Krönika: Är landslagsframtiden verkligen så dyster som den påstås vara?
Efter ett missat VM, en landslagssamling som mest varit skit och en allt längre förlustsvit målas det bland medier och supportrar upp en bild av en mörk landslagsframtid. Är det verkligen så det måste bli?
Efter den landslagssamling som innebar två förluster, noll gjorda mål och en plågsam påminnelse om att landslaget är mil ifrån världstoppen har sågningen av vårt landslag varit monumental. Stämningen på sociala medier har varit hätsk, tron på vårt landslag är rekordlågt och framstående sportjournalister talar om ”istider” och riktar frätande kritik mot laguttagningar och spelsystem. Såväl medier som supportrar målar upp en dystopisk bild av vårt framtida landslag, där landslagslivet utan Zlatan Ibrahimovic riskerar att vara ovärt att leva. Talangutvecklingen tycks vara för dålig, spelarna får inte spela i sina klubbar och de som väl gör det gör det i för dåliga sådana. För att inte tala om Elmander och Källström. Fan, vad de är dåliga. Men är situationen verkligen så hjälplös? Är allting kört? Är vi på väg att kliva in i en landslagsversion av den kolsvarta medeltiden?
Jag vägrar tro det.
Först och främst. Om vi för tillfället isolerar landslagssituationen till de förutsättningar som rådde inför matcherna mot Danmark och Belgien, finns det flera faktorer som bidrog till att varken spelet eller resultaten gick vår väg. Belgien anses av många vara ett av världens mest spännande landslag, och kan med världsspelare som Hazard, Lukaku och Kompany (för att nämna ett fåtal) för tillfället inte bara anses vara överlägsna Sveriges landslag, utan även de flesta andras på planeten. När dessa dessutom varvar upp inför VM och kommer högmotiverade till en match Sverige mest verkar se som en sista anhalt innan semestern, är det självklart att resultatet blir som det blir.
Danmark kan istället anses vara ett på pappret jämnbördigt motstånd, men valde till skillnad från Sverige att presenterade en trupp med flertalet talanger, högmotiverade att göra avtryck, främst plockade från den inhemska ligan. Av olika anledningar hade inte Erik Hamrén den möjligheten den här gången. Nu är Hamrén sällan särskilt snabb att plocka ut allsvenska spelare i sin trupp ändå, men likväl hade han denna gången inte heller möjligheten. Vid ett annat tillfälle (och med en annan tränare?) är det möjligt att vi fått se fler spelare med inhemska klubbadresser och som är påväg uppåt i sina karriärer. Får sådana finns. I flertal. Allsvenskan har tagit en intressant utveckling ur ett talangutvecklingsperspektiv på senare år. Flera toppklubbar har valt (tvingats?) att ge de egna talangerna ett större utrymme, vilket också inneburit att en del av dessa tidigt i sina karriärer bär nyckelroller i, med allsvenska mått mätt, framstående klubbar. Simon Gustafsson är starkt bidragande i Häcken, Sam Larsson trollar tillsammans med Ludvig Augustinsson på Blåvitts vänsterkant och Filip Helander styr serieledarnas backlinje. Alla är födda mellan -93 och -95, alla är möjliga framtida landslagsmän.
Svenska talanger finns att att hitta i massor även utanför våra egna gränser. Den i våras så hypade Muamer Tankovic är fortsatt superintressant. Kristoffer Olsson och Kristoffer Peterson har gjort sina debuter för Arsenal och Liverpool. Joakim Olausson har gjort samma sak för Atalanta. Victor Nilsson Lindelöf har gjort sin första ligamatch för Europa League-finalisterna Benfica. Mot Porto. Ingen av dessa herrar har fyllt 20.
Och då har jag inte nämnt de spelare som tog brons i U-17-VM. Dessa företräds kanske främst av Valmir Berisha som redan suttit på bänken för Roma.
Självklart finns det inga garantier att någon av dessa spelare tar de slutgiltiga kliv som krävs för att nå världstoppen, men de är en bra bit på vägen. Svenska talanger och framtidsvisioner finns det alltså gott om, det gäller bara att leta längre än till närmaste landslagstrupp.
I den senaste truppen saknades av olika anledningar dessutom Alexander Kacaniklic, Martin Olsson, Rasmus Elm, John Guidetti och Albin Ekdal. Det är lätt att glömma det mitt i den storm av åsikter som efterföljer det faktumet att ålderssnittet på den svenska startelvan mot Danmark var 29. Det är inte länge sedan dessa spelare i högsta grad var i ropen och ansågs ha både kompetens och karaktär nog för att platsa i en svensk startelva. Vilket de fortfarande antagligen gör när de är skadefria, i form och trupputtagna. De flesta av dessa är dessutom i det skedet av sina karriärer att de skulle kunna utgöra den fasta och pålitliga struktur som krävs för att tidigare nämnda talanger skulle kunna få den tid, det utrymme och de möjligheter som krävs för kunna att iklädda sig en svensk landslagskostym under en längre tid.
Det finns med andra ord anledningar till att vänta ett tag med att begrava tilltron till landslaget för gott. Faktum är dessutom att landslagsframgångarna pendlar mellan generationer och decennier för ett land av Sveriges storlek. Vi kan inte likt Tyskland eller Brasilien ständigt presentera ett landslag som kan hävda sig på den yttersta nivån. Vi kunde det -58, vi kunde det på 70-talet, vi kunde det under det tidiga 90-talet. Så sent som 2004 hade vi ett landslag som kunde hävda sig mot de bästa. 2014 har vi det inte. Lite så är det, och till viss del är det ett faktum vi måste acceptera. Det är även en sanning som gäller lika mycket för Belgien som för Sverige. På samma sätt borde vi även komma ihåg att framgångarna med största säkerhet kommer komma tillbaka. Förr eller senare.
Huruvida Erik Hamrén är rätt man för att leda oss till en ny framgångsera ställer jag mig personligen tveksam till, men den diskussionen lämnar jag därhän för tillfället.
Med detta vill jag på intet sätt motbevisa faktumet att svensk landslagsfotboll är inne i en kris, utan enbart försöka bidra till en viss nyansering av den opinion som för tillfället verkar enig om att landslagets framtid är lika död som Friends gräs är uselt.
Den landslagshimmel jag ser över mig är visserligen övervägande mörkgrå, men den har i alla fall inslag av blått vid horisonterna.
