Därför är Markus Rosenberg en man för landslaget
Markus Rosenberg dominerar allsvenskan, är kapten hos serieledarna och öser in mål. Detta har lett till att allt fler vill ha tillbaka Markus till landslaget. Undertecknad håller med.
Jag ska inleda med att redan på förhand fastslå det många säkert skulle komma att undra. Jag är fullblods-MFF:are. Jag andas, lever och drömmer himmelsblått. Jag trippar för tillfället på små rosa moln av glädje över MFF:s position i såväl den faktiska tabellen som i en lite mer abstrakt uppmålad bild av den svenska fotbollshierarkin. Min bild av Markus Rosenberg kan därför med rätta ses som jävig, subjektiv och färglagd med en himmelsblå pensel. Jag vill dock påpeka att jag fört en exakt likadan argumentation när spelare ur konkurrerande lag tidvis eller permanent befunnit sig på samma allsvenska toppnivå. Det har då kunnat handla om Nabil Bahoui, Tobias Hysén eller Johan Larsson. Självklart var jag även en av dem som propsade för att Guillermo Molins skulle, borde och kunde ta en plats i en blågul landslagstrupp innan han gick och drog korsbandet.
Samtidigt som mitt hjärta är himmelsblått har jag även en brinnande önskan om att det ska gå bra för mitt landslag. Då blir plötsligt inte klubbtillhörigheterna lika relevanta. Inte obetydliga, men mindre viktiga.
För mig är det självklart att Markus Rosenberg bör finnas med i den trupp som tar sig ann Österrike i Wien den 8:e september. Utifrån Mackans nuvarande form är åsikten knappast uppseendeväckande. Många håller med. Samtidigt är det många som inte gör det och istället väljer att slentrianmässigt plocka fram de trötta argument som gäller för erfarna allsvenska succéspelares icke-vara i landslaget. Jag ämnar här så effektivt som möjligt försöka krossa dessa argument, one by one.
Rosenberg spelar i en för dålig liga
Många hävdar att Markus val att komma hem till sitt hjärtas Malmö försämrat hans konkurrensläge i förhållande i andra svenska anfallare i bättre ligor. Det är självklart ett argument med ett viss slagkraft. Det säger tveklöst mer om en spelares kompetens om han spelar i Premier League än om han spelar i Allsvenskan. Rent krasst går det att hävda att alla klubbar i alla ligor som ligger mellan dessa två är bättre än att harva hemma i Sverige. Men man missar då flera viktiga nyanser i frågan. En succé är alltid bättre ett fiasko. En succé i Allsvenskan trumfar att man frusit fast på en läktarstol i West Midlands. Oavsett vem man tränar med i veckorna och inför vilken publik man gör sina 10-minutersinhopp mot i Ligacupen. Kvalitet- och temposkillnaderna mellan ligorna är stora, men inte så stora. Dessutom är det nog ingen som kan hävda att Markus inte klarat av att gå in i klubb som spelar i en serie betydligt bättre än allsvenskan. Däremot hade samma succé och hysteriska formtopp kanske då uteblivit och vad är egentligen att föredra? Toppad allsvensk poängliga eller en medioker roll i ett större lag i en bättre liga? Mitt val är enkelt.
Rosenberg är för gammal
Ett argument som används lite när det passar. Applicerbart på Johan Elmander, Mikael Antonsson och Markus Rosenberg. Mindre applicerbart när det kommer till den långe i Paris, Henrik Larsson när han spelade och Olof Mellberg. Självklart ser även jag de uppenbara kvalitetsskillnader som finns mellan nämnda spelare, men då handlar det också om just kvalité, inte ålder. Landslagsledningar har inte samma möjligheter som klubblagsditon att tänka långsiktigt. Du kan inte riktigt ta ett mellanår där du satsar på unga talanger för att eventuellt nå framtida framgångar. Ett mellanår i landslagsfotboll är skillnaden mellan att kvalificera sig för ett mästerskap och att inte göra det. Därför håller inte riktigt argumentet att spela in nya, yngre spelare när det kommer till tävlingsmatcher. De betyder för mycket. Om Hamrén skulle vara intresserad av att skola in nya spelare skulle han behövt ha gjort det när han hade chansen mot Danmark och Belgien i början av juni. Nu gjorde han inte det och nu stundar snart en råtuff bortamatch i Österrike, där vi som bekant åkte på spö senast. Då måste de bästa spelarna för tillfället få spela. Och en av de bästa spelarna för tillfället är Markus Rosenberg.
Rosenberg passar inte in i landslaget
Markus Rosenberg har aldrig presterat det vi förväntat oss av honom i landslaget. Det är ett obestridligt faktum. Detta har också bidragit till den något tveksamma inställning den gemene svenska fotbollssupportern har inför Mackans kvalitéer. Det är fullt förståeligt. Vad detta kan bero på är självklart svårt att svara på. Däremot har det hänt mycket sedan Mackan senast fick chansen i den blågula tröjan. Då var det EM i Polen och Ukraina och Mackan startade i matchen mot den sistnämnda värdnationen. Efter det klev han in i en engelsk frysbox, stannade där i 1,5 år och fick inte fler chanser i landslaget. Men nu spelar Markus med ett självförtroende han inte haft sedan guldåren i Bremen och har därmed mer att bidra med. Dessutom har många av de medspelare han hade med sig då bytts ut, spelsystem har kastats runt ett par varv och förutsättningarna för framgång om inte bättre så i alla fall förändrade. Ett test av Markus Rosenberg kan lika väl slå väl ut som det kan bli en besvikelse, men testet har han likväl tjänat ihop till. Trots tidigare besvikelser.
Självklart är Mackans vara eller icke vara i landslaget ändå i slutändan enbart beroende på hur han själv och konkurrenterna presterar. Det är möjligt att spelare som Marcus Berg, John Guidetti, Ola Toivonen med flera, som spelar i bättre ligor, har en högre kapacitet och större möjligheter att bidra ur ett längre perspektiv. Men många av dessa har inte kommit igång ordentligt med sina säsonger eller har fortfarande inte spikat var de ska spela den kommande säsongen.
Det är också möjligt att Markus form kommer dala och han inte längre blir lika het när det är dags för trupputtagning.
Förhåller vi oss dock till de förutsättningar som råder för tillfället ser jag ingen lämpligare anfallspartner till den något äldre Zlatan Ibrahimovic än Markus Rosenberg.
