KRÖNIKA: Sverige i VM i Qatar - Nej tack!
När slutsignalen förkunnade att Sveriges herrlandslag var i final i play-off i VM gick det vågor av eufori genom det svenska medvetandet. Våg efter våg av fotbollspilska svenskar jublade över att Sverige var ett steg närmare ett VM i Qatar, ett världsmästerskap som de bara något halvår innan bespottat och yrkat på bojkott emot. Jag förstår att människor kan ändra sina åsikter, men oftast när det händer ändras de till det bättre. Nåväl, c’est la vie.
Men nu står vi här, ett steg närmare detta vintermästerskap. Men jag vill inte att vi ska gå dit. Jag vet, det låter sjukt. Men låt mig presentera mina argument, som kommer som ett olympiskt hopp av Christian Olsson – i tre steg.
För det första spelar Sverige b e d r ö v l i g fotboll. Vi har ett spännande landslag med spelare som osar talang och framåtanda, så fort de inte har den blågula dressen över sina vältränade överkroppar. Men vi spelar fruktansvärt. Ja, så att det vore mer underhållande att se på färg som torkar eller lyssna på Marcus Oscarsson förklara politik. Jag vill hävda att fotbollens absolut största mervärde inte är vinsterna, för de är få för väldigt många lag, utan det vackra spelet. Att skänka glädje under matchen och inte bara efter matchen. Ett vanligt motargument är att ”fotboll handlar om att vinna, inte spela vackert.” Jag förstår, men varför spelar någon sport i så fall roll? Om det bara handlar om att vinna borde man ju lägga ner så fort man förlorar. Nej, jag är övertygad och begeistrad av tanken att det finns någonting mer och att det är detta som ger fotbollen dess oövervinnliga charm. Jag vill ha lag i VM som spelar en fotboll som begeistrar, förtrollar och engagerar – eller åtminstone fotboll som försöker göra det.
För det andra – postmaterialism. Sverige är ett av världens rikaste länder per capita och vi är ett land som saknar många av de problem som en del europeiska länder har. Vi är mest demokratiskt, ett av de minst korrupta och hamnar ständigt högt på samtliga index som behandlar mänskligt välbefinnande. Behöver vi verkligen en ’triumf’ i fotboll? Finns det inte en handfull länder vars befolkningar mer skulle behöva njuta av en sådan triumf? Det tror jag.
För det tredje, ett vinterjippo i ett mördarland som Qatar är någonting som jag aldrig skulle vilja att mitt land står upp för eller bidrar till. Man kan hävda att man ”åstadkommer förändring” genom att åka ner och spela där, men det är en hög kodynga om jag någonsin sett en. Att åka ner och åstadkomma förändring genom att spela ett mästerskap de tjänar pengar och credd på är som att ett svenskt företag öppnar upp ett kontor i Moskva mars 2022 för att ”främja diplomatin”. Det är taktlöst, korkat och skadar ärligt talat det svenska ryktet mer än vad det gör oss gott. Finns det inte viktigare saker i samhällsklimatet än att få se sitt land i ett mästerskap? Måste vi som land verkligen aktivt stötta en råbarkad förbrytarstat bara för att få se Gulo Gulo spela tre sketna 0-1 mot sämre fotbollsnationer och sedan sparka tränaren? Jag vet inte vad ni tycker, men jag finner mig handlöst förfallen vid idén av ett svenskt landslag i Qatar.
Jag förstår att det kan uppröra att höra detta. Kanske tar det i hjärtat att läsa en så fruktansvärt opatriotisk artikel. Men jag vill istället hävda att det vore patriotiskt för ett Sverige i världen att undvika att ta i Qatar-VM ens med plasthandskar. Det skulle smutsa ner oss, göra oss till en stat behjälplig till modernt slaveri och beröva länder med mer attraktiv fotboll och ett mer tryckande behov för triumf det de egentligen förtjänar.