Det sista andetaget
NICE. Kvar satt jag där på läktaren efter slutsignalen. Alla skyndade sig ut samtidigt som jag tog ett sista svenskt EM-andetag. Tankarna bara flödade..
Inga mål,
inga mirakel
och ingenting.
Premiären förväntades bli den viktigaste måstematchen och det slutade upp med en poäng. Inte för att poängen var mindre bra, utan spelet och prestationen som Sverige visade upp var undermålig. Uppvisningen på Stade France från Blågult kom att genomsyra hela deras resa under Europamästerskapet.
För att, mot Italien var det lika uddlöst, tråkigt och oinspirerat som mot Irland. När Eder sedan satte 0-1 i sista minuterna kändes det som en spark på en liggande svensk supporter. Det gjorde ont och redan där, och då var egentligen hoppet dött.
När alla korten sedan samlades i Nice mot Belgien fick se ett helt annat Sverige. En svensk renässans. Likt Wales-genrepet varierade Sverige i offensiven, och försvaret/defensiven stod starka och solida bakåt. Marcus Berg bommade ett jätteläge efter fyra minuter vilket egentligen var en seger för sig, då det var Sverige första avslut på mål i mästerskapet. Det tog bara 184 minuter (två matcher och fyra minuter).
I Nice räckte det till slut ändå inte. Radja Nainggolan sköt bort Sveriges EM-drömmar med sex minuter kvar. En förlust med bitter smak för att Sverige stod för sin bästa prestation och det kunde likaväl ha slutat med en seger.
Även om Belgien-matchen var närmast en trepoängare kändes det som att EM kraschade för Sveriges del redan i premiären.
Taktiken var fel, spelarna visste inte vad dem skulle göra, och det var verkligen inte valuta för pengarna att se på Sverige.
Fansen, jo det var de som fick lida. Tusentals svenskar kom ner till Frankrike för att ge sitt stöd. Till en trupp som aldrig besvarade stödet med ett hedersfullt spel. Den blågula tröjan och märket på bröstet lyste aldrig upp och besvikelsen gick att ta på från ståplats.
Ser vi bort från laget prestation finns det mycket gott att ta upp från supportrarnas prestation. Det pratas här i Frankrike om att svenskarna låg i framkant med irländarna på de allra bästa fansen. Vibbarna var positiva allt från flygplatsen, under förfestförberedelserna och sedan på läktaren. Stämningen var alltid på topp, allt från nationalsånger till spelarsånger ekade från den gula väggen. En riktig feststämning bjöds det upp på i alla tre städerna (Paris, Toulouse och Nice) som Sverige spelade i. Inga problem, inga konstigheter och bara en positiv stämning. De svenska supportrarna satte Sverige-flaggan i Frankrike med en rak rygg när de går härifrån. Som representanter blev det älskade av alla runtomkring.
Det gamla gardet tackar för sig. Spelarna Kim Källström, Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic har gjort sitt i landslagsdressen. Tillsammans med ledarparet Erik Hamrén och Marcus Allbäck som också avgår. Erik Hamréns sex-åriga styre är över. Nog är det väldigt få som inte är glada över det. Mindre glada är nog en hel del över att Zlatan Ibrahimovic gjorde sin sista landskamp på den här nivån för Sverige. Han kom från ingentans och gjorde Sverige världkänt utomlands, det är han och IKEA.
EM är över för den här gången. Men redan nu har svenska fotbollsförbundet börjat förbereda inför VM-kvalet tillsammans med den nytillträdande förbundskaptenen Janne Andersson. Från både Halmstad och Norrköping-tiden visade herr Andersson tydliga direktiv, ett stort engagemang i allt, men framförallt ett hjärta. Han vet vad han vill och det kan bli bra för ett Sverige som har saknat det.
Nya tider väntar och det ska bli spännande att se Sverige byggas om på nytt. U21-finalisterna ska präntas in, de som inte fick chansen och som satt på bänken kommer att få möjligheten nu.
Det finns en framtid som vi ser fram emot med tillförsikt.
Även för Blågult.
