Gästkrönika: ”Kommer bära min landslagströja med stolthet för att hedra och minnas”
Det är två veckor sedan två svenska landslagssupportrar och landsmän miste sina liv på Bryssels gator. Camp Swedens ordförande Susanne Petersson gästar oss på Svenska Fans och minns tillbaka på den där fruktansvärda måndagskvällen – och blickar mot en framtid som är oviss.
Supporterskap förenar och samlar människor runt hela världen, fotbollssupportrar är engagerade och brinner för sitt lag. Det finns inget bättre än att samlas och se sitt lag spela. Engagemanget, glädjen och nu även sorgen, då vi delar allt tillsammans som supportrar - Vi är en familj.
Måndagen den 16 oktober hände något ofattbart, landslagströjan blev en måltavla. Vi samlades, fotbollssupportrar/familjen som vanligt och laddade upp runt det svenska herrlandslaget och skulle se vårt lag spela i Belgien. Vi pratade om laget, matchen och framtiden. Vi visste att matchen inte betydde någonting, men vi betydde någonting för varandra. Efter samlingen hade vi som vanligt vår marsch till arenan, en marsch som alltid är fylld av glädje, gemenskap och kärlek.
Vi står på läktaren och börjar få notiser, notiser om att någonting har hänt med svenskar involverade - ingen vet riktigt vad. Efter dialog med våra SLO:er informerar vi våra supportrar på läktaren att något hänt och att vi kommer få mer information. Vi ber våra supportrar sätta sig ner, ta det lugnt och vänta på information, den första halvleken är slut. Vi informeras om att matchen inte kommer spelas vidare och vi får besked att man kommer att tömma arenan, men att vi ska vänta kvar på vår läktare. Vi går runt, pratar med varandra, funderar på vad det är som har hänt. Inser att vi behöver skicka SMS till våra familjer där hemma. Alla på läktaren börjar få meddelanden, ”Är du OK”?
Det tar ett tag och arenan töms sektion för sektion. De belgiska fansen sjunger för oss. När det bara är vår sektion kvar får vi följa med ner i kulverten under arenan. Vi inser att det som har hänt är riktat mot oss, för att vi bär den svenska landslagströjan. Alla som är kvar på arenan måste registrera sig med kontaktinformation och information om boende. De belgiska myndigheterna måste säkerställa en säker väg för oss tillbaka till våra boenden.
En del väljer att lämna arenan och enligt den belgiska polisen så är det okej, men det är på ens eget ansvar och man bör/måste vara neutralt klädd, inga svenska färger. Enligt polisen är området kring arenan säkrat, så det ska vara okej att ta sig till sin bil. Efter ett tag så börjar hotell efter hotell att rabblas upp och alla får åka i bussar som är nersläckta och bussarna omringas av piketstyrkor och poliser. Alla följs in på sina hotell för att säkra att det inte där är någon, som kan utgöra ett hot på vägen. Vid fyratiden så lämnar sista bussen arenan, det är den bussen jag åker med.
Det är en märklig känsla att åka genom Bryssels tomma gator, att inte stanna för rödljus, att åka i en buss som är helt nersläckt för att inte någon ska se att vi sitter där i våra gula tröjor. Poliseskort framför och bakom bussen, samt in till boendet. Vi ombeds att stanna på våra hotellrum tills vi ska till flygplatsen, inte ha något gult på oss och att vara försiktiga – vi undrar vad vi varit med om.
Morgonen efter började man förstå när man läser i media och får till sig information när man har tid att tänka och reflektera. Man förstår att någon, för att vi bar den svenska landslagströjan, har bestämt sig för att attackera oss. Det är en känsla som inte går att beskriva. Som supporter har jag alltid åkt runt och varit stolt över vår gula landslagströja, varit stolt över att träffa mina vänner, min familj som jag möter på Sveriges matchsamlingar runt om i världen. Vår gula tröja har blivit en symbol och en gemenskap att vi tillhör samma familj.
Vi ses inte ofta, men när vi gör det, så är det alltid med kärlek. Att någon har attackerat denna kärlek och denna gemenskap är fruktansvärt. Oavsett vem man håller på, oavsett vilket lag man brinner för, så har man en gemenskap med de vänner som gör detsamma. Att nu idag känna att någon attackerar den familjen, oavsett klubb eller landslag gör ont. Jag hoppas att alla vågar och vill fortsätta bära sin landslagströja med kärlek. Att ingen ska låta detta vinna över den kärlek, gemenskap och styrka som vi har tillsammans.
Nu kommer en ny vardag, nya matcher. Damerna spelar hemma i Nations League både i Göteborg och Malmö och sen är det dags för våra herrar att bege sig till Azerbajdzjan. Det kommer att kännas märkligt att samlas igen för det kommer inte vara som vanligt. Vi kommer att tänka på vad vi har på oss. Oroa oss för om någon vill oss illa. Båda damernas hemmamatcher kommer att ha höjd säkerhet där den nya vardagen kommer vara påtaglig. Azerbajdzjan kommer att vara en mindre klick vänner som reser men fokus kommer vara på att vara tillsammans och på att vara säkra, det går inte att undvika. Även om vi alltid haft med tankarna kring säkerhet så vet vi nu att det som inte kan hända händer.
Matchen den 19 november mot Estland på Friends Arena kommer ha ett annat skimmer över sig. Vi kommer att vara många som träffas och minns. Minns våra vänner som inte längre är med oss och som skadats. Samlingen som vi i Camp Sweden anordnar kommer fyllas av vänner, kärlek och minnen. Det är det som skapar den svenska fotbollsfamiljen.
Vi har fått så mycket stöd från klubblag runt om landet samt landslagsupportrar runt om i världen som visar sitt stöd, de som har samma kärlek till sina lag som vi har. Det har banderoller, tysta minuter och meddelande. Det är inte bara svenska supportrar som drabbats av detta utan alla fotbollssupportrar världen över. Jag hoppas att detta förenar oss bakom våra lag. Supporterskapet är så mycket mer än bara fotboll, det är en familj.
Mina tankar går ofta till de anhöriga och vänner till alla tre drabbade och mitt hjärta blöder för dem. Men jag kommer bära min landslagströja med stolthet för att hedra och minnas.
#minlandslagstroja
Susanne Petersson
Supporter i Bryssel och Ordförande för Camp Sweden
