Gästkrönika: ”Ett oavgjort att stärkas av”

Det är ett och ett halvt år sedan den där decemberkvällen då Sverige lottades in i grupp E. Ett och ett halvt år senare fick alla de känslor och förväntningar som magasinerats i den svenska befolkningens gemensamma anatomi äntligen utlopp. En folkfest som pågick samtidigt som den uteblev. Ett landslag kritiseras trots en poäng mot Spanien.

Min resa mot Sevilla börjar likt många andras på Arlanda. För i flygplatsens organiserade kaos gick det att skymta ett fåtal blågula tröjor. Det var tre dagar kvar till Sveriges premiärmatch och ändå kändes det försenade mästerskapet fortfarande långt borta. För bland sorlet av människor lös EM-peppen med sin frånvaro. Arlanda var på lördagen den traditionelle turistens högborg. Inte den berusade supporterns. Vi är många som under coronapandemin lärt oss att inte ha några förväntningar alls. Men i mitt huvud hade jag sett framför mig ett myller av svenska fans skrikandes ”kanna på” på Arlanda.

Efter en nio timmar lång flygresa som bland annat tog oss över Genèvesjön samt en mellanlandning på Mallorca var vi äntligen framme. Ett fnösktorrt landskap med fler palmer än lövträd skulle vara värd till ett landslag som snarare brukar spela fotboll i 10°C än 25°C. Här skulle även en gulblå massa ta över en krisinsatt stad och sätta sitt avtryck på dess historia.

På Sevillas smala gator gick det återigen att skymta Sverigetröjor, men den där riktiga mästerskapskänslan hade inte riktigt vuxit fram. När spanjorerna insåg att jag och min resepartner var svenskar visades den sarkastiska gästvänligheten i sin bästa form. En mästerskapskänsla bygger inte bara på att vi står enade som landet Sverige - den syskon-aktiga rivaliteten mellan två nationer är minst lika viktig. Att få känna sig som en främling och få skämtsamma glåpord kastade efter sig gör att något händer i en. För visst ska vi bara vinna den här matchen mot spanjorerna? Spanjorerna som skrattar åt oss och säger att vi inte har en enda stjärna i laget. Spanjorerna som visar ”3-0” med fingrarna och sedan utbrister i skratt. Denna obefogade munterhet ska vi bara förstöra till varje pris. Festen i Sevilla ska endast bli för svenskarna. Den bensin som spanjorerna subtilt kastade på den svenska elden räckte för att vi på måndagen skulle visa upp vår bästa sida som supportergrupp.    

Om vistelsen fram till måndag hade handlat om att med kikare leta efter svenskar på gatorna så var det nu dags att smälta in i den stora massan. För så var det. Svenskarna övertog äntligen det stora torget Alameda de Hércules. Var du än gick hördes svenska ramsor, starkt assisterat av supportertrumman. En blågul rökbomb fick symboliserade att det idag är Sveriges tur till spel. Växelramsor mellan barerna utlöste varandra. Spanjorer gick mimandes förbi och försökte följa med i vad för dem måste varit ohörbart svammel. Bilar tutade och motorcyklar stannade och varvade motorn så högt att polisen kunnat ana en skottlossning. De magasinerade känslorna fick sitt rättmätiga utlopp längs med boulevarden. Detta var mitt första mästerskap på plats och allt jag hört om de svenska supportrarna visade sig stämma.

Ett långt gult tåg tog följe längs floden Guadalquivir till arenan La Cartuja. Pandemin gjorde sig påmind i de separata insläppstider som alla supportrar fått. Trots detta hördes det sång längs hela vägen till arenan.

Så vad finns det då att säga om matchen? Finns det ens något? Två läger har utbrett sig på sociala medier den senaste veckan. ”Vi fick en poäng! Men till vilket pris?” står mot ”Vi fick en poäng! Mot Spanien!”. Jag står på de sistnämndas sidan. I ett mästerskap är det bara en sak som gäller: att ta poäng. I Spanien-Sverige stod två vitt skilda ideologier mot varandra. I Janne Andersson har vi den extrema pragmatismen som genom kollektivet kommer göra allt för att ta poäng och gå vidare till nästa omgång. I den andra ringhörnan har vi Luis Enrique med en extrem possession-inriktad fotboll.

Tolka mig inte fel. Det är klart att den fotbollen är oerhört pragmatiskt lagd och har skördat enorma framgångar det senaste decenniet. Det jag vill få fram är att båda tränarna visar sig vara extrema inom sin kategori. Likt den stora skillnad i opinion bland svenska supportrar vi sett på sociala medier den senaste veckan skiljer sig dessa tränare åt oerhört mycket. Och då blir det en sådan match. Det ena laget försöker febrilt hålla huvudet över ytan med sitt lojala försvarsspel. Samtidigt som det andra laget kontinuerligt letar efter nya ytor. Och hela tiden kramar om sin possession. Lagens spelstilar neutraliserade hela fotbollsmatchen. Med det sagt så saknades inte målchanser.

Personligen har jag aldrig varit så nervös under en fotbollsmatch i hela mitt liv. Inte heller jublat så mycket åt en miss som den Morata stod för i första halvlek. Eller tyckt så synd om en spelare som när Berg missade mål från någon meter. Sådant händer till och med de bästa.

Vad var då det bästa med hela upplevelsen? Jag räknade ut att senaste gången jag såg en professionell match på plats var i oktober 2019. Att sedan sitta och kolla på fotbollen, som varit en skugga av sitt forna jag under pandemin, utan publik har verkligen varit sådär. Jag vill lyfta atmosfären inne på arenan. Svenskar som stått under hela dagen och skrikit som galningar kände ingen anledning att sluta. De spanska fansens applåder lät som ett hällregn inne på arenan. Det var minst sagt mäktigt.

Två matcher återstår nu av gruppspelet för Sverige. Vad vågar man hoppas på för resultat? Läget ser onekligen gott ut efter att Slovakien vunnit mot ett blekt Polen. Men vad vi lärt oss under pandemin är som sagt att aldrig förvänta sig någonting.