Krönika efter Sverige-Turkiet
Smekmånaden är över.
Erik Hamrén överlämnade ett snudd på bespottat landslag till Janne Anderssons förfogande. Med ett spelarmaterial som inte ens våra grannländer kan ha varit särskilt avundsjuka på lyckades Janne uträtta mer än vad de allra flesta vågat hoppats på. Utöver att knipa segrar mot på pappret större nationer lyckades han få en hel nation att ställa sig bakom samma landslag som tidigare varit nästintill hånat. Men hur länge håller en nyförälskelse i sig?
Statsvetare brukar säga att lågkonjunkturer är en grogrund för populism, men den som följt ett landslag kan nog skriva under på att landslagsidrott är den största grogrunden för populism. Därför ska jag inte försöka göra några poänger på att Uefa Nations League är svårbegripligt. Men oavsett vad, så är tävlingssäsongen igång igen för landslagets del. Framgångarna i Ryssland trollband hela Sverige och vår självkänsla sköt i taket. Landslaget blev för första gången på länge något att känna en enorm stolthet och glädje inför. Men VM är över, och nu har lyckoruset övergått till något annat.
Det såg så länge ut att fortsätta på den inslagna vägen. Visst svajade det till och från, men Sverige spelade kompakt och med hög press, skapade en del chanser offensivt, men brände de flesta. Trots brända chanser hade en stolpretur och en individuell prestation av hög klass satt Sverige i förarsätet. Mot Italien släppte inte Sverige in ett enda mål på 180 minuter. Mot Turkiet släppte Sverige in tre på 41 minuter.
I ren affekt är det lätt att vräka ur sig saker som att “vi är inte bättre än så här”. Men idag var vi verkligen inte det. Visst, Granqvist och Forsberg saknades, och det kanske förmildrar förlusten en aning. Men andra halvlek är inte bra nog. Försvaret kämpar och sliter, och både mittfältare och anfallare täcker upp. Det vore orättvist att såga det svenska landslaget efter en uddamålsförlust mot Turkiet, dock kommer en liknande prestation inte att räcka till mot Ryssland hemma, eller borta, eller Turkiet borta.
Första halvlek hade stora ljusglimtar, men det är uppenbart att Sverige har svårigheter med att bibehålla det höga tempot och kvalitén över 90 minuter idag. Viktigt att ha i åtanke också, trots den enorma bitterhet som infinner sig minuterna efter slutsignalen är att inte slå på den stora trumman, helst inte på någon trumma alls. Smekmånaden må vara över, men känslorna är trots två svaga landskamper på en vecka likväl starka. Nu ser vi fram emot Ryssland borta.
