttrarna som den offensive centrale mittfältaren är just offensiva för att inte målfarligheten skall bli lidande. (I den mån det nu är möjligt i ett svenskt landslag av idag...)
Så hur fungerade det då? Nja, sådär. Grundproblemet med diamanten, som förmodligen är anledningen till systemskiftet till att börja med, är det bristande kantspelet. Detta problem är härmed löst! Kantspelet fungerade alldeles utmärkt och var Sveriges bästa gren för dagen. Framför allt Christian Wilhelmsson hade många bra framstötar och giftiga inlägg nerifrån hörnflaggan. De två yttrarna verkade också byta kant med varandra emellanåt. Om det var planerat eller bara sånt som händer är svårt att säga, men om det gav förvirrade skribenter på läktaren gråa hår så kan man misstänka att det kan göra något liknande med motståndarförsvaret.
Inte heller saknades egentligen en andra anfallare. Yttrarna gjorde sig spelbara och sökte sig även inåt när bollen fanns på andra kanten, och Tobias Grahn var också bra med framåt. Något numerärt tillkortakommande i anfallet kunde inte skönjas. Att spelarna sedan var tämligen uddlösa kan inte spelsystemet lastas för.
Så varför fungerade systemet då bara "sådär"? Jo, svagheterna fanns på det centrala mittfältet. Sverige hade inget spelövertag där, som vi borde mot en nation som Färöarna. Eftersom de spelade med rak 4-4-2 hade vi dessutom teoretiskt sett ett numerärt överläge på mitten. Defensivt klarade vi oss hyggligt centralt, Färöarna kom mest på kanterna när de kom. Men offensivt var det sämre. Våra uppspel skedde mest längs kanterna, för på mitten fanns ett stort glapp mellan defensiva och offensiva mittfältare. Och när vi väl hade valt en kant att anfalla på så var vi tvungna att hålla oss där och kunde inte byta, då mitten var stängd.
[forts. i del 2]