Förväntningarna blev X=0
SAINT-DENIS. Resultatet 1-1 blev ingen vinning åt någon av länderna. Det var ett självmål som räddade Sverige den här gången. Allt som lämnades kvar utanför Stade France var en tystnad.
Drömmarna var lyriska, förhoppningarna var emotionella och förväntningarna var stora.
Erik Hamrén raserade allt dedär.
Jag hade föreställningen om en repris från Wales-matchen.Kombinationerna och samspelet i offensiven, den stabila defensiven bakåt och passningsspelet fanns där och då. Mot ett motstånd likt dem som väntade i EM-premiären.
Irland-föreställningen blev en helt annan. Taktiken anpassades efter motståndarnas styrkor, långbollar och inlägg.
Det sistnämnda kom ändå att resultera till att Ciaran Clark räddade Sverige till en poäng. Ändå, det var precis vad Martin O'Neil hade dukat upp för, och Hamréns matchplan gick rätt i gapet för det irländska spindelnätet.
För att, Irland körde sitt spel men Hamrén valde att byta bort sitt eget spel. Ett Sverige med ett spel via marken, utan stress och med ytor för utmaningar. Forsberg och Zlatan hade inget samspel, Kim Källström slog bort bollar och utmaningarna var för få. Det var när både Emil Forsberg och Martin Olsson utmande som Sverige lyckades skapa farligheter.
Samtidigt kunde vi se att spelarna inte trodde på idén att slå långt. Zlatan, Berg och Guidetti gestikulerade till Källström och Larsson att det inte gick rätt. En bristande kommunikation som betydde att det saknades en tro på det dem hade i läxa från Hamrén.
Som det negativa på moset slog Italien "favoriten" Belgien och förhoppningarna om poäng i Toulouse blev minimala.
Såå..Drömmarna flyttade till VM-kvalet, förhoppningarna dog och förväntningarna blev X=0.
Ge mig Toulouse och ge mig ett Sverige som tror på det dem gör.
