”Det är klart att vi gör det här för att få upp stämningen”
SvFF:s evenemangschef om landslagets läktarkultur.
För några veckor sedan skrev undertecknad en debattartikel (läs den här) på Svenska Fans som fick en del uppmärksamhet. Dess tes var att matcharrangörernas, framför allt Svenska Fotbollförbundets, försök att tända publiken med artificiella medel riskerar att motverka sitt syfte och skrämma bort genuina supportrar. Att döma av reaktionerna berörde ämnet många. Jag följde därför upp med en intervju med Jörgen Larsson, chef för förbundets evenemangsgrupp.
Hej Jörgen! Berätta lite om vem du är, vad du gör på förbundet och vad du har för erfarenhet av att gå på fotboll som privatperson.
– Jag jobbar på SvFF sedan åtta år tillbaka och har dessförinnan jobbat ett antal år på Skånes fotbollförbund där jag sysslat med tävlingsfrågor och evenemangsfrågor. Jag har varit tränare, ledare, utbildare av tränare på olika nivåer och jobbat med ungdomslandslag. Jag går en del på fotboll och favoritlaget är Malmö FF. Har dock aldrig varit besökaren som stått i klacken. Men jag har varit på mycket fotboll genom åren och tror mig kunna en del om läktarkulturen. Fast visst – har man inte stått i klacken och varit supporter på det sättet så vet man inte allt, det ska jag givetvis erkänna.
Hur tycker du att det är när det är riktigt bra drag på en fotbollsmatch? Har du någon definition på bra stämning?
– Det är när helheten är bra, när man rycks med i stämningen, och att det självklart finns delar av arenan där man har en högre ljudnivå. Och att man får med hela arenan. När det är bra drag på läktaren minns man också själva fotbollsmatchen som bättre jämfört med om det varit helt tyst. Läktarbiten är en jätteviktig del av helheten för mig.
Vad gör evenemangsgruppen på Svenska Fotbollförbundet?
– Vi är arrangör för alla Sveriges landskamper på hemmaplan. Det är faktiskt ett 50–60-tal landskamper vi spelar hemma om året: ungdoms-, dam- U21- och så vidare. Man kan säga att vi är projektledare för våra landskamper. Sen är ju A-landskamper för herrar större och har mer folk runt sig än en P15-landskamp. Men vi försöker jobba på samma sätt ändå.
Jag skrev en debattartikel häromdagen på Svenska Fans. Har du läst den?
– Tyvärr, jag tittade på den snabbt när jag hörde talas om den men det var precis runt Österrike- eller Tysklandsmatchen så jag hann inte läsa hela. Sedan kom jag på det nu precis – jag kanske skulle ha läst den före intervjun …
Många har påpekat att det är en väldig skillnad på landslagets publikstöd borta respektive hemma.
– Ja, det är klart att jag håller med om det. Framför allt är det en stor skillnad mellan hemmaplan och mästerskap på bortaplan. Stämningen är bättre på bortaplan, framför allt vid mästerskap. Tyvärr. Det finns säkert en hel del anledningar till det, och vissa av anledningarna kan vi jobba med, andra kan vi tyvärr inte påverka.
Vad kan det vara för anledningar, tror du?
– Jag tror att en av skillnaderna är att på bortamatcher åker man i god tid och man har inget annat man ska göra utan man är på plats bara för matchen. Då laddar man gemensamt på ett annat sätt. På en hemmamatch som spelas på en tisdag eller en fredag kommer publiken med andan i halsen och ska ta sig från jobbet till matchen … Att förändra den delen, för att återanknyta till om vad man kan påverka och inte, är ju svårt.
– Samma personer som hemma bär kostym och slips – och som ofta blir kritiserade för att de bara sitter och äter sin middag och inte är intresserade, vilket är lite fel kan jag tycka – samma personer är på bortaplan målade i ansiktet och går med landslagströja. Det är lite skillnad.
"Svensken släpper loss utomlands"-syndromet?
– Ja, lite så. Det behöver ju dock inte betyda att man inte kan släppa loss på hemmaplan. Men sätter man sig i en buss från till exempel Malmö och åker till Stockholm på match, då hinner man ladda upp med sina vänner på ett annat sätt. Och då tänker jag inte bara på att dricka öl! När man i lugn och ro kan göra något och förbereda sig, då är man mycket mer peppad inför den uppgift man ska göra, oavsett vad det är för uppgift.
Det finns en del motargument mot det, till exempel att det är många som reser även till hemmalandskamperna – från andra delar av Sverige. Det är en grej för dem redan att åka till matchen fastän den går på hemmaplan. Och de allsvenska publiklagen har ju kanonbra stämning hemma. Även de åskådarna kommer direkt från jobbet.
– Javisst, det jag sa är ju inte hela sanningen. Sedan tror jag att det fortfarande finns en skillnad på klubbsupportrar och landslagssupportrar. Den jobbar vi på men den är svår att ta på för det handlar om känslor på ett annat sätt. Om jag generaliserar lite: De som går och ser de största klubbarna i Sverige är inte desamma som sedan går och hejar lika mycket på landslaget.
Nu blir jag nyfiken. Det här är något som många har en känsla av, men har ni några konkreta fakta, har ni gjort någon enkät eller är det bara din personliga uppfattning?
– Det är bara min uppfattning. Så jag vet inte om det stämmer säkert. Men jag har faktiskt funderat på att göra en sådan undersökning. Det är en intressant fråga.
Jag tror som du säger att det finns en skillnad, och att många klubbsupportrar känner sig främmande inför landslagets matcharrangemang som det ser ut i dag. Som jag skrev i texten borde jag och mina kompisar vara en arrangörs drömsupportrar. Vi är högljudda, engagerade, respektfulla, nyktra. Men vi känner oss främmande inför det arrangemang som möter oss på hemmalandskamperna. Så vi går sällan numera. Reaktionerna på min text tycks peka på att det finns flera som vi där ute, som säger: ”Jag bryr mig om landslaget, jag ser matcherna på tv, men varje gång jag försöker gå på en landskamp känns det så konstigt.” Vad har du att säga till dem som bryr sig och gärna skulle stötta men som känner att de inte kan identifiera sig med det som händer inne på arenan?
– Det är ju inte roligt att höra. Beklagligt. Sedan måste man få lite synpunkter på vad det är man inte känner igen sig i.
Vi kommer till det …
– Vi spelar ju väldigt få matcher i förhållande till ett klubblag där man kommer tillbaka var och varannan vecka och känner igen sig. Det är ju inte mer än, säg, fem landskamper om året på hemmaplan. Igenkänningsfaktorn är svårare att få in på en landskamp. Man känner inte alla personerna runtom sig som man kan göra på klubblagets matcher där man kanske står på samma ställe på läktaren varje gång och lär känna dem som står intill en. Men, som sagt, det skulle vara intressant att få veta varför man inte känner sig hemma. Det är en viktig detalj, det är klart att vi vill att de också ska känna sig hemma, för vi behöver ju dem.
Det var det jag tänkte komma till. Jag skrev om det här, att det en bit in på 2000-talet var rätt avskalat på hemmalandskamperna. Men i mitten på 00-talet, ungefär samtidigt som Sverige hade börjat få en stor bortaklack och även en liten på hemmaplan, då blev det en enorm aktivitet från arrangörshåll. Det började spelas diskomusik precis före avspark, Roberto Vacchi kom in som en extremt aktiv speaker som uppmanade publiken till att ”komma igen” och vifta med flaggor. På Sverige–Argentina tycktes det finnas strategiskt utplacerade personer med matchtröjor som drog igång vågen, och det spelades latinamerikansk musik i arenabarerna. På vissa matcher har det delats ut redskap för att hjälpa publiken att applådera. När Sverige gör mål spelas det en låt som går så här (sjunger): ”ååh-åh-ååh-åh-ååh-åh-åhh-åh-åh-åh, go gula, go go blåa”. Den spelas ashögt så att man inte hör sitt eget jubel. Jag undrar: Vad tycker du att de här grejerna tillför och för vem är de tänkta?
(Paus.) – De är ju tänkta för att höja stämningen. Sedan må vi som jobbar med det här inte kunna det där, alltså i förhållande till vad en del andra tycker. Vad som hände i mitten på 2000-talet kan jag inte svara på, för det var innan jag kom in i bilden. Men det är klart att vi gör det här för att få upp stämningen, just för att det inte har varit någon stämning. Då försöker vi på alla möjliga sätt! Det är möjligt att det här är fel sätt för vissa. Och då får vi försöka något annat. Men vi vill ju inte heller ha helt tyst.
– Sedan kan jag ju hålla med om kommentarer som kommit nu på sistone när folk har bett oss att vänta med måljingeln en stund så att publiken hinner jubla. De som håller på med musiken kanske inte har tänkt på att man möjligtvis kväver publikjublet då. Sådana grejer får vi lära oss tillsammans. Men att ha helt tyst – nej, vi har tyvärr inte den publiken i dag på hemmaplan. Även om det ju kan vara så att vi dämpar dem. Men blir det helt tyst på läktaren före matchen, då försöker vi ju få upp stämningen, det är vårt mål. Om det sedan är helt fel, då får man definitivt fundera på det.
Framför allt speakern Roberto Vacchi beter sig väldigt okonventionellt om man jämför med allsvenska lags speakers. Är det hans eget initiativ eller har han fått instruktioner från er att köra den här stilen?
– Vi har redan innan talat igenom och bestämt hur han ska förhålla sig, men exakt vad han säger och när det sägs är upp till honom. Det sker alltså inte utan att vi är överens i förväg, så vi kan inte skylla på Roberto Vacchi. Han är arvoderad som speaker för att vi vill ha honom där.
Vad tycker du är fördelarna med hans stil jämfört med en okänd, neutral speaker som inte märks så mycket?
– När det är så tyst på läktaren som det ofta är – och som många har synpunkter på – så är Vacchis stil ett försök från oss att försöka ändra på det. Sedan hör jag ju nu att det kanske är helt fel taktik. Då får vi titta på hur vi ska göra med det, om vi får publiken med oss.
Länge har det varit skillnad på fotboll och andra sporter. Fotbollen har varit en fredad zon för vad man kan sammanfatta som ”technomusik och popcorn”. På fotbolls-EM i somras fanns det dock tecken på en hockeyfiering av fotbollen. Speakern började skrika och räkna ner före avspark, man manipulerade tevesändningarna, man började spela målmusik vilket aldrig tidigare hänt vid ett mästerskap som jag har sett. Tror du att fotbollen går mot att bli mer hockeylik, att det sker mer från arrangörshåll för att försöka domptera publiken, och vad tycker du om den utvecklingen i så fall?
– Jag kan inte svara på om det är en trend eller inte. Vi försöker ju titta på hur man gör på olika ställen och försöker hitta vår stil. Men jag vet inte om det har blivit en trend, att fotbollen skulle gå mot hockeyn och innesporterna på något sätt. Viktigast för oss är ju att vi får en bra kultur på läktarna där det är tryck och bra stämning. Det finns inget annat mål än det.
Min tanke är att det är skillnad på en artificiell stämning och en stämning som uppstår spontant ur en tystnad, ur ett tomrum, att spelare och publik känner skillnaden och uppskattar en genuin stämning framför en där man till exempel sjunger med i en låt som spelas i högtalarna. Ser du skillnaden där?
– Ja, helt klart. Men blir det då inte den här stämningen, då kommer kritiken om att ”det måste hända något, det måste göras något”. Skulle det sedan visa sig att det är en riktigt bra stämning innan, under och efter matchen och den har kommit helt från publiken själv – det är ju den bästa känslan. Att göra något konstgjort är ju aldrig bättre än det som görs live, så att säga.
Jag gick på min första landskamp på länge i höstas, Sverige–Österrike, och blev överraskad. Det var ju rätt bra drag! Då kände jag: Fan vad synd att Vacchi ska överrösta mig och komma med instruktioner när det faktiskt är bra stämning. Jag kände mig som en idiot när han sa åt oss om att ”komma igen” när det redan var hög ljudvolym. Och sedan när Zlatan avgjorde fick man den här dunka-dunka-musiken i öronen. Efter matchen tror jag Vacchi pratade oavbrutet från det att domaren blåste av till dess jag hann lämna arenan. Då var det ju ändå rätt bra tryck.
– Ja, på Österrikematchen var det ett otroligt lyft framåt vad gäller trycket på läktarna. Det har vi inte varit i närheten av på jättelänge. Jag håller med dig, vi måste ha en känsla för när man inte ska prata, när man ska vänta med måljingel och så vidare. Det har ju dock också spelats en massa landskamper där det inte har varit det trycket. Men det är säkert rätt som du säger. Det är klart att vi måste lära oss. Samtidigt: är det tyst från båda håll, då tror jag att vi på något sätt måste hjälpa till, det är fortfarande min inställning. Men publikens ljudnivå är viktigare än vår egen ljudnivå!
Jag tror att det är här någonstans våra åsikter går isär. Jag, och tydligen många andra som höll med mig om det jag skrev, menar att vissa matcher måste få vara dödtrista, tråkiga, knäpptysta för att man ska få uppleva kontrasten mot de stora matcherna. Jag minns en match jag gick på i slutet av 90-talet. Mitt klubblag låg i norrettan, det var midsommartider och det kom åttahundra personer. Ändå hände det inte ett dugg från arrangörshåll. Det var tyst som i graven förutom några spridda läktarsånger. Men sedan kontrasten när vi gick upp i allsvenskan och publiken kom tillbaka … Arrangören hade då haft modet att inte försöka skapa något konstgjort och kunde sedan skörda frukterna. De lät det vara så där jäkla tråkigt, och ur den här tråkigheten växte sedan en helt genuin stämning fram. Så jag menar att vissa matcher inte kan räddas, att det måste få vara TRIST ibland. Då uppväcks det spontana känslor när det väl är dags.
– När man spelar var och varannan vecka är det klart att det kan vara tyst någon match och så nästa vecka kommer man igång igen. Men är det nu fyra månader till nästa match och det var dödtrist på förra matchen och så blir det dödtrist på nästa match och nästa, då har det nästan gått ett år utan att det har hänt någonting. Jag säger inte emot dig, men det är nog lättare när man kontinuerligt kommer tillbaka, för det händer alltid någonting, det är alltid någon match där trycket dras upp igen. Förmodligen finns det många genuina landslagssupportrar och de är viktiga för oss, men de är ju inte på plats tillsammans så ofta just för att vi inte spelar så många matcher. Därför kan de inte bli samspelta på samma sätt som ett klubblags supportrar. Sedan är det inte ett svar på om det ska vara tyst eller inte tyst … Men det är en skillnad mellan klubblag och landslag där, kan jag tänka mig.
Hur tror du att de gör i andra länder där det är bra stämning på nästan alla tävlingshemmalandskamper?
– Till att börja med tror jag att det på landskamper i Europa överlag inte är samma tryck som på bra ligamatcher. Det verkar bli riktigt drag på landskamper först när det händer något rejält, som vid mästerskap eller viktiga kvalmatcher, eller kanske när det är riktigt stora länder som spelar … fast Spanien har ju också ”problem”, inom citationstecken, med publiken på sina landskamper …
– Jag vet inte hur man gör. Jag tror att man gör ungefär som vi. I Österrike när vi mötte dem borta – jag var inte där själv, detta är bara hörsägen – var ju speakern så pass aktiv att vi från förbundet tyckte att han agerade hejaklacksledare till och med när spelet var igång, vilket egentligen är förbjudet.
Jag hörde också honom. Då tänkte jag att jag är glad att jag inte är österrikare, för det arrangemanget var extremt.
– Det hörde faktiskt av sig folk efter matchen – inte förbundsfolk, utan utifrån – som tyckte att vi måste göra något liknande i Sverige. Så det är många som har synpunkter!
Handlar det inte lite om vilken sorts supportrar man vill attrahera? Det är nog en typ som tycker det är kul med ett österrikiskt arrangemang [musik spelades t.o.m. när spelet var igång, skribentens anm.] och en annan typ som tycker att det ska vara neutralt så att publiken får sköta sig själv.
– Absolut. Det är en utmaning att få ihop det. Det hade varit enklare om det bara funnits en åsikt där ute, då kunde vi tillgodose alla. Så är det inte. Men det är klart att vi måste jobba med denna utmaning.
Jag skrev att om man skalar av matcharrangemanget är det få som lär tänka: ”Nu när de inte spelar den där häftiga technon och speakern inte manar på oss, då känns det dött, nu går jag inte mera”. Jag tror inte att de mer passiva åskådarna resonerar så. Däremot tror jag att det å andra sidan är risk att man skrämmer bort de aktiva supportrarna med ett för fläskigt arrangemang. Ser du skillnaden?
– Jag ser skillnaden. Jag förstår vad du menar.
Jag tror, kort sagt, att publiken är mindre rädd för tystnad än vad arrangören är.
(Tystnad.) – Ja … jag kan varken säga ja eller nej där men det är mycket möjligt.
I allsvenska sammanhang har det på sistone funnits ett starkt motstånd mot förbundet med ramsor på läktarna, banderoller och så vidare. Kan avståndet som verkar finnas mellan klubbsupportrar och förbundet spä på de mest aktiva supportrarnas motvilja mot hemmalandskamper? Ser du det som ett problem och vad kan man göra för att bygga en bättre relation i så fall?
– Det kan säkert bidra till att supportrarna som har de åsikterna inte vill gå på landskamper. Vad man ska göra åt det vet jag inte. Den frågan äger inte jag. Varför man hatar Svenska Fotbollförbundet beror säkert på många olika saker. Men det är klart att vi skulle vilja att de kom tillbaka och att vi hade en relation som båda parter tycker är bra. Dock är som sagt inte jag rätt person i den frågan. De hatar nog inte Svenska Fotbollförbundet på grund av hurdant tryck det är på hemmalandskamperna – tror jag (skratt)!
Jag läste i DN att minst 10.000 biljetter går till företag på Sverige–Portugal. Är det normalt för en landskamp och påverkar inte det vilken karaktär det är på publiken?
– Jag vet inte där jag sitter nu vilka siffror som stämmer, eftersom det har florerat många olika siffror och procentsatser hit och dit. Jag tror dock inte att det procentuellt är mer eller mindre av övriga publikkategorier än vad det brukar vara. Däremot har vi utökat supporterläktaren på kortsidan – dedikerad till vår supporterklubb och Camp Sweden – så att den sektionen har tillgång till fler biljetter än vanligt.
Oskar Ståhl
Hur tycker du att SvFF ska hantera matcharrangemangen för att få både ”klubblagssupportrar” och andra publikkategorier att känna sig välkomna? Mejla dina åsikter till nilsoskaraxel@gmail.com så förmedlar jag dem vidare till evenemangsgruppen vid tillfälle.