Lång sittning med Roberth Björknesjö: ”Jag har knappt fattat vad jag varit med om”
I en tid av osäkerhet och turbulens klev Roberth Björknesjö in i Djurgården. Förutsättningarna var långt ifrån optimala – men utfallet kunde knappt ha blivit bättre. Forum 1891 har fått en exklusiv sittning med den folkkäre Björknessjö.
Stockholm ligger inbäddat i grå dimma denna tisdag, en kuliss som speglar det allmänna humöret hos stadens invånare som undertecknad passerar på vägen till den avtalade mötesplatsen. Det är ett café i modell mindre, och ljudvolymen i lokalen är inte alls i linje med vad många kan förvänta sig av Östermalm under en klassisk lunchrusning. Det ska det dock bli ändring på när den tidigare interimtränaren Roberth Björknesjö passerar entrén. Den tidigare nämnda disiga och gråa stämningen försvinner lika fort, och det bekanta breda leendet från Björknesjö låter inte vänta på sig.
– Tjenare! Jag måste käka någonting. Vad ska man ta då?
Han hinner knappt avsluta meningen innan han tar bestämda steg mot disken, pekar på leverpastejmackan och beställer kaffe med lite mjölk. Vi slår oss ner och när mikrofonen installeras på Björknesjös krage tittar han ned på sin nyss gjorda beställning.
– Jaha, nu får jag ju vänta en timme med att käka.
Det omtalade och breda Björknesjö-skrattet gör sig påmint, och det är en sedvanligt glad Roberth som precis satt sig ner redo att hugga in på dagens lunch. Drygt en månad har gått sedan Björknesjö tog farväl av Djurgården med en seger mot Legia Warszawa. Sedan dess har ’Robban’ återgått till sitt livsmedelsföretag, Alexander Grünfeld AB, specialiserat på polska och ungerska charkuterier. Och mår bra – det gör han.
– Mycket bra. Jag mår skitbra.
– Det här blev en fantastisk extragrej. Och det är ju klart – det gick så jäkla bra. Pricken över i:et blev vinsten mot Legia. Fulländat, på något vis. Det var riktigt kul.
En lång väg inom svensk fotboll
Roberth Björknesjö har levt och andats svensk fotboll i decennier. Som ung fostrades han i juniorlagen Högdalens AIS, IFK Tumba, Norsborgs IF för att sedan hamna i just Djurgården. 1993 skrev han på sitt första proffskontrakt med Vasalunds IF, och två år senare gick han till AIK. Här fick karriären ett abrupt slut efter bara en säsong på grund av Bechterews sjukdom. Men fotbollen? Den släppte han aldrig.
Roberth Björknesjö var huvudtränare I Brommapojkarna mellan 2010 och 2013
Det skulle nämligen inte dröja länge innan han återfanns på fotbollsplanen i form av tränare, och under åren har den karismatiske stockholmaren haft uppdrag i en lång rad olika klubbar. Som oftast var det i mindre klubbar, alternativt i klubbar med kniven mot strupen i kampen om överlevnad. När Björknesjö tillfälligt tog över Djurgården möttes han därför av skepticism, och huruvida han verkligen var rätt man för jobbet. Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf hade dessförinnan entledigats från sitt långa Djurgårdsäventyr efter en längre tids svaga resultat, och efter den uppmärksammade 2-0-förlusten mot Hammarby under hösten valde Djurgården att gå skilda vägar från tränarduon. Att säga att Roberth Björknesjö anlände i ett ovanligt stormigt Djurgården ter sig nog inte vara en överdrift, men han själv menar att han tog det hela tämligen med ro.
– Alltså… jag hade ju ingen historik. Jag hade ett uppdrag, och vi låg fyra i Allsvenskan och skulle försöka gå om någon av lagen för att sluta trea, minst. I Conference League skulle vi vinna minst två matcher så att vi gick vidare. Det var målsättningen. I slutändan vann vi två allsvenska matcher av tre, det räckte inte. I Conference League vann vi fyra av fem. Och det värsta med det hela är…
Han pausar och skakar nästan på huvudet, som om tanken fortfarande gnager.
– Hade jag fått några träningar till inför Vitória-matchen, då hade vi inte släppt in det där 2–1-målet. Jag försvarar på ett annat sätt än vad vi gjorde då.
– Det har jag tänkt på. Så många gånger, utbrister Roberth och tar sig en stor klunk av sitt kaffe.
Björknesjö grämer sig efter förlusten mot Vitória – och än idag
– Däremot så är jag otroligt nöjd att vi vann fyra av fem. Det var magiskt. Det jag kände när jag kom var att vi hade ett ”mission” framför oss. Jag kom in med ett grupparbete till spelarna och sa ”vad behöver vi göra för att ni ska maximera vår prestation, och hur ska vi ha det under min tid?”. Men sen tränade jag på mitt sätt, drev spelsystem och mina värderingar varenda dag. Och när jag tittar tillbaka ser jag hur vi bara växte. Innan Legia kände jag: Vem som helst kan komma hit – vi vinner ändå. Det var verkligen den känslan jag hade.
Det påminner lite om det som omfamnade och definerade Djurgården i Europa 2022. Vi mötte APOEL som hade mött Real Madrid i Champions League några år innan, men ändå så kändes det som att alla visste alla att de inte hade något att hämta och vi vinner sedermera med 3-0. Denna känsla försvann i somras när turbulensen tog över.
– Ja, men jag hade ju inte den historiken och för mig handlade det bara om vad vi skulle fokusera på och göra det så bra som möjligt. Så jäkla framåt, framåt, framåt, framåt. Det är också det som jag är mest glad över i efterhand: att jag var så offensiv i mina tankar. Jag menar, när du scoutar Panathinaikos, Vitória, Legia – de har spelare som gör att man kan tänka att ”det här blir svettigt”. Det är jag nog absolut mest glad över. Sen handlade det, utöver den offensiva tanken, att alltid tro på det vi ska göra. Tittar man sen på hur vi sitter som lag så ser man att alla vet vad de ska göra hela tiden, och det uppnådde vi på kort tid och fick en väldig effekt på. Det var väldigt kul.
Den där sagolika, rökfyllda vinterkvällen mot Legia Warszawa? Den har han knappt hunnit ta in.
– Jag trodde att jag skulle bearbeta den matchen snabbare, men… jag har knappt hunnit fatta vad jag varit med om. På riktigt. Jag har inte ens kommit till det där stadiet att jag sitter ner och bara…
Tittar tillbaka?
– Precis.
En ny mittfältsgeneral
På kvällen efter vinsten publicerade FotbollSthlm en text om Björknesjös tid i Djurgården, såväl som hans sätt att leda. Bland annat skrev de ”I början förstod inte spelarna hans skämt – eller varför han skämtade”. Det blir därför intressant att veta hur spelarna ställde sig till en helt ny form av ledarskap – och huruvida de var med på Björknesjös noter.
– Fotbollsmässigt så tror jag nog att alla var det, men sen handlar det om vem du är som person. Jag skämtar mycket – gärna om mig själv. Det måste man kunna göra, att bjuda på sig själv. Det kunde vara saker som: ”Une! Översätter du åt mig?” eller ”Stensson?! Kan du förklara det här? Jag vågar bara skämta med er från BP, men ge det en månad så åker alla på det.”
Den sistnämnde kom in under sommarfönstret och hade en tuff start i den blårandiga dressen. Under Björknesjös ledning fick han dock ett lyft – något tränaren själv tillskriver ett nytt perspektiv.
– Jag försökte se alla kring vad som passar in i mitt system, och Stensson har en otrolig motor. Han är jävligt stark fysisk, springer som fan. Jag vill att balansspelarna, som i det här fallet då är Besard och Stensson, ska vara tekniskt skickliga men också skydda backlinjen hela tiden, i precisa situationer så att de får lättare att försvara. Då måste du jobba därifrån och orka box till box, men ändå ligga centralt, skydda backlinjen, vara spelbar hela tiden, klara små ytor med boll. Vågar vi inte spela där; då får vi inte upp ytorna till våra fyra översta som jag vill få loss. Och jag visste hela tiden att det här skulle Stensson klara alla dagar i veckan.
Han skrattar till lite.
– Men här hade han lite tur, Stensson. För Rasmus (Schüller) var sjuk just då, och jag vet inte hur det hade blivit annars. Men jag kände att när Rasmus var indisponibel att jag var väldigt trygg med Stensson, och även att han nästan inte spelat någonting. Men jag kan han sedan alla år och visste att han var tillräckligt bra. I mitt sätt att spela vill jag ha en motor som sätter och tar ur tempo och balanserar hela laget. Så i det här fallet satsade jag på att Hümmet, ”Gullik”, ”Toki” och Wikheim skulle hamna rättvända och slå ut motståndarna… det var faktiskt något som jag fastnade för när jag tittade om Legia-matchen tre-fyra dagar efter.
Daniel Stensson fick ett stort förtroende under Björknesjös ledning
Björknesjö skiner nästan upp när han återberättar det, och rätar till sig på stolen.– När de kommer rättvända, och det kunde vara på egen planhalva, då hör man ju publiken ställa sig upp. Alltså, jublet började fastän vi hade bollen på egen planhalva – att nu är det farligt. Vi hade kommit långt där. När du får med dig 25-26,000 som ställer sig upp och skriker att nu är det farligt. Men jag själv tänkte ”vad fan, vi är ju inte ens över halva planen”. Är du med?
Haha, ja.
– Du ser ju bara på hur mycket Wikheim, Tokmac, ”Gullik” och Hümmet löpte när vi fick bollen, och även försvarare. Men om vi bara tittar på anfallet så är det rätt svårt att vara motståndare där och då, när du har dessa fyra som kommit rätt och du har 25,000 som bara ställer sig upp och vrålar. Då känner motståndaren såklart att ”fan, nu är det farligt”.
– Jag tar ett exempel. Jag tränade Assyriska 2009, det året vi kvalade mot Djurgården på Stadion. Jag fick sparken innan kvalet… trots att vi hade poängrekord. Men det är en annan femma.
Han skrattar till lite innan han fortsätter.
– Då mötte vi AIK på Skytteholm inför 2 000–3 000 åskådare. Men det kändes som många fler – arenan är ju så liten. Varje gång AIK var över halva planen så hörde man ju ett sorl från publiken. Då tänkte jag ”vad fan, är vi så här dåliga? Är de så här farliga?”. Sen kom jag hem och kollade om matchen på datorn men insåg att ljudet hade gått sönder på videon, och då insåg jag att när jag tittade utan ljud att det inte var farligt en enda gång.
– Då förstår man hur mycket psykologin påverkar, och tänker du då på när våra fyra anfallare kommer rättvända och sen har du Adam (Ståhl) och Keita som båda hade i uppgift att vara över- och innerlapp, egentligen bara för att öppna upp ytor för Tokmac, Wikheim och Gulliksen. Wikheim hann de ändå inte i kapp, men däremot Tokmac som ville dribbla mer och ”curla” lite, då var det perfekt när de föll ifrån två-tre meter för att Kosugi kom löpande. Just det här fokuserade jag på att vi skulle göra fruktansvärt bra, och att träna bara på det. Vi gör inte 20 saker halvdant. Vi gör fem saker jävligt bra. Det gav oss mycket i matcherna, och vi tränade extremt mycket på omställningar varje vecka.
Tokmac Nguen och Keita Kosugi har fått ett fint samarbete under "Robban"
En oförglömlig kvällMycket av intervjun kom av förklarliga skäl att handla om hans sista match i blårandigt. Den storslagna inramningen, kombinerad med det stundtals fläckfria spelet, blev som ett epitom av hans tid. För egen del är det lätt att förundras över Björknesjös lugn både på planen men likväl när han beskriver känslorna han hade på plats.
Legia Warszawa anlände till Tele2 Arena med både ett starkt gruppspelsfacit och ett ökänt rykte. Men när matchstarten närmar sig är det Djurgården som äger stämningen. En välmålad jultomte dyker upp på kortsidan, och arenan omfamnas av tung, röd rök. Där står Roberth Björknesjö, ansvarig för att leda laget i en av säsongens största matcher. Bara två månader tidigare såg hans vardag helt annorlunda ut – långt ifrån europeisk fotboll och dess magnitud. När han får frågan om han någon gång stannade upp mitt på innerplan och reflekterade över vad han var med om, tvekar han en stund.
– Jag har ju jobbat med fotboll i 27 år men… allt var så vackert. Det var finurligt, det var magiskt. Jag hade bestämt mig för att njuta mot Legia – jag njöt ingenting. Jag var i ett jävla tunnelseende. Jag hörde inte ens publiken under matchen, först efteråt, när jag såg det på TV.
– Jag tittar bara på hur alla rör sig, hur vi kommer loss och vad som eventuellt kan korrigeras. Det är otroligt. Här har jag blivit bättre de senaste 15 åren, de första tio var man så het att man glömde analysera. Nu när man analyserar så mycket så hör man knappt alls. Som jag sa innan, när vi kom rättvända med fyra offensiva och Keita och Adam löpande i full fart kunde jag bara tänka på att ”det ser bra ut, nu gör vi helt rätt”. När jag tittar tre dagar senare ser jag ju att fan hela publiken står upp. Folk är ju fan helt galna, positivt då!
Ett uppmärksammat tifo brer ut sig över kortsidan – men Björknesjö har svårt att njuta av det
Inför matchen trodde jag att den skulle bli svårare än den faktiskt var. Men vi styr spelet nästan hela tiden, även om vi hade några svagare perioder.
– Verkligen. Det går lite i vågor, men vi var väldigt bra. Men vi har ju också avsluten som är i världsklass. Det är lätt att få extra kraft då, jag menar… Tokmacs avslut är fruktansvärt bra men Hümmets är svårare. Det är ju hemskt.
Roberth reser sig plötsligt upp: kaffet är slut.
– Vill du ha påfyllning?
Gärna.
– Ursäkta, kan jag få lite påfyllning? Tack snälla.
Medan servitören ordnar med det nya kaffet rinner det över lite i kaffebryggaren, något som Björknesjö är snabb att uppmärksamma.
– Fan, jag gjorde exakt samma sak häromdagen. Kaffe överallt, säger han och skrattar högt.
En omtyckt man i Stockholm
Det tog inte lång tid efter att spelet satt sig och resultaten började gå Djurgårdens väg. Många ställde sig därför frågandes till om Roberth Björknesjö kanske var rätt man för att ta sig an rollen som huvudtränare på riktigt, då Djurgården där och då fortsatt var på jakt efter vad som senare skulle landa i Jani Honkaavara. Frågan ställdes gång på gång under presskonferenserna – och svaret var alltid detsamma: detta var en tillfällig lösning. Inte ens efter att ha tagit Djurgården till slutspel i Europa fanns det en tanke på att ett kontraktsförslag skulle komma, menar han
– Jag fick aldrig frågan, så det var inget jag ens kunde fundera på.
Men tänker man inte att den kanske skulle komma, eller kanske kommer någon annan gång?
– Mitt uppdrag var på två månader, men ja, det är väl klart man kan tänka. När man känner att allt börjar funka som jag vill att det ska se ut och det ser bra ut defensivt och offensivt… vi såg ut som jag vill att mina lag ska se ut, och det gick fort att få gruppen att växa och jag fick ut mycket tillsammans med dem. Men som sagt, visst kan man tänka på sådana saker men eftersom jag aldrig fick frågan var det aldrig läge att fundera för mycket på det.
Har det snackats om någon annan roll?
– Nej.
Ingen alls?
– Näe.
Björknesjö berättar vidare att efter att den korta tiden i Djurgården har han svämmats över av tackmeddelanden så gott som dagligen, något han själv uppskattar enormt.
– Det har jag verkligen märkt av. Kraften i detta är enorm. Jag tränade BP i nästan tio år och knappt någon kände igen mig. Nu när jag är ute i butiker stannar folk mig och säger ”Tjena, är det du, fan vad roligt” och liknande. Vi pratar bara fotboll. Ingenting annat. Och vad fan – där står jag med världens bästa produkter liksom.
Han skrattar högt ännu en gång.
– Men du vet. Jag har fått över 500 meddelanden, presenter vid tomtgränsen, påsar med budskap, skitfina texter, souvenirer och blombud. Det bara fortsätter. Klart man blir rörd.
Roberth stannar upp lite och funderar en stund, som att han letar efter orden. Ännu en klunk kaffe, en sista bit på mackan. Lite mer betänketid. Till slut hittar han rätt.
– Det kanske låter lite konstigt men för mig var det… ett uppdrag. Något jag skulle göra i två månader och jag skulle sätta mitt namn på det, så det behövde bli jävligt bra. Det blir ju det här med tunnelseendet också, att man inte hinner känna efter så mycket och det har jag inte ens hunnit göra ännu. Samtidigt är jag så van vid att jobba med fotboll, att man jobbar en lördag, söndag, måndag, fredag. Det finns ingen ledig tid – en tisdag på sin höjd. Livet har alltid varit så för mig och min familj. Men kraften som finns runtom föreningen och supportrarna – den har varit otroligt fin. Om man bortser från bröllopet har jag aldrig fått så mycket kärlek, säger han och skrattar högt.
Det är en pratglad tränare som sitter mittemot undertecknad, och med gott om tid hos båda är det inte sällan tyst en längre period – och sällan långt ifrån nästa citat, nästa utläggning, nästa förklaring. Men en sak är genomgående tydligt under intervjun.
Tiden i Djurgården verkar ha varit något alldeles annorlunda.
– Jag njuter verkligen av att ha fått vara med om det här. Dessutom har jag ofta tänkt på skillnaden jämfört med mina tidigare uppdrag – det är betydligt lättare att göra resultat i Djurgården. Kolla exempelvis när jag tog över efter Bartosz Grzelak i IK Frej, när man ligger sist i Superettan. Eller efter portugiserna i BP när man låg sist i Allsvenskan. Båda lyckades jag få upp på kval, men det är mycket svårare. Du måste ju då tumma på vad du vill för att få poäng. Med dessa spelare i Djurgården var det mer ”nu ska de få åka, motståndarna”. Sen fanns det ju inte så mycket tid för mig att brottas med dessa tankar för vi kör ju nästan direkt mot Vitória, och återigen, jag tyckte det var en fruktansvärt bra match med tanke på det lilla vi hann träna ihop – och så är det detaljer som avgör. De gjorde mål på den där jävla snedstudsen på smalbenet som gick till fel gubbe. Vi hade två bra lägen att avgöra innan, och jätteläge att göra 2-2. Då kände jag så här: med de två instruktionerna som vi hade – att vi hade en prioritering defensivt och en offensivt, det gjorde vi så himla bra. När vi sen får träna vecka efter vecka byggs det upp en kraft i det också, och på så sätt var det lättare att göra resultat även om det kommer med andra utmaningar. Det är otroligt många duktiga spelare i truppen men bara hälften kan ställas ut från start. I vanliga fall kanske du har 13-14 att välja mellan och sen är resten inte med, här har du liksom 22 stycken att välja där alla är på en hög hylla. Då får man fråga sig själv vad man personligen tror blir bäst. Där tror jag på att vara tydlig, ärlig och rak – det tror jag är rätt förutsättning.
– Vi spelade i stort sett samma elva varje match. Vi bytte någon gång när Une var borta, och när Ståhl skulle få barn. Annars var laget intakt – förutom på målvaktssidan. För varje match du spelar ihop blir du bättre som lag, och att börja byta för mycket och rotera för mycket… för mig var det inte ett alternativ.
Björknesjös tydliga vision om att hålla fast vid en stabil startelva sticker ut – särskilt i jämförelse med Bergstrand och Lagerlöf, vars laguttagningar ofta var svårförutsägbara. Speciellt uppmärksammat var i duons sista derby mot Hammarby, när trion Hümmet/Gulliksen/Tokmac högst otippat förpassades till bänken.
En otippad startelva i årets sista derby mot Hammarby
– Man måste ju göra det man själv känner sig mest bekväm med. Kim och ’Tolle’ har haft fantastiska år och känner dessa spelare bättre än jag. De vet att de kanske inte skiljer sig så mycket i specifika moment, och vilka som är värda att spela, vad som blir bra för vårt sätt att spela. Jag var i stället mer så att jag kollade på frontfyran och sa ”ni måste göra mål, annars vinner vi inte”.Ett uppmärksammat drag från dagens intervjuperson var dock när han strax efter sin ankomst bytte position på Tokmac och Gulliksen, där den sistnämnde utgick mer från tia-positionen. För Björknesjös del var det en tydlig vision som fick ett bra utfall.
– Den stora skillnaden var att få ut det bästa av Gulliksen i den rollen. För mig är det självklart hur de fyra längst fram ska löpa i samspel med balansspelarna för att tian ska bli spelbar. Jag har ingen aning om hur de jobbade innan, men det har jag jobbat med i 15 år. Att jobba i symbios med de fyra översta för att de ska skapa trianglar och öppna ytor till varandra. Och Gulliksen är ju involverad i mycket, men som spelar tia måste också ha en otrolig löpkapacitet och ett försvarsjobb. Där är hans egenskaper mycket starkare än Tokmac enligt mig. På samma sätt är Tokmac mycket mer… hal när han har bollen. Kolla på matchen, återigen, mot Legia. Jag vet inte om det är så många spelare som har gjort en bättre prestation mot ett europeiskt topplag.
Tokmac?
– Ja, i den matchen, precis.
Jag skulle kunna argumentera för Gulliksen mot Panathinaikos.
– Ja, ja! Det är han. Men kollar man på Tokmac mot Legia så gör han precis vad han vill, hela tiden. Men Gulliksen mot Panathinaikos… ja, det var ju magiskt.
Det kändes som helt rätt match där han visade hur bra han är som tia. Tidigare under säsongen kunde han ibland försvinna lite som ytter.
– Det fanns säkert anledningar till det också, men det har jag inte full koll på, såklart.
Vi som står på läktaren har nog inte alls koll, även om man är helt säker på att man har det där och då.
– Men det är ju det man är på läktaren för att ha! Om man inte hade haft sina åsikter, då skulle man väl för fan aldrig gå, säger han och skrattar till ännu en gång.
– Men så är det ju. Vi har ju haft sex träningar, som ni inte sett, mellan matcherna.
Kyliga och sagolika Europakvällar
Stämningen i Djurgården vid Björknesjös ankomst avhandlades tidigt i intervjun, men samtidigt var den negativa stämningen och osämjan så pass påtaglig att den var oundviklig att återkomma till. För supportrars del var oron över den blårandiga framtiden stark, men när han själv äntrade Kaknäs entré för sin första träning så är supporterbilden inte en som han själv delar allt för mycket.
– Jag upplevde det inte riktigt så som ni gjorde. Självklart var känslan annorlunda när jag klev in första dagen, men… två tränare hade varit här i sex år och precis lämnat. Alla vet att resultaten inte var bra och jag tror att mycket handlade om det. Men det är klart – det var lite frostig stämning.
Han vill inte heller peka finger på enstaka händelser eller perioder som den främsta faktorn till varför det blev som det blev.
– Det kan också vara att det är all förändring som blir på kort tid. För min del var det viktigt att sätta alla i arbete direkt. Vi körde ett grupparbete direkt; involvera, snacka, vad ska vi göra framåt? Sen är det min uppgift att välja vilken väg vi ska vandra.
Jobbade ni något med mentala coacher?
– Nej, ingenting. Bara fokus på vad jag förväntade mig. Men en stor fördel var att vi kunde jobba mycket taktiskt och då hann jag prata med exempelvis Keita. Jag sa att ”defensivt så får inga passningar gå mellan dig och Danielson. Allting ska gå på utsidan, och sen tar du honom över kortsidan eller långsidan. Ingenting ska gå genom er, det är prio ett. Ingenting bakom dig”. Så taktiskt satt jag med alla spelare. Och jag pratade mycket med Keita om att göra yta för Tokmac genom inner- och överlapp, och mycket med Tokmac kring hur han skulle göra för att Keita skulle bli spelbar.
Björknesjö funderar en kort stund innan han hamnar på de två täta matcherna i form av Panathinaikos och IFK Norrköping. Efter den imponerande vinsten mot de förstnämnda väntade en av säsongens viktigaste matcher mot ”Peking”, i ett sista desperat försök att nå Europaplatsen. Men att ställa om och spela lika bra som man gjorde i Europamatchen några dagar innan – det var långt ifrån lätt, menar han.
– Man har gjort en tömning mot Panathinaikos, och där vi legat under. I halvtid sa jag ”fan, jag är skitstolt över er. 3-1 i målchanser och vi har släppt ett, och tyvärr ligger vi under”. Vi möter ett bra lag och mycket mer kan vi inte kräva. Men jag poängterade att det var viktigt att vi inte hamnade i en linje längst upp så att vi fick springa tomt hem för mycket, utan ha ett zigzag-mönster där framme för att få en balans. Och titta de första fem minuterna i andra halvlek mot Panathinaikos – vi är ju bara mot deras mål. Vi vinner boll, på boll, på boll, på boll. Men när vi gör en sådan jättematch kommer nästa tanke: hur fan ska vi slå Norrköping om tre dagar med den här urladdningen?
Han skrattar till.
– 1-0 är ju… lite tur, men 2- och 3-0 är ju i väldigt, väldigt hög klass. Stenssoms genomskärare som når till Gulliksen och till slut Hümmet, och dessförinnan när Wikheim dribblar av fyra-fem stycken som får fram den till Hümmet som rullar in den. Men att se den spelglädjen som blev mot Norrköping, efter att ha slagit Panathinaikos precis innan. Det var nyckeln för att vi skulle hamna på rätt väg. När du kommer in så var resultaten här, säger han och pekar nedåt med handen.
– Det svåra var ju att hitta det här, säger han och pekar uppåt. Men när du väl är här, då är det mycket lättare.
Medan undertecknad noterar vilt i anteckningsboken och bläddrar bland frågor så skrattar Björknesjö till, som så många gånger under den avsatta timmen. Han har nämligen kommit på en rolig tanke, nämner han.
– Det är lite kul, för vi tränade avslut efter träningen varje dag under min tid. Inte för att det nödvändigtvis behövdes för de var ju alla så duktiga ändå. Men att repetera saker hela tiden, det kunde vara fem skott för någon ibland. Men vi körde ändå avslut varje dag. Då hade vi exempelvis Keita, Hümmet, Tokmac, Wikheim, alla offensiva, plus alla som inte spelade matchen innan, som nötte. Många av målen är ju rakt av världsklass mål.
Keita känns otippat farlig framför mål. Målet han gör på Island är ju otroligt.
– Ja, men han har lite tur också, Keita. Inte för att ta bort någonting från det, men det är ju storm och medvind och så studsar den upp en bit så han får den helt perfekt på foten. Den är stenhård den där. Jag sa det till han innan att om inte det blir ”Conference Leagues top goal den här omgången, då blir fan inget det!”. Han kollade bara på mig och sa ”Åh, tror du det?”.
Ännu ett skratt brer ut sig över lokalen.
– Keita. Det är en underbar människa.
Om man går in på Islandsmatchen då. För mig som tvingades se den från distans var det kanske den sämsta tittarupplevelsen jag haft. Hur hanterar man en match med sådana märkliga förutsättningar?
– Det handlade enbart om att stänga första halvlek, och lägga i femman i andra. Det var stabilt i första… vi släpper väl ett läge precis innan halvlek, men det är det enda. Annars var det jättestabilt. Men det var ju svårspelat eftersom… det var storm. Jag tror det var 24 meter per sekund, och så regnade det hela matchen. Långkallingarna och allting var helt dyngsurt när man kom in sen.
– Men det var en upplevelse. Alla de internationella matcherna, även The New Saints, var magiska på sina sätt. De var ju det absolut svagaste laget vi mötte, men det var som var speciellt med den var att det var så otroligt mycket supportrar.
Det var dock väldigt kallt i Shrewsbury, ska sägas.
– Var du där?
Ja. Jag har aldrig varit så kall som jag var den kvällen.
– Men alltså… jag såg filmerna från stan, hur alla gick mot arenan. Jag minns att jag tänkte: "I nästa liv – då ska jag bli supporter!"
Jag låter hälsa att han är välkommen att göra just det, vilket besvaras med det underbara skrattet ännu en gång. Sedan lutar han sig framåt, som att han vill höra mer om resan från ett supporterperspektiv.
Det var jättehäftigt. Promenaden till arenan var otroligt lång, men det var ett starkt ögonblick.
– Ja… jag tyckte det såg magiskt ut.
Det är nog rätt beskrivning, ja. Det var ovanligt vackert.
– Det var det verkligen. När ni alla var där inne i stan, och när ni gick och sjöng… alltså. Och sen matchen på det, så mycket folk och ett sådant bortafölje. Det var helt magiskt.
I slutet på november befann sig drygt 2000 djurgårdare i Shrewsbury när Djurgården vann mot The New Saints
Den avsatta tiden började närma sig sitt slut, och passande nog kom de sista avslutande frågor att handla om just avslut. Roberth Björknesjö gjorde sin sista match mot Legia, men allt kom istället att handla om trotjänaren och legendaren Haris Radetinac som tackades av efter en lång och trogen tjänst.– Det var fantastiskt fint. Samtidigt då när man hade följt Haris sista veckor och han gick runt och funderade på det här att han inte skulle fortsätta. Det är tufft också. Men det var väldigt fint. Han fick ju så mycket kärlek, och det är ju inte färdigt än heller för han har ju den riktiga hyllningen kvar.
Blev du besviken att du inte fick några applåder alls, som följd?
– Haha! Nä, men så här var det. Bosse ville att jag skulle gå runt, men då hade ju Haris och de börjat redan och jag sa ”jag kan ju inte störa det här”. Så det var på tal, men när familjen hade börjat gå runt så sa jag att ”jag stör inte!”. Då ställde jag mig såklart i bakgrunden, men det var väl tanken. För Bosse sa det att…
Han rätar på sig och imiterar sportchefen.
– ”Men gå nu, gå nu!”. Men det går ju inte, sa jag, att jag skulle gå precis i slutet av matchen. Men sen sa jag att det inte spelade någon roll, att jag hade fått så mycket kärlek ändå.
Och så fick du en del i efterhand.
– Ja, ja. Verkligen.
Avslutningsvis då. Kommer du fortsätta följa Djurgården tätt?
– Jag följer all svensk fotboll. Alltid. Jag tittar många matcher på en vecka.
Jag talar nog för många när jag säger att du är kärt välkommen till Tele2 (numera 3Arena).
– Oh ja. Jag kommer gå på matcher. Det är ju en stor skillnad nu när man varit med om den här glädjen. Och du ser spelarna och ledarna som man fick en väldigt bra relation med. Så det är klart. Jag kommer tillbaka och tittar.
Det var allt jag hade. Stort tack för att jag fick låna 45 minuter.
– Detsamma, verkligen. Men du. AI då? Du jobbade lite med det, kan du berätta lite mer om det?
Samtalet fortsätter en kort period kring artificiell intelligens och marknadsföring, vilket är ett område som undertecknad sysslar mycket med till vardags. Därefter är det dags att lämna det lilla caféet och fantastiske Roberth Björknesjö. Innan jag vänder på klacken mot en lång session av transkribering får jag ett lätt slag på axeln.
– Du, vi ses på Tele2. Ha det så bra!
***
Vad tycker du om Roberth Björknesjös tid i Djurgården? Kommentera gärna, men tänk på att hålla god ton!
