Lundblad: Hamrén skulle behöva lite Lagerbäck
Gustav Lundblad kommenterar landskampen mot Island.
Island i Göteborg: 1-0 stod det på Zlatans tröja och 1-0 stod det också i matchen redan i minut 1. Under resterande 89 minuter plus tillägg spelade Sverige 2-2 mot Lars Lagerbäcks hopkok av hyfsade europeiska mellanligespelare och allsvenska mellanmjölkarbetare.
Matchen bjöd oss inte på något som vi inte redan vet. Tre intryck: (1) Zlatan Ibrahimovic är just nu en av världens bästa forwards. (2) Den anrättning Erik Hamrén serverar innehåller ett stort mått kreativitet och kan understundom spela fantastisk anfallsfotboll. (3) En mindre trevlig ingrediens i Hamrén-soppan är det ständiga uppdykandet av stora defensiva misstag.
Under de första 15 minuterna spelade Sverige, med Ibrahimovic som nav, på just det sätt som gör att man ibland kan glömma det där sista. Snabbt passningsspel, smarta löpningar, kvicka fötter och tankar. Island var utspelat och jag funderade på om man skulle få se en repris på 1990 års mästerskapsupptakt (6-0 mot Finland). Framför allt tyckte jag att Ola Toivonen imponerade från sin vänsterytterposition. PSV-spelaren lyckades dyka upp överallt dit Zlatans passningar adresserades, och det ledde också till ett 2-0-mål tidigt i matchen.
Sen blev det passivt, slarvigt och trist. Det är möjligt att Sverige inte spelade med hög press för att man helt enkelt inte kommer att göra det i EM när Island byts ut mot England och Frankrike, men det gjorde i alla fall att Island bjöds in i matchen, fick lite lugn och tid att pusta ut efter den inledande kölhalningen.
Några mål borde de dock inte fått göra ändå, men den svenska defensiven under Erik Hamrén är som den är och när Peter Rasmussen blåst av matchen så satt vi där igen – med två ”skitmål” i baken.
Vad detta beror på kan man fundera på. Det finns någon form av bristande fokus i det svenska försvarsagerandet, en inneboende osäkerhet i defensiven – framför allt i backlinjen. Olof Mellberg är den han är, men mot Island slarvade även han, och hans slängige kollega Jonas Olsson är inte den pålitligaste svenska landslagsbacken någonsin. Kan den lugne Mikael Antonsson vara en sista minuten-lösning här? Tveksamt. Han lär i alla fall inte stärkt sina aktier efter markeringsmissen på Hallgrimur Jonasson vid 3-2.
Däremot känns högerkanten tryggad med Andreas Granqvist. ”Han slår ju inga inlägg”, säger någon nu. Nej, men i ett lag som nog är för offensivt balanserat känns det tryggt att ha en försvarsmässigt stark högerback – framför allt som hans kollega till vänster, Martin Olsson, är en mycket anfallsglad ytterback.
I dennes frånvaro gjorde Behrang Safari förresten en OK insats till vänster. Men han brukar få problem bakåt mot bra motstånd och borde rimligen vara långt ifrån startelvan i EM.
Men framåt ser det alltså riktigt bra ut. Det finns ett stort fång av kandidater till startelveplatser på de offensiva positionerna, och jag undrar om en svensk förbundskapten under de senaste 15 åren kunnat välja och vraka som Erik Hamrén nu kan bland mittfältare och anfallare.
Anders Svensson, Rasmus Elm (så smart i förrgår) och Pontus Wernbloom – ingen av dessa skulle göra bort sig bredvid Kim Källström. Ola Toivonen, Christian Wilhelmsson (starkt inhopp i förrgår), Emir Bajrami (mycket starkt inhopp i förrgår) och Sebastian Larsson känns alla solida nog för startplatser på kanterna, och framför Zlatan tror jag att både Markus Rosenberg och Tobias Hysén skulle vara nyttiga mot Ukraina om nu inte Johan Elmander hinner bli frisk i sin fot.
Erik Hamréns har ungefär lika många klasspelare att välja på framåt, som Lars Lagerbäck brukade ha mittbackar att välja på när det begav sig. Den svenske förbundskaptenen skulle dock behöva en stor dos av den isländske kollegans defensiva organisation. För ser det ut som i förrgår i ett EM… Ja, då spelar det nog ingen roll hur många flashiga offensiva pjäser Hamrén har att tillgå - då åker Sverige ut i gruppspelet.