Gästkrönika: Allt annat än ensam i Sevilla
Gästkrönikören John Lundberg berättar om sin upplevelse när Sverige mötte Spanien. En upplevelse från läktarplats.
Halsdukar åker upp i luften. Vi bildar armkrok också tar vi i för fulla hals. “Duuu gaaamla du friiiia, du fjääällhöööga nooord…” - Busvisslingar och burop hörs från de spanska fansen. Nu svär Lustig hemma i soffan tänker jag.
Det var inte självklart att jag skulle åka hit. När biljetterna släpptes var jag den enda av mina kompisar som hade möjlighet att skaffa biljett och när mailet väl kom “Gratulerar! Du har ansökt om biljetter till matchen Spanien - Sverige och fått tilldelning” tänkte jag, klart jag vill fara, men att åka dit själv känns läskigt. Tänk om jag inte träffar någon att umgås med. Visst, jag åker såklart dit för matchen och jag trivs ofta i mitt eget sällskap men det hade varit kul att snacka upp såväl snacka ner matchen med någon. Om jag säger nej kan jag få ångra mig resten av livet för tänk om det blir ett nytt “mirakel i Milano”? En bragdmatch i Berlin? En skräll i Sevilla. Det här kan jag inte missa. Det här vill jag inte missa.
Ikväll ska bli en lugn kväll, fredagen var onödigt hårt festande när jag visste att jag skulle upp tidigt lördag, men hey, är man student så är man. Näe ikväll tar jag det launa. Skönt. “TJALALALALALALAAAA ÅÅÅ GUL OCH BLÅÅÅ” Jag hade just avnjutit en god tapas middag och bestämt mig för för att fortsätta lördagskvälls-vandringen med att se mer av Sevilla när jag hör sångerna börjar eka mellan katedralen och tjurfäktningsarenan. Gulklädda vrålande varelser gungar sig framåt mellan apelsinträden. På andra sidan trottoaren uppkommer en annan klick Sverige supportrar. “ANDRA SIDAN ÄR NI KLARA!” - Svaret är lika vråligt “JAJAMENSAN FATTAS BARA!”.
Tidigare under dagen hade jag lagt märke till Svenskar med landslagströjor. Det var barnfamiljer som pensionärer, unga som gamla. Men nu var det sång, dans och Norrlands Guld. Som en myra som kommit bort från sin familj hakar jag på och stämmer in i sång. Vi möts av andra Svenskar som följer med och stämmer upp. Längs Sevillas gator vandrar vi nu - sjunger, hoppar och visar Spanien att Sverige är på plats.
Sångerna varierar mellan samtalen. Jag berättar att jag bor i Lissabon, tog därför bussen hit, “endast 6 timmar faktiskt” men att jag ursprungligen kommer från Skellefteå. “Lissabon, coolt, vad gör du där?” “SEVILLA DET ÄR VÅRAN STAD, SEVILLA DET ÄR VÅRAN STAD, SEVILLA DET ÄR VÅRAN STAD!!”. Några är från Halmstad, en annan från Stockholm, en tredje från Göteborg - skånska hörs. Ingen mer som är från norrland undrar jag. Frågan besvaras med hånskratt, “vadå jag undrar bara om jag har någon släkting här”.
Tillslut är vi ett gäng på 14 personer som söker med ljus och lykta efter en bar. Vi passerar en restaurang fullt av spanjorer och möts av såväl applåder som burop, “ESPANA ESPANA GIVE US A SONG!”. Tillslut hittar vi ett ställe tror vi. Hovmästaren kan släppa in oss om vi bara bildar kö och är tysta för några minuter.
“KANNA PÅÅÅ KAANNA PÅÅÅÅ..”- vi får söka vidare.
För precis ett år sedan befann jag mig i Skellefteå. Snö, kyla och småstads-aura har bytts ut mot Lissabon, värme, storstad och kullerstens promenader. Nu befann jag mig i Sevilla med personer jag tidigare aldrig träffat, långt ifrån den dystopiska pandemin som ständigt präglade våra liv. Kontraster. Samtidigt läser jag mig till att smittan har ökat igen i Europa. Tyskland nådde nytt deprimerande rekord här om dagen i antalet covid-fall och restriktioner har börjat återinföras på sina håll i Europa. Nederländerna verkar inte ta in publik mot Norge i deras avgörande gruppspelsmatch på tisdag. Kan det här vara den sista bortaresan på länge? Ska det ta slut innan det ens ha börjat? Ah, det där får vi ta en annan kväll. Just här just nu befinner jag mig på en bar med främlingar som jag kände samhörighet med. Vi stod säkerligen olika politisk, någon slängde iväg en inte allt för feministisk kommentar om en förbipasserande, en annan var inte vaccinerad - men ikväll för denna helg hade vi ett landslag att samlas runt, en gemenskap att känna. Jag må ha rest hit helt själv men känner jag mig inte det minsta ensam.
Vi hittar tillslut en bar. Stolar bärs fram från olika håll och kanter och vi sjunger på.. “ÅÅÅÅÅÅ JANNE JANNE, JANNE JANNE JANNE JANNE ANDERSOON ÅÅÅÅ..” Nu fattas bara ölen. En kille som kan lite spanska tar på sig att gå och beställa 14 öl, en till varje person. Vi väntar på ölen. “SITT NEEEER VI ÄR GUL OCH BLÅ…”. 14 öl kommer ut, “har alla fått?”. Vi dricker, samtalar och “KANNA PÅÅ KANNA..”. Ytterligare ett gäng öl serveras till bordet av servitören, och tio till. Tio igen. Servitören verkar aldrig sluta gå och på bordet står det minst 30 stycken öl nu. “Herregud hur mycket öl beställde du??”. Killen som kan lite spanska börjar bli orolig och går och kollar om det har blivit något fel. Det har det. Vid beställningen har killen-som-kan-lite-spanska råkat säga “Cuarenta cervezas”, alltså 40 öl och inte “Catorce”,14. Vi skrattar gott. “SWISHA PÅÅÅ SWISHA PÅÅÅ..”.
“ZLAATAN IBRAHIIMOVIC ZLAATAN IBRAHIIIMOVIC..”. Sverige förbereder sitt första byte, jag lutar mig fram över mina nyfunna vänner från gårdagen och säger upphetsat “visst är det Zlatan som är påväg in!?” Det var det inte. Forsberg ut - Svanberg in.
Vi hade träffats på La bola igen inför matchen. En bar som Camp Sweden anordnat för supportersamling. Den här gången hade jag egentligen inte varit så nervös när jag vandrade till samlingen, jag visste ju att det skulle vara ansikten jag där kände igen. Det var ju det som hade diskuterats mellan sånger och skålandet, ”vilken bar ska alla till?” Camp Sweden eller Gula Väggen. Varför är det ens två olika samlingar undrade jag. Jag fick det berättat för mig: “Enkelt sagt så är Camp Sweden en ideell förening och de är sura på Gula väggen för de verkar bara vara ute för att tjäna cash”.
Det här blir en fråga som verkar följa med under hela helgen. På matchdagen söndag skriver Fotbollskanalen en artikel om dispyten mellan de två olika supportergrupperna. Camp Swedens Linda Olsson menar att Gula Väggens VD Andreas Richt bara vill tjäna pengar, medans Richt inte alls ser det på det sättet.
Jag trycker ner priserna och tjänar pengar på t.ex krögarna säger Richt till Fotbollskanalen.
Artikeln skriver vidare att Gula Väggen har supporterprofilen som hjälper till. Supporterprofiler som “Hasse-Kongo”, “Kannan” och “GW-Sara”. I artikeln berättas det om att Gula väggen har 17 stycken anställda som hjälper till på olika sätt. Får supporterprofilerna betalt för att stötta Sverige? “Enkelt sagt”, det här verkar vara mer komplicerat.
“VI ÄR SVENSKA FANS ALLIHOPA!”
Men titta där är ju supporterprofilerna. När marschen väl ska börja mot arenan ser vi målade “GW-Sara och “Hasse-Kongo” uppeldandes och redo för strid mot Spanien. Lite fint ändå att när det väl börjar närma sig match så lägger de två grupperingarna ner stridsyxan och för samman för en gemensam marsch. Fotbollen är vacker ändå tänker jag. En formulering och fundering jag får omformulera några dagar senare när det kommer fram att Gula Väggen och flera av deras supporterprofiler fått utstå hat och hot via sociala medier. Smädelser som leder till att GW-Sara slutar gå på det svenska landslagets matcher.
Tycka vad man vill om att driva supporterorganisation som aktiebolag och det är fullt rimligt att problematisera och ifrågasätta om det nu är så att Gula väggen har anställda för att “heja fram Sverige”. Men att gå så långt som att hota och trakassera? Fotbollen är vacker men den kommer alltid ha sina fläckar.
“STÅ UUUPP VI ÄR GUL OCH BLÅ STÅ UUUP.. ”. Sverige trycker fram, Lindelöf dirigerar, och vi, den gula klicken upp i hörnet sjunger högre än tidigare. De som tidigare har suttit ner står nu upp. Klockan tickar mot 80, Zlatan vinner dueller, Ekdal fördelar bollar. Kanske kan det här gå vägen? Bara en boll som behövs, bara en felstuds kan räcka, ett misstag från Unai Simon. “KOM IGEN NU SVERIGE!!!”. Ni vet ju vad som hände sen. Ett Dani Olmo skott i ribban, en Alvaro Morata retur i mål. 1-0, godnatt, ridå och ett infernalisk “Y Viva España” bryter ut.
Vi drömde om fest, om ett mirakel och enkelbiljett till Qatar. Det blev inte mer än såhär. En hedersam förlust i Sevilla. Till vilken nytta?
Det blir en promenad hemåt i Sevilla mörkret, jag snackar ner matchen med personer jag inte visste fanns för 48-timmar sedan. Frustrationen släpper litegrann innan vi skiljs åt där våra vägar leder åt olika håll. Förmodligen kommer vi aldrig mer ses igen, eller vad vet jag. Kanske på nästa landslagssamling?
* - Gula Väggens VD Andreas Richt meddelar via deras Facebook sida att de ej betalar någon supporter mot betalning. Utan att de använder sig av sponsorer för att kunna pressa ner priser på hotell och skapa olika landslag arrangemang etc.
