Gästkrönika: S – som i Ska-Sverige-Sabba-den Sanslösa-Sviten

Tyskland har aldrig förlorat en VM-kval match på bortaplan. Aldrig någonsin. 41 matcher, 31 segrar, 10 oavgjorda och 0 förluster. Noll förluster. På bortaplan. På nästan 80 år.

På hemmaplan ser det sämre ut. Där har man faktiskt förlorat två matcher. På 41 matcher har man 31 segrar, 8 oavgjorda och 2 förluster. Totalt i VM-kval: 82 matcher – 62 segrar, 18 oavgjorda och 2 förluster. Jag kan inte tänka mig att det finns något annat land i världen som har liknande siffror (har ärligt inte ens brytt mig om att kolla upp det). Inte i VM-kval. Inte i EM-kval. Inte Brasilien. Inte Spanien. Inte Argentina. Inte Italien.

Men. De två förlusterna är förluster som gjort ont. Den första gjorde ont för oss svenskar. Den 16 oktober 1985 förlorade Västtyskland deras första VM-kval match någonsin, inför 65 000 åskådare på Neckarstadion i Stuttgart. Carlos Manuel gjorde Portugals och matchens enda mål i 55:e minuten. Västtyskland vann ändå kvalgruppen, och i slutspelet i México 1986 spelade man final. En final som man förlorade till Argentina med 3-2 inför nästan 115 000 åskådare på Aztecastadion i México City. En tung förlust, inte minst med tanke på att man också förlorade VM-finalen fyra år tidigare. Den gången mot Italien med 3-1 inför drygt 77 000 åskådare på Santiago Bernabéu i Madrid. Man fick dock revansch när man vann VM-finalen fyra år senare. Återigen mötte man Argentina (Västtyskland och Argentina möttes alltså i två raka VM-finaler!). Västtyskland vann finalen med 1-0 efter mål av Brehme på straff inför knappt 74 000 åskådare på Olympiastadion i Rom. För Västtyskland blev det tredje finalen gillt. Man hade alltså nått finalen i tre raka världsmästerskap, i världens största sport.
 
Tillbaka till deras första VM-kval förlust någonsin. Man förlorade alltså hemma mot Portugal den 16 oktober 1985 – i vad som kommit att kallas ”Den svarta onsdagen” i Sverige. Resultatet innebar att Sverige inte fick vara med om festen i México. Många minns säkert tv-bilderna på gråtande svenska spelare och ledare på flygplatsen i Prag. Samma kväll hade Sverige förlorat mot Tjeckoslovakien med 2-1. Sverige hade, precis som Västtyskland, förlorat hemma mot Portugal med 0-1 tidigare i kvalet, efter mål av Fernando Gomez i den 78:e minuten inför 30 000 åskådare på Råsunda i Solna. Till slut hamnade man en poäng bakom just Portugal. Att Sverige slog Portugal i Portugal med 3-1, Robert Prytz två och Torbjörn Nilsson ett mål, inför 45 000 åskådare på Estádio José Alvalade i Lissabon spelade alltså ingen roll i slutändan.

Den andra förlusten gjorde nog mer ont för tyskarna själva. Den 1 september 2001 spelar Tyskland mot England inför ett fullsatt och kokande Olympiastadion i München. Matchen började som vanligt (om man bortser från matchen i EM 2000 – där England slog Tyskland med 1-0 efter mål av Alan Shearer – hade inte Tyskland förlorat mot England överhuvudtaget sedan VM-finalen i England 1966), Tyskland tog ledningen i den 6:e minuten genom Carsten Jancker – den stora kraftfulla anfallaren. Men när den kanske mest kända fotbollsdomaren genom tiderna – Pierluigi Collina – blåser av matchen står det 1-5 på ljustavlan. Tyskland ett, England FEM! Att Tyskland förlorar hemma var extremt sällsynt. Att Tyskland förlorar mot England var lika sällsynt. Att Tyskland förlorar en fotbollsmatch är överhuvudtaget sällsynt. Nu hade man gjort det. Nu hade man förlorat en fotbollsmatch. Nu hade man förlorat mot England. Nu hade man förlorat på hemmaplan. Och man hade gjort det med 1-5!

Naturligtvis ett svidande nederlag och en match som många talar om än idag. Men. Det var en match i kvalet till VM-slutspelet i Japan och Sydkorea 2002. Vilka var det som spelade VM-final i Yokohama den 30 juni 2002? Precis – Tyskland. Man ska inte heller glömma att Tyskland slog England i England i samma kval. Det var dessutom i den sista matchen som spelades på gamla anrika Wembley. Matchens enda mål gjordes av Dietmar Hamann, då spelandes i England (Liverpool) till vardags. Kevin Keegan avgick för övrigt som manager för England efter den matchen.
Apropå England och Tyskland. Gary Lineker – en av de bästa engelska fotbollsspelarna genom tiderna – myntade ett klassiskt citat efter att Tyskland slagit ut England i semifinalen i fotbolls-VM 1990, ”Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare sparkar på en boll i 120 minuter och sedan vinner alltid Tyskland på straffar”.
Jag gillar klassiska citat. Det jag däremot inte gillar är att så många – både ”vanliga svenssons” och så kallade ”fotbollsexperter” – ofta vräker ur sig att straffar är ett lotteri. Straffsparkar är en del av fotbollen. Precis lika mycket som frisparkar, insparkar och utsparkar.

Vad har vi då för klassiska möten mellan Sverige och Tyskland?
En av de mest klassiska på svensk mark hittar vi i semifinalen i fotbolls-VM 1958. Det är 50 000 på Ullevi i Göteborg som ser Sverige slå Västtyskland med 3-1. I den 88:e minuten gör Kurre Hamrin ett av fotbollshistoriens mest omtalade mål. Halvvägs in på tyskarnas planhalva får Hamrin bollen, och han går med den allra längst ut på högerkanten. När han blir attackerad sätter han fart och tar sig förbi tre tyska försvarare, längs med kortlinjen, innan han sparkar bollen i den bortre burgaveln, förbi den utrusande målvakten. Lennart Hylands referat av målet är en föregångare till Lasse Granqvist många klassiska referat.

Ett av Granqvists mest klassiska är från VM-kval matchen på Olympiastadion i Berlin förra hösten. Tyskland leder med 3-0 i halvtid efter två mål av Miroslav Klose och ett av Per Mertesacker. I den 55:e minuten gör Mesut Özil 4-0, vilket inte på något sätt var för stora siffror. Snarare tvärtom. Sen gör i tur och ordning Zlatan, Mikael Lustig och Johan Elmander varsitt mål.
När klockan är inne på den 93:e minuten lyfter Kim Källström in bollen från vänsterkanten. Efter en luftduell mellan Zlatan och Mertesacker – där den 195 cm långe tysken får bollen i bakhuvudet – drar den 185 cm långe Rasmus Elm till med en halv-volley, och bollen smiter förbi Manuel Neuer på hans högra sida, till 4-4. Sverige har alltså gjort fyra mål i en fotbollsmatch mot Tyskland. I Tyskland. I en halvlek. På en halvtimme, efter att ha legat under med 4-0!
Efter matchen reviderade Gary Lineker sitt klassiska citat. På twitter skriver han: ”Till sist tappar de en fyramålsledning”.
I kvalmatcher till VM mellan länderna har det sett ut så här:

21 november 1937. Tyskland-Sverige 5-0, kval till VM 1938.
4 november 1964. Västtyskland-Sverige 1-1, kval till VM 1966.
26 oktober 1965. Sverige-Västtyskland 1-2, kval till VM 1966.
17 oktober 1984. Västtyskland-Sverige 2-0, kval till VM 1986.
25 september 1985. Sverige-Västtyskland 2-2, kval till VM 1986.
16 oktober 2012. Tyskland-Sverige 4-4, kval till VM 2014.
15 oktober 2013. Sverige-Tyskland ?-?, kval till VM 2014.

Tyskland är redan klara för festen i Brasilien nästa år. Det är redan klart att Sverige ska få kvala mot en annan tvåa, men matchen betyder trots allt något. Tyskland vill inte förstöra sin svit – att aldrig ha förlorat en bortamatch i VM-kval, och Sverige vill ha bra självförtroende inför play off-matcherna. De två senaste VM-kval matcherna länderna emellan har Sverige hämtat upp underläge. Dels i Berlin förra hösten, dels på Råsunda 1985 när Mats Magnusson kvitterade i sista minuten.
Jag hoppas att vi ska få höra ett nytt klassiskt referat i matchen mot Tyskland. Jag hoppas att ett nytt klassiskt citat ska födas efter matchen mot Tyskland. Kunde tyskarna förlora hemma mot Portugal 1985, kan de förlora borta mot Sverige 2013. Jag hoppas det. Jag tror det. Eller inte.

 

1 kommentarer

Markus Knodtulf.nilsson@svenskafans.com2013-10-15 15:00:00