Analys: Vem är bäst av Sverige och Norge?

Undertecknad har inför söndagens sammandrabbning analyserat och jämfört Sverige och Norges trupper och sedan sammanställt vilket land som är bäst.

På söndag har det blivit dags för det efterlängtade rivalmötet mellan Sverige och Norge. Förutom den stora prestigen om vem som är bäst i Skandinavien slåss grannländerna även om en biljett till nästa års EM-slutspel.

Lite mer än fem månader har hunnit passera sedan den fullständigt galna tillställningen i Oslo där slutresultatet skrevs till 3–3 efter en minst sagt dramatisk avslutning där Norge kvitterade på matchens sista spark. Ett bittert poängtapp för svenskarna, som nu hoppas kunna revanschera sig hemma på Friends Arena.

Men hur goda är de blågula förutsättningarna? Undertecknad har tagit en titt på de båda länderna där han gjort en objektiv bedömning av lagdelarna för att sedan jämfört likvärdiga spelare med varandra och till slut fastslå vilket land som är det bästa.

Målvakterna: Robin Olsen mot Rune Jarstein
För ett år sedan hade det inte varit någon tvekan om vem av Olsen och Jarstein som hade haft högst status. Olsen hade då ett enastående VM bakom sig och hade nyligen kritat på för Roma där han omgående tog plats mellan stolparna som nummer ett.
Saker och ting förändrades dock snabbt för 29-åringen, och efter att ha avslutat säsongen som reserv lämnade han i slutet av den här sommarens övergångsfönster den italienska huvudstadsklubben för spel i Cagliari. Ändock är han fortfarande Janne Anderssons förstaval och har uppträtt relativt stabilt trots sin tunga vår.

Jarstein å andra sidan har haft det desto lugnare då han nu är inne på sin sjunde säsong med Hertha Berlin, där han sedan fem år tillbaka är nummer ett.
Trots att Tyskland är välkända för sina många skickliga målvakter är Jarstein en av Bundesligas skickligaste burväktare och blir ofta benämnd som den mest underskattade målvakten i ligan då han har för vana att hålla en jämn och hög nivå. Att han är oerhört betydelsefull för Norge råder det ingen tvekan om, och som det ser ut i dagsläget skulle jag vilja säga att Jarstein står högre i kurs än vad Olsen gör – även om det givetvis snabbt kan svänga igen.

Defensiven: Victor Nilsson Lindelöf mot Håvard Nordtveit
Sett från ett helhetsperspektiv är det helt klart Sverige som har det starkaste försvaret – och det gäller även om vi ska ställa fanbärarna Nilsson Lindelöf och Nordtveit mot varandra.

Nilsson Lindelöf spelar till vardags i Manchester United där han är ordinarie och fortsätter ta kliv framåt i utvecklingen. Nordtveit i sin tur har fortfarande inte lyckats spela till sig en starttröja i Hoffenheim trots deras stora spelarrokad under sommaren. Under våren blev han utlånad till Fulham, men det blev inte mer än fyra matcher från start samt ett kortare inhopp. Därmed kan vi omgående slå fast att Nilsson Lindelöf är överlägsen sin opponent.

Defensiva mittfältet: Albin Ekdal mot Sander Berge
Det skiljer nästan tio år mellan Ekdal och Berge, vilket innebär att det är två olika generationer som ska ställas mot varandra. Ekdal har under karriären haft maximal otur med skador, men sedan han lämnade Tyskland och återvände till Italien har saker och ting ljusnat för honom. Precis som i landslaget är han given i Sampdorias startelva och det något lugnare tempot i Serie A passar honom som handen i handsken då han får mer tid på sig med bollen.
Berge är en decimeter längre än Ekdal och mer fysisk i sin spelstil. Drygt två och ett halvt år har passerat sedan han lämnade hemlandet för att testa sina vingar hos belgiska KRC Genk – och det vore orättvist att påstå något annat än att det blivit en stor succé för 21-åringen även om han likt Ekdal haft en del skadebekymmer.

På förhand känns det svårt att utnämna en solklar vinnare. Ekdal har betydligt mer erfarenhet och en mer utvecklad spelförståelse, men Berge har ett fysiskt övertag och efter hans framfart i den belgiska ligan lär det inte dröja länge innan större klubbar rycker i honom då hans potential är enorm.
Under vårens landskamp mellan Norge och Sverige fanns Berge inte med i truppen, men vi kan räkna med att det kommer bli en hel del dueller spelarna emellan på söndag och då får vi ett besked om vem som sitter på tronen som den bästa defensiva mittfältaren. Jag skulle nog ändå vilja säga att det är Berge som sitter i förarsätet sett till främst ålder och fysik.

Stjärnskotten: Alexander Isak mot Martin Ødegaard
I den här kategorin finns det inga frågetecken gällande vilka de största och mest uppsnackade talangerna är. Lustigt nog är de sedan i somras lagkamrater då båda skrev på för Real Sociedad, som storsatsar mot att nå toppen i La Liga.
Dock spelar de vanligtvis på olika positioner då Isak föredrar rollen som renodlad anfallare medan Ødegaard gör sig bäst på en kant. Men något de båda har gemensamt är att de gillar att gå framåt i banan och därmed anser jag det går att ställa dem mot varandra i en likhetsgranskning sett till vem som har störst betydelse och gör mest nytta för sitt respektive landslag.

Till att börja med måste vi fastslå att Ødegaards proffskarriär pågått betydligt längre tid än Isaks gjort, trots att det bara skiljer ett år mellan dem två. Redan som 16-åring lämnade den förstnämnde Norge då han skrev på för Real Madrid. Därefter blev det relativt tyst kring honom sett till alla skriverier dessförinnan, men i samband med att han två år senare lånades ut till Heerenveen och därefter Vitesse i Holland började det återigen blomstra kring underbarnet och som tidigare nämnt tillhör han sedan i somras Real Sociedad dit han är utlånad från just Real Madrid – som fortfarande tror på honom. Det har också börjat lovande hos den baskiska föreningen då han spelat samtliga minuter under de tre inledande matcherna.

Så har inte fallet varit för Isak. Visserligen har han fått speltid i de tre matcherna då han gjort längre inhopp, men ännu väntar han på sitt första framträdande från start.
Precis som i Ødegaards fall var det i Holland Isak fick fart på karriären efter att ha befunnit sig i Borussia Dortmunds frysbox. Det kan knappast ha undgått någon vilken framgång den svenske anfallaren hade under sitt halvår hos Willem II, där han öste in mål samt stod för ett flertal framspelningar. Glädjen med fotbollen finns åter där och troligtvis är det bara en tidsfråga innan han får debutera i Real Sociedads startelva.

När det kommer till landslaget har Ødegaard desto fler landskamper på sin meritlista än vad Isak har. Dock är det egentligen först sedan EM-kvalet drog igång han fått en nyckelroll då han spelat från start i samtliga kvalmatcher. Ett mål och en framspelning har det blivit så här långt, men även om han inte radar upp poäng har han en enormt stor betydelse för Norge och är utan tvekan lagets största stjärna.
Isak har även han en stjärnstatus och är det mest spännande namnet i Sverige sedan Zlatan Ibrahimovic. Men än så länge har det inte blivit mer än fem framträdanden, varav hans första från start skedde under torsdagens tillställning borta mot Färöarna. 19-åringen tackade för förtroendet genom att göra två mål och allt talar för att han kommer få chansen även mot Norge – och därmed ställas mot kompisen Ødegaard.

Men vem har egentligen störst betydelse för sitt respektive landslag? Isak har absolut potential att bli Sveriges viktigaste spelare, men i dagsläget finns det andra som går före. Ødegaard har en större status i Norge och är en mer utvecklad spelare än vad Isak är, även om det som sagt är svårt att jämföra dem rakt av då de spelar på olika positioner.

Målskyttarna: Robin Quaison mot Joshua King
Resan från bortglömd till glödhet och älskad har gått fort för Quaison. För exakt ett år sedan fick han göra sin första landskamp på över tre års tid då han spelade hela träningsmatchen mot Österrike. Därefter skulle det dröja ett halvår innan han återigen fick chansen – och sedan dess har han varit självskriven i startelvan. Fyra mål och tre framspelningar på fem matcher är inget annat än imponerande och 25-åringen är den mest pålitlige spelaren när det kommer till att skörda poäng.
Även om han är en viktig pjäs för sitt Mainz 05 har hans prestationer där varit något mer ojämna och den här säsongen inledde han som startman för att sedan i nästa match bli utbytt med halvtimmen kvar och därefter bänkad senast mot Bayern München. Trots det skrev han in sig i både mål- och assistprotokollet mot Färöarna och att han kommer spela även mot Norge är jag helt säker på.

Även om han inte leder den interna skytteligan är King den spelare i Norge med störst ansvar när det kommer till att göra mål. Över 40 landskamper har det blivit så här långt och under kvalet har han mäktat med tre fullträffar och två framspelningar på fyra matcher. Därmed har han ett likvärdigt facit med Quaison.
Till vardags representerar han Bournemouth i Premier League och är där en nyckelspelare. Förra säsongen stod han för hela tolv mål och hittills har det blivit en fullträff under de fyra inledande matcherna.

Även om det åldersmässigt inte skiljer dem mer än ett år har King betydligt större erfarenhet då han till skillnad från Quaison spelat utomlands hela sin karriär i bland annat Manchester United, Borussia Mönchengladbach och Blackburn – samt har betydligt fler landskamper på sin meritlista. Men här och nu är Quaison i bättre form när det kommer till landslaget och har därmed också en större betydelse än vad King har. Så även om det är jämnt mellan dem skulle jag just nu hålla Quaison snäppet högre.

Tränarna: Janne Andersson mot Lars Lagerbäck
Den sista jämförelsen jag kommer göra blir mellan de två förbundskaptenerna. Det ska sägas att jag inte är särskilt intresserad eller påläst när det kommer till taktikbiten, och därför kommer jag inte gå in på det. I stället tar jag mig en titt på vad de åstadkommit med sina landslag i både nu- och dåtid.
Andersson tog över Sverige efter att Erik Hamrén fått avgå på grund av EM-fiaskot i Frankrike för tre år sedan. Samtidigt hade Zlatan tackat för sig och det fanns inte längre någon superstjärna i laget – vilket nog Andersson var lycklig över. För nu kunde han bygga sitt lag kring kollektivet och omgående bar det frukt då Sverige som bekant kvalificerade sig för spel i VM och väl där mot alla odds tog sig hela vägen till kvartsfinal. En fantastisk bedrift av en tränare som innan dess enbart ansvarat för allsvenska klubbar.

Lagerbäck anses fortfarande vara en av Sveriges största tränare genom tiderna – även om det ofta fanns stort missnöje kring honom när han väl basade över det svenska landslaget. Någon kvartsfinal i VM lyckades han aldrig leda sitt blågula manskap till, men han fanns med på tränarbänken under både EM 2000, VM 2002 och EM 2004 innan han med huvudansvar ledde Sverige till såväl VM 2006 som EM 2008. Därefter dröjde det åtta år innan Sverige åter kvalificerade sig för ett mästerskap.
Sedan dess har han gjort störst avtryck under sin tid på Island då han blev historisk som den förste tränaren någonsin att leda det isländska landslaget till EM. Väl där fortsatte succén då Island tog sig till kvartfinal innan det tog stopp mot värdlandet och senare finalisterna Frankrike. Än i dag är Lagerbäck en av Islands mest hyllade idrottspersonligheter.

Sedan i början av 2017 är det Norge han leder och förtroendet för honom är stort. Förhoppningen är att han ska lyckas snuva Sverige på en biljett till nästa års EM-slutspel, men då gäller det att han lyckas överlista sin före detta kollega nu på söndag.
Det känns egentligen orättvist att ställa Andersson och Lagerbäck mot varandra då de båda åstadkommit storartade bedrifter. Lagerbäck är 15 år äldre och har varit med om så mycket mer än vad Andersson har, men ändock har han aldrig lyckats leda något av sina länder till en VM-kvartsfinal. Med det sagt känns det på sin plats att låta söndagens kamp kröna vem som just nu har den skarpaste fotbollshjärnan.

* * *

Sammanställning: Sverige – Norge 3–4
Robin Olsen mot Rune Jarstein 0–1
Victor Nilsson Lindelöf mot Håvard Nordtveit 1–1
Albin Ekdal mot Sander Berge 1–2
Alexander Isak mot Martin Ødegaard 1–3
Robin Quaison mot Joshua King 2–3
Janne Andersson mot Lars Lagerbäck 3–4

Speglar det här verkligheten? Nja... Även om Norge i mina ögon har ett par spelare som överglänser deras svenska motsvarighet anser jag inte att det norska kollektivet är starkare än det svenska. Därmed tror jag personligen inte vi kommer få se Norge besegra Sverige i söndagens spännande landskamp på Friends Arena, men nog tror jag allt de kommer ställa till med en del besvär för Janne Anderssons blågula gäng. Så det är upp till bevis för Sverige att bevisa att man är bäst i Skandinavien.