Långläsning: Porträtt av Joseph Baffo – exklusivt för SvenskaFans.com
Lär känna Joseph Baffo på djupet med hjälp av den här porträtteringen av 27-åringens liv som sannerligen bjudit på både höga höjder och djupa dalar.
Fem år har hunnit passera sedan Sverige överraskade hela fotbollsvärlden genom att tituleras mästare under U21-EM i Tjeckien. En av frontfigurerna i det blågula laget var Joseph Baffo – som trots en tuff tid i klubblaget klev in och levererade som aldrig förr.
De fina insatserna under turneringen gav ringar på vattnet och det dröjde inte lång tid förrän han inledde sin karriär som utlandsproffs hos Eintracht Braunschweig. Där var han nära att hjälpa den klassiska klubben upp till Bundesliga, men man föll på målsnöret och säsongen därefter skulle bli en mardröm utan dess like då man trillade ur den tyska andraligan samtidigt som Baffo själv åkte på en korsbandsskada – som skulle visa sig bli startskottet på en ond cirkel där motgångarna avlöste varandra.
Sedan i våras är försvararen tillbaka i Sverige igen då han representerar Halmstads BK, som han är på god väg att hjälpa tillbaka till den svenska fotbollens finrum efter några kämpiga år i Superettan.
Undertecknad har länge varit nyfiken på hur 27-åringen själv ser på sin karriär och bestämde därför träff med honom i Halmstad för att genomföra en längre intervju med fokus på hans liv från barndomen fram till i dag.
Baffo föddes i Ghana och levde där under sina fyra första levnadsår innan familjen flyttade till Sverige och påbörjade ett nytt kapitel.
- Min familj hade det ändå ganska bra där nere, så det var inte så att vi hade det otroligt tufft eller kämpigt. Men när möjligheten kom att flytta till Sverige tog vi den och hamnade i Värnamo där min pappa fick jobb. Han är den äldsta av sina syskon och det är en annan kultur i Ghana där han som äldst har ansvaret för de andra syskonen och familjen generellt. Så samtidigt som han försörjde vår familj hjälpte han släkten som var kvar.
Fotbollen blev snabbt en stor del av hans liv – tack vare systern Cecilia. Det var också genom den han började lära känna Simon Thern och Viktor Claesson.
- Jag började spela i IFK Värnamo när jag var runt åtta år gammal och jag minns att jag började på grund av min äldre syster Cecilia som redan spelade där och var väldigt duktig. Det blev liksom som en inspiration för mig, och där hamnade jag med Simon Thern, Viktor Claesson och Johan Hult (lillebror till Niklas Hult).
- Redan då hade vi ett ganska bra pojklag. Det fanns inte så jättemycket annat att göra i Värnamo än att spela fotboll, så det var det vi alltid gjorde. Vi alla brann för samma sak och på något sätt ville man pusha varandra även om alla hela tiden ville vara bäst.
När upptäckte du att du hade en talang utöver det extra?
- Jag tror det var i samma veva som när jag började spela. Jag ville vara mycket som min syster på den tiden och hon var duktig på fotboll, så jag ville inte vara sämre. Och sedan när man såg de stora matcherna i VM 98, EM 2000 och framför allt VM 2002 visste jag att det var där jag ville vara en vacker dag. Att få spela inför 60 000, göra mål och jubla.
Åren flöt på och Baffo fortsatte imponera – vilket ledde till att han i de tidiga tonåren fick chansen att visa upp sig i IFK Värnamos seniorlag.
- Vi var några stycken som var uppe och tränade med A-laget redan när vi gick i nionde klass. Thern var den första att bli uppflyttad, sedan kom vi andra strax efter. När vi började på gymnasiet fick vi mer speltid och blev så småningom ordinarie. Så det gick snabbt för oss alla och under sista året på gymnasiet tog Jonas Thern över helt och han hade klart för sig hur han ville spela fotboll. Vi hade ett otroligt spännande lag och det gick väldigt bra för oss.
Hur skötte du skolan samtidigt som du satsade på fotbollen?
- Skolgången för mig var okej, jag hade väldigt enkelt för de flesta kärnämnena förutom matte. Att ta studenten och bli godkänd i alla ämnen var väldigt viktigt för mig.
Stöttade din familj dig i att du ville bli fotbollsproffs?
- Min familj förstod efter en tid mer och mer att jag var duktig på fotboll, men de ansåg alltid att skolan var viktigast och att jag skulle sköta mig och göra mina läxor. Man måste komma ihåg att jag kommer från en annan bakgrund med andra förutsättningar. Sverige har gett mig en möjlighet i livet som mina föräldrar inte fick och de var noga med att jag skulle ta vara på den. Det är något jag förstått med åldern, men då var det kanske att man kände att de inte förstod att jag var bra på fotboll och ville bli proffs.
Baffos föräldrar var aldrig några särskilt skickliga fotbollsspelare som unga – men det skulle på äldre dagar visa sig att en avlägsen släkting vid namn Anthony Baffoe hade varit proffs i Tyskland och dessutom landslagsman för Ghana.
- När jag flyttade ner till Tyskland kände folk igen mitt efternamn och frågade mig om jag var släkt med Anthony Baffoe. Jag visste vem han var sedan tidigare, men jag visste inte om vi var släkt med varandra. Men så en dag tog han kontakt med mig och vi snackade på telefon och han pratade även med min pappa, och då blev det att ett plus ett är två.
- Jag vet att Stefan Schwarz känner honom väldigt bra, så genom honom fick vi större kontakt med varandra. Han är en väldigt känd fotbollsspelare i Ghana och var en av landets bättre mittbackar när han spelade. Så det är kanske därifrån jag fått mina fotbollsgener.
Hade du något favoritlag när du var liten?
- När jag var liten älskade jag Thierry Henry och ville typiskt nog bli forward, så det var Arsenal jag höll på. Vi hade några släktingar i London och när vi var där fick jag möjligheten att sätta min fot på Highbury, så det var Arsenal för hela slanten. Jag är fortfarande ett stort fan då jag gillar klubbens filosofi, men den har inte alltid gett så stor utdelning.
- Med tiden föll jag även lite extra för Real Madrid. En väldigt speciell klubb som hade alla de stora stjärnorna med Ronaldo, Zidane, Figo och Beckham. Det var så mäktigt att se dem komma ut i det vita stället.
Höll du på något lag i Sverige?
- Jag var faktiskt aldrig så insatt i svensk fotboll när jag växte upp, den var inte så stor då utan har blivit större med åren känner jag. Man kollade ju mest Premier League då.
Efter att ha varit med om att ta upp IFK Värnamo till Superettan fortsatte karriären hos Helsingborgs IF – som på den tiden var en av landets bästa klubbar.
- Det var ett väldigt bra steg för mig att ta och jag har många bra minnen därifrån både med fotbollen och privat. Helsingborg är en mycket fin stad och det gick jättebra för laget under min första säsong då vi vann Allsvenskan. Där fick jag prova på spel i Europa mot bland annat Celtic på bortaplan och jag var med om några derbyn mot Malmö med otrolig inramning.
- Man kom någonstans där fotbollen var så mycket större. Jag var ju van vid ett snitt på 500 personer per match och nu plötsligt var det 17 000 på läktarna, så det var jättehäftigt. Och man fick träna och möta bättre spelare, till exempel hann jag träna med Henrik Larsson och många andra ikoner inom svensk fotboll.
Vad drömde du om när du kom till Helsingborg?
- Det var skitkul att få komma dit så pass tidigt. Drömmen var ju alltid att komma ut till de stora ligorna, helst till Premier League och spela för Arsenal.
Samtidigt som Baffo fick allt mer speltid i Helsingborg blev han uttagen till U21-landslaget och fick debutera under hösten 2011. Livet lekte till en början – men snart skulle vinden vända och en tyngre period ta vid.
- Jag minns det väldigt tydligt, hur jag blev kallad till U21-landslaget och jag kände hur man hade allt framför sig. Sedan kom Roar Hansen och jag hade en dipp där jag inte fick spela.
- Då kom Håkan Ericson ner till Helsingborg för att prata med mig och jag minns jag sa att tränaren inte trodde på mig, men att jag hade fått spela i vilket annat allsvenskt lag, att det inte fanns någon som har mina egenskaper och att jag hade kunnat spela i typ Feyenoord. Jag tror inte att Håkan höll med mig helt, men jag trodde på mig själv och det var det viktigaste. Jag har alltid gått min egen väg oavsett vad andra sagt till mig.
Håkan Ericson – som på den tiden var förbundskapten för U21-landslaget – hade tidigare berättat för Baffo att han tillsammans med Alexander Milosevic skulle bli nyckelspelarna i försvaret. Men när speltiden uteblev i Helsingborg började oron växa.
- Jag hade precis förnyat kontraktet med Helsingborg och tänkte att vad är det som händer, det kan inte se ut så här. Då kände jag att jag egentligen borde ha stuckit utomlands och blivit ungdomsproffs, vilket jag var sugen på då jag hade chansen. Det var några fina klubbar som hade hört av sig, men jag fick ju spela A-lagsfotboll och det vägde tyngre.
Joseph Baffo vinner en luftduell med Daniel Tjernström.
Saker och ting blev inte bättre under tiden med Roar Hansen – som avsiktligt undanhöll att Baffo blivit kallad till U21-landslaget.
- Håkan Ericson hade hört av sig till tränaren och sagt att Joseph Baffo kommer bli uttagen till de här landskamperna, men meddelandet hade inte förts vidare till mig. Samtidigt hade jag köpt flygbiljetter till Ghana till min mamma i 50-årspresent för att fira henne och träffa släkten. Så veckan innan landskamperna ringer Jesper Jansson och gratulerar mig till att jag blivit uttagen i landslaget och jag har ingen aning om vad han snackar om.
- Jag kunde ju inte åka för jag hade redan köpt flygbiljetterna, och även om Jesper erbjöd sig att ersätta mig sa jag att det inte gick. Jag värderade så klart min mamma högre än fotbollen, men jag tyckte det var dåligt skött av en sådan klubb och jag kände att det är en prioriteringsfråga för att någon annan ska ta min plats. Men jag pratade med Håkan innan jag åkte till Ghana och han förstod och sa att det var en samling till i augusti. Men till den blev jag inte kallad eftersom de som varit med dessförinnan gjort det så pass bra att han inte ville förändra truppen.
Hur löste du situationen med Helsingborg?
- Jag spelade inte så mycket och tvingade därför bort mig själv på lån. Valet föll på Vålerengen i Norge, så jag åkte dit och fick spela högerback. Men jag var ordinarie och gjorde det bra, så jag blev inkallad till U21-landslaget igen även om jag fick sitta på bänken. Det var kanske inte så kul, men jag visade åtminstone att jag ville vara där.
I början av 2014 gick Baffo och Helsingborg skilda vägar och försvararen hamnade hos ligakonkurrenten Halmstad – där problemen fortsatte.
- Under den första säsongen hade jag gjort nästan 30 matcher, men innan U21-EM fick jag knappt spela något. Jag satt på ett utgående kontrakt och hade under vintern chansen att gå, men Halmstad ville inte släppa mig.
- Trots att jag inte var ordinarie i ett Halmstad som då var ett bottenlag i Allsvenskan blev jag uttagen till landslaget och jag minns att det blev mycket snack om varför jag blivit det. Men de fick väl äta upp sina ord efter EM-kvalet och framför allt slutspelet.
Baffo tog plats i den svenska startelvan och spelade i samtliga matcher förutom semifinalen mot Danmark. Fem år senare minns han fortfarande känslorna efter att guldet säkrats.
- Efter att Carlgren räddat straffen blev det otroligt känslosamt för mig. Min pappa och syster var i Tjeckien och såg matchen, och jag brukar inte gråta men där fällde jag ett par tårar. Det var skönt att kunna säga till mig själv att jag motbevisat tvivlarna efter allt skit som sagts i media. Så det var en väldigt fin stund.
Joseph Baffo firar EM-guldet tillsammans med Branimir Hrgota.
Hur reagerade Halmstad efter guldet?
- Det tror jag knappt du vill veta. Under den perioden skötte de sig jättedåligt och var verkligen småsinta. Dagen innan finalen fick jag ett sms från tränaren där han önskade mig lycka till, men det hade redan gått så pass långt att jag bestämt mig för att flytta. Så det fanns ingen anledning för mig att svara och jag blockerade faktiskt numret.
- Efteråt ringde Simon Bakkioui (sjukgymnast i Halmstad) mig och sa att de försökt ringa mig, men eftersom jag blockerat numret kunde de inte nå mig. Jag sa till honom att jag inte skulle tillbaka till Halmstad, men eftersom jag och Simon har en så bra relation övertalade han mig och jag åkte tillbaka efter åtta dagar. Då ville plötsligt tränaren spela mig och låtsades som om ingenting hade hänt, och det tyckte jag var väldigt lågt. Så jag sa att jag inte var aktuell för spel eftersom jag hade ont.
Efter succén i Tjeckien fanns det gott om intresse från utländska klubbar och till slut föll valet på Eintracht Braunschweig hemmahörande i den tyska andraligan.
- Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle bort, det var en situation som jag inte trivdes med. Så jag besökte några klubbar i smyg och den som kändes bäst var Braunschweig efter att jag hade träffat dem.
Vad var det som gjorde att Braunschweig stack ut?
- Först var jag lite skeptisk, den tyska andraligan låter ju inte så värst attraktivt. Men när de bjöd ner mig och jag fick se staden och de förklarade allt märkte jag hur seriös kulturen är. Det är ju en av Tysklands mest klassiska klubbar. Jag såg även en match där det var 25 000 på läktarna och ett jättebra tryck, det var verkligen stor skillnad jämfört med svensk fotboll.
- Sedan flög de hit två-tre gånger under en och samma vecka för att besöka mig och de sa att de verkligen ville ha mig och att jag skulle passa perfekt i laget. Det fanns andra klubbar som också var väldigt sugna, men Braunschweig visade verkligen intresse på en hög nivå och då kände jag att det var dit jag ville.
Hur reagerade folk i din omgivning när övergången var klar?
- Folk blev jätteglada för min skull. Speciellt mina nära och kära som visste exakt vad jag hade gått igenom under perioden innan U21-EM. Det första mina vänner gjorde var att fråga när den första matchen var, så de kom ner till den och sov på mitt hotellrum.
Gick det lätt för dig att komma in i den nya miljön?
- Det var ju verkligen en nystart med ett nytt land, ett nytt språk och en ny kultur. Så man var lite nervös, men det var hur bra som helst. När jag kom ner var där redan två danskar i laget så vi hittade varandra ganska snabbt.
- Sedan började jag ta mina tyskalektioner. De ordnade en privatlärare till mig och det var som en komedi. Min lärare var från Polen och kunde ingen engelska, och jag kunde inte ett ord tyska så vi kunde knappt kommunicera med varandra. På träningarna förstod jag knappt vad tränaren sa, så jag fick ställa mig längst bak i ledet under övningarna och se vad de andra gjorde. Han ville bara prata tyska, men det gick ganska snabbt att jag lärde mig grunderna.
Hur var livet bortom fotbollen?
- Det var bra. Braunschweig har cirka 300 000 invånare, så det var lite som Malmö i storleken. Man kunde hitta rätt snabbt, så det var ett lagom steg att ta. Jag umgicks väldigt mycket med Salim Khelifi och Phil Ofosu-Ayeh som också spelade i laget, vi hittade varandra jättesnabbt. Vi kunde ta bilen till Hamburg eller Berlin, så det var smidigt.
Ni besökte inte närliggande Wolfsburg?
- Haha, nej, aldrig Wolfsburg. Alltså wow, där är allt bara så otroligt grått. Jag förstår ju varför många av spelarna i Wolfsburg bodde i Braunschweig.
Vad var den största omställningen jämfört med Sverige?
- Fotbollen är så mycket större i Tyskland än i Sverige. Alla var fokuserade på att nå sina mål och var väldigt noga med att inte slösa sin energi. Alla duschade skitsnabbt och var sedan borta och frågade man någon om att käka lunch var det ingen som kunde. I Sverige är det mer att alla ska hålla samman och må bra, laget före jaget. Där var det mer individuellt och statusanpassat, men jag hittade snabbt rätt.
Året efter anslöt landsmannen Christoffer Nyman till laget och Baffo fick någon att prata svenska med.
- Vi hade kontakt med varandra innan han kom där han frågade mig en del om staden och laget. Han är väldigt hemkär i Norrköping, så jag fick övertala honom om att komma. Även om vi inte umgicks så mycket på fritiden var det skönt att ha någon att snacka svenska med i omklädningsrummet.
Under Baffo och Nymans första säsong tillsammans var Eintracht Braunschweig ruskigt nära att ta steget upp till Bundesliga men förlorade kvalspelet mot Wolfsburg.
- Det var verkligen surt att falla på målsnöret, men det var nog den jämnaste toppen i ”Zweite”. Generellt sett brukar man gå upp om man har typ 56 poäng, och vi hade 66 poäng medan Hannover hade 67 och Stuttgart 69. Så ingen kunde fatta att vi bara blev trea.
Säsongen därefter blev ingen munter historia för Baffo som åkte på en korsbandsskada och tvingades se på när klubben åkte ur andraligan efter en bedrövlig avslutning.
- Vi hade haft det tufft med målskyttet under hela säsongen och vi kryssade mycket. Svackan kom egentligen med att jag blev skadad och då dippade vi rejält. Det var frustrerande att kolla på dålig fotboll utan att kunna spela själv.
- Chansen fanns där till att rädda kontraktet, men vi sjabblade bort det. I den sista matchen mot Holstein Kiel behövde vi kryssa men stod för en jätteplattmatch och förlorade stort. Samtidigt gick de andra resultaten emot oss och allt gick åt pipan.
- När jag kom tillbaka för att avsluta min rehab var det inte en kotte på arenan. Jag hade fått ett datum när jag skulle vara där men alla hade gått på semester utan att säga något till mig, så det kändes inte alls bra.
Samtidigt fick klubbprofilen Torsten Lieberknecht lämna sin post som tränare efter tio år och Baffo som satt på ett utgående kontrakt valde även han att lämna efter tre säsonger.
- Han höll på att få kicken innan, men de äldre spelarna ville ha kvar honom så han stannade. Jag tror inte alls det var bra att hålla fast honom, för även om han hade gjort jättebra saker för Braunschweig och är en ikon hade majoriteten av truppen tappat förtroendet för honom.
- Jag hade ett utgående kontrakt och ville inte förlänga det på grund av olika saker. Det hade gått bra för mig att läka från skadan då jag var tillbaka i full träning efter bara sex månader. Så jag körde på i Braunschweig till det att kontraktet gick ut och sedan flyttade jag hem till Sverige och höll igång med lite olika lag.
Vad minns du bäst från din tid i Braunschweig?
- Det måste vara mitt första mål i cupen mot Stuttgart där vi egentligen skulle ha gått vidare. Vi borde ha fått en straff i den 119:e minuten men domaren vågade inte blåsa. Min första match hemma mot Leipzig är också ett starkt minne även om vi förlorade. Första gången mot St. Pauli borta på Millerntor var häftigt. Där var 30 000 på läktarna och det ekade när de sjöng. Det finns inget lag i svensk fotboll som kan mäta sig med läktarkulturen i Tyskland.
Efter att ha tagit sitt pick och pack och återvänt till Sverige höll Baffo igång med bland annat IFK Norrköping, IFK Göteborg, Halmstad och Värnamo innan han plötsligt fick ett erbjudande från Hamburger SV.
- Hamburg hade precis åkt ner till andraligan och när de hörde av sig kändes det skitbra. Allt var i stort sett redan klappat och klart, så jag åkte ner dit och bodde på spelarhotellet och träffade Albin Ekdal som fortfarande var kvar.
Som en blixt från klar himmel förändrades plötsligt allt och innan han ens hunnit genomföra sin första träning gick klubben ut med ett uttalande om att Baffo inte var i tillräckligt bra fysisk form.
- Det uttalandet förstörde väldigt mycket för mig och jag förstår inte hur de kan uttrycka sig på det sättet när deras egen lagläkare gett grönt ljus. Att en av landets största klubbar går ut och skriver så på sin hemsida och Twitter skapade en kärneffekt som gjorde att andra klubbar som visat intresse drog sig tillbaka.
Joseph Baffo wird das für heute angekündigte Probetraining bei uns nicht absolvieren. Nach gestrigen Leistungstests im UKE herrscht die Einschätzung vor, dass der 25-Jährige erst in voraussichtlich sechs bis acht Wochen das benötigte Leistungslevel erreichen würde. pic.twitter.com/OiD3pzwGgj
— Hamburger SV (@HSV) July 31, 2018
- Ingolstadt och Magdeburg ville jag skulle besöka dem, men efter Hamburgs uttalande vågade de inte ta in mig eftersom de trodde det måste ligga något i det. Så jag ville bara sjunka genom jorden samtidigt som jag var tvungen att tala ut själv om vad som hade hänt, så det blev att ord stod mot ord. Jag förstår inte hur de som klubb inte kan ha den respekten för mig som individ, som haft en sådan allvarlig skada. Jag förstår inte hur man kan bete sig så mot en annan människa.
Vad hände efter episoden med Hamburg?
- Efter ett tag var jag hos Holstein Kiel och gjorde läkarundersökningen och skulle skriva på kontraktet, men så sket det sig tyvärr med upplägget. Så jag fick hålla igång själv och ringde till min gamla konditionstränare i Braunschweig som skickade över ett upplägg så jag kunde hålla mig i form.
- Jag bodde i Göteborg och tränade mycket med Blåvitt till dess att de kände att om jag inte ville spela för dem är det bättre att de fokuserar på andra.
Var det aldrig aktuellt att skriva på för dem?
- Alltså, jag hade ett bra snack med Mats Gren och Poya Asbaghi som visade hur de arbetade och jag gillade Poyas sätt att tänka och spela fotboll. Men suget var fortfarande stort efter att spela utomlands och när Hamburg hade varit ute efter mig kändes jag inte att jag hade i något mittenlag i Allsvenskan att göra. Men kanske det bästa hade varit att ta ett steg tillbaka för att sedan komma ut igen.
- Så jag började träna med GAIS ett tag i och med att jag bodde i Göteborg men det blev samma sak där, att de var sugna på mig och då slutade jag träna med dem eftersom jag inte ville ge några falska förhoppningar.
- Därefter flyttade jag hem till mina föräldrar i Värnamo och höll igång med min gamla klubb. Min tanke var bara att jag måste få så mycket fotbollsträning som möjligt. Jag uppskattar det än i dag att de bjöd in mig och tog in mig, att jag fick vara en i gänget.
Sommar blev höst och rätt som det var började det ryktas om Duisburg – som gick tungt i den tyska andraligan och sökte förstärkning till defensiven.
- De var inne i en dålig period då och plötsligt bytte de tränare och jag trodde det var kört. Men så blev det Lieberknecht som tog över, som jag ju hade haft innan. Så jag skrev till honom och frågade om ryktena är sanna. Jag ville ha det svart på vitt av honom som jag hade spelat för i tre år, men till en början svarade han inte.
- Tiden gick och jag tänkte att skitsamma, jag fokuserar på januarifönstret i stället. Så dök det upp ett annat alternativ då Barnsley hörde av sig. De ledde League One och tränades av Daniel Stendel som tidigare var i Hannover. Lieberknecht hade faktiskt ringt mig under sommaren för att tipsa om att Stendel ville ha mig. Han ville även ha mig när han tränade Hannover, men då spelade jag i Braunschweig och de vägrade släppa mig eftersom Braunschweig och Hannover är bittra rivaler. Då spelade jag inte regelbundet och blev lite besviken, speciellt eftersom Hannover sedan gick upp till Bundesliga.
- Nu ville han ha mig igen men jag kände inte riktigt för det. Min första bild av League One var att det kändes brunkigt med långa bollar, nickskarvar och glidtacklingar med långa järndubbar.
- Det fanns även något lag från Cypern och Turkiet som hörde av sig, men sedan kom Duisburg in i bilden och det kändes som det bästa alternativet. Där visste jag vad som väntade mig i och med att jag kände till ligan, så då körde jag på det.
När Baffo skrev på för klubben var det vinteruppehåll och han slussades direkt in i stenhård försäsongsträning.
- Jag gick från noll till hundra och även om jag hållit igång i Sverige var det inte lika tufft som det är i Tyskland. Men det kändes bra och vi åkte på träningsläger där vi körde intervallträningar och hade en övning med maxlöpningar.
- Tränaren hade klockat mig och inför det näst sista löpet frågade han mig vad jag höll på med och sa att han vet jag kan mycket bättre. Dum som jag var tänkte jag att nu jävlar ska jag visa honom och tog i allt vad jag hade. Sista steget innan mållinjen hör jag bara hur det smäller till i låret och först kändes det bra, men sedan började det stelna till och det gjorde otroligt ont. Folk hade hört hur det small och doktorn kom direkt. Så jag fick flyga hem till Tyskland och gjorde en magnetröntgen som visade att jag fått en bristning.
Hur pass illa löd diagnosen?
- Egentligen var säsongen körd. Detta var i slutet av januari och jag kände bara att hur mycket otur kan man ha egentligen. Jag ringde till Simon i Halmstad och berättade för honom vad som hade hänt. Då sa han att det inte alls var kört, utan att om jag sköter allt på rätt sätt kommer jag kunna spela om en månad igen.
- Så jag tog det vidare till läkarna i Duisburg, men de var inte så glada över att få dirigeringar från någon de inte känner. Så de sa till mig att jag skulle göra på ett annat sätt och jag kände mig maktlös. När det inte blev bättre ville de skicka mig till någon typ av häxdoktor i Serbien som tydligen var ganska känd. Jag hade hört att folk hade fått äta moderkakan från en häst och en massa andra konstiga grejer.
- Men det blev inte av och till slut skickade de mig till Dortmunds lagläkare som ironiskt nog säger samma saker som Simon hade sagt till mig. Men nu var det försent, så jag fick köra rehab och det kändes bättre och bättre. Så jag spelade en match, men det gick inte så bra då jag hamnade i en massa konstiga situationer.
Detta var i april förra året och samma månad spelade Duisburg en träningsmatch mot Westfalia Herne hemmahörande i tyska femtedivisionen.
- Jag går upp och vinner en nickduell med en kille som säkert är två meter lång, när jag sedan ska landa stöter han till mig i sidan och jag sätter ner foten fel och känner hur mitt knä hoppar ut och in. Då kände jag direkt att det var korsbandet som gick av även om det inte hände på samma sätt som första gången. Detta var efter en kvart och fem minuter senare började det åska så att matchen fick ställas in.
- Först var läkarna jätteoptimistiska, men det visade sig mycket riktigt vara korsbandet. Tur i oturen att det bara var korsbandet och inte menisken.
Det måste ha varit fruktansvärt att få det beskedet?
- Jag var nere i två eller tre dagar, men nu visste jag exakt vilken väg jag skulle gå för att bli frisk igen. De ville jag skulle stanna kvar i Tyskland, men jag ville göra allt rätt från första början och bara få må bra i själen.
Så hur gick du tillväga?
- Det första jag gjorde var att göra en grundlig undersökning på vilka sjukgymnaster som jobbar bäst. Så det blev att jag tog mig till USA där de har stor kunskap om just korsbandsskador i och med att de jobbar med spelare i NFL som ofta drar korsbandet. Så jag hamnade i Miami och var där i en och en halv månad.
- Allt var jätteprofessionellt från början till slut och jag har faktiskt aldrig varit i bättre fysisk form än när jag var där i och med att jag åt och tränade så pass bra. Det var verkligen toppen och det var viktigt för mig att göra detta, att köra mitt eget race och inte bara flytta direkt hem till Sverige där alla hade tyckt synd om mig. I USA visste de verkligen hur man pushade en och jag blev otroligt motiverad.
- Sedan bar det av till Los Angeles där jag körde min sista fas hos en väldigt bra sjukgymnast som jobbade med Manchester City och Fulham, och som jobbat med till exempel Kevin Durant när han varit skadad.
Så du ångrar inte att du gick din egen väg?
- Absolut inte. Jag hade hamnat i en situation där jag ville ha den bästa behandlingen utanför Sverige och jag ville inte heller vara kvar i Tyskland, så USA var det bästa alternativet. Det var också skönt att komma bort från fotbollen ett tag.
Fick du några insikter under de tunga perioder där du var skadad?
- Jag har alltid varit målmedveten och det är alltid enkelt att vara det när man har målet framför sig och vet var man ska. Då spelar det ingen roll vad som står framför dig, utan du vet bara att du ska fram oavsett vad. Och jag har alltid kämpat mig tillbaka eftersom jag trott på mig själv och gått min väg. Så länge jag tror på det spelar det ingen roll vad andra tror, för hårt jobb ger alltid resultat i slutändan.
Efter att ha rehabiliterat i USA åkte Baffo tillbaka till Sverige och började träna med Värnamo, men var också i Jönköping och följde med dem på träningsläger till Barcelona. Men trots att det kom några anbud från bland annat Tyskland kände han att han inte var redo för att hoppa in mitt i en säsong utan behövde bygga upp sig från början – varpå han skrev på ett kontrakt med Halmstad.
- Jag hade varit här innan så jag visste vad jag skulle få. Magnus Haglund var väldigt tydlig och klar med hur han såg på saker och ting, och både Reine Almqvist och Torbjörn Arvidsson kände jag sedan tidigare. Tryggheten var viktig för mig och även om jag kunde gått till något allsvenskt lag prioriterade jag det.
Hur kändes det att få vara tillbaka på planen igen efter dina skador?
- Det är så otroligt kul att få spela fotboll igen, det har jag verkligen suktat efter länge. Jag känner att jag har kunnat tillföra mycket till laget och ser man till var de låg i tabellen förra året efter halva serien tror jag nog att jag har levererat väldigt bra. Ibland kan jag känna att jag är för bra för den här serien, men man får ha i åtanke att det är ett maraton jag springer och inte ett lopp. Därmed känns det jätteskönt att vara här.
Du har ju blivit erbjuden en kontraktsförlängning som du avböjt, hur går tankarna inför nästa säsong?
- Jag tänker inte på nästa säsong utan tar en dag i taget. Jag har en bra dialog med Magnus Haglund och jag tackade nej till kontraktsförslaget eftersom jag känner att vi behöver ta en djupare diskussion om saker och ting.
Så det är inga sura miner från Halmstad?
- Nej, de förstår mig och det är så jag tycker det ska vara. Jag kom hit gratis och försöker göra allt jag kan för att hjälpa klubben tillbaka till Allsvenskan där man hör hemma. Jag vet att klubben är väldigt nöjda med mig och jag uppskattar Magnus otroligt mycket eftersom han är rak med det han säger och det han vill.
Kan det bli så att du stannar kvar i klubben?
- Jag har inte stängt några dörrar för Halmstad, så vi får se vad som händer. Men jag är en sådan spelare som alltid vill mer och jag måste ge mig själv chansen att ta steg för steg även om jag vet vilken nivå jag håller för när jag är som bäst.
Saknar du att bo och spela utomlands?
- Absolut gör jag det. När du fått mersmak för något sådant vill du alltid ha mer. Du kan inte jämföra att spela för ett lag i ”Zweite” och Superettan, för det finns inget lag som kan fylla en arena med 20 000 här. Det är också något som ger en drivkraft, att få springa ut på de stora arenorna och höra publiken. Jag minns när jag spelade borta mot Celtic med HIF och där var 60 000. Då drog jag axeln ur led och skrek till Ardian Gashi att han skulle skjuta ut bollen, men han hörde inte mig för att det var sådant tryck. Även om jag hade axeln ur led tyckte jag det var mäktigt och det är liksom det jag tränar dag in och dag ut för att få uppleva. Men jag vet att jag kommer komma dit igen och att jag har det inom mig, hade jag inte vetat det hade jag inte spelat fotboll.
Var det något du lärde dig av att bo utomlands som du inte tror du hade lärt dig om du bott kvar i Sverige hela livet?
- Jag har fått mer arbetsmoral och disciplin. De är grymma på det i Tyskland och även om de kan vara väldigt kalla och framstå som en robot är det väldigt professionella. Det är därför Tyskland överlag är ett sådant stort industriellt land, för att man gör det man ska och håller sina löften. Så det är något jag tagit med mig och som fått mig att växa både som människa och fotbollsspelare.
Finns det något annat du känner att du lärt dig genom åren?
- Det är svårt att säga. Hade jag inte gått igenom de här faserna i livet med skadorna hade nog mycket varit annorlunda, jag hade förmodligen varit på en betydligt högre nivå nu. Samtidigt måste man ju acceptera sanningen och det är så man växer som människa och individ. Genom de tråkiga erfarenheterna har jag fått lära mig mycket om livet och det är jag tacksam för. För i slutet av dagen kan jag ju faktiskt fortfarande spela fotboll.
Det känns som att du är bra på att tackla motgångar?
- Drivkraften har alltid varit stark och det är den fortfarande. Det är många som frågat mig hur jag orkar fortsätta efter mina skador och det var många som hade räknat ut mig och tänkt att det var över. Men jag älskar fotboll och även om fotbollen inte älskar mig lika mycket tillbaka kommer jag fortsätta så länge drivet finns där, speciellt när jag kommit så långt och varit så nära mina drömmar.
Vilka värderingar håller du högst?
- Ärlighet är det viktigaste för mig, punkt slut. Jag kan bli irriterad och besviken över saker, men det är bättre att man är ärlig och säger vad man tycker och tänker än att gå bakom ryggen på mig. Det är viktigt att man lär känna sig själv och försöker hitta sin väg så man inte hamnar i ekorrhjulet och bara flyter med. Har man inga värderingar kommer det märkas oavsett vad man gör.
Finns det något du skulle säga du ångrar i karriären?
- Svårt att säga... Man vet ju inte vad som hade hänt om man gjort saker och ting annorlunda. Allt som hänt mig har ju gjort mig till den jag är i dag, men om det är något är det att jag förlängde med Helsingborg i stället för att bli ungdomsproffs utomlands.
Med de insikter du har i dag, vad hade du velat berätta för dig själv för tio år sedan?
- Jobba hårt och lägg in extra arbete, för det kommer löna sig. Du går inte miste om något även om dina vänner pushar dig för att hänga med ut, så kör ditt race och lägg ännu mer energi och fokus på att förverkliga dina drömmar.
För att ta den klassiska frågan, var ser du dig själv om fem år?
- Då är jag 33 år gammal. Jag bor utomlands med fru och barn och är absolut i någon utländsk klubb på toppen av min karriär. Jag har bockat av otroligt många målsättningar och drömmar, både på och utanför planen.
Vad är det för målsättningar och drömmar du har?
- Först och främst är det att få spela i de större ligorna. Jag hade älskat att spela i Premier League och efter en tid gärna även i Bundesliga. En annan dröm är att ge tillbaka till mina föräldrar, de har gjort stora uppoffringar för vår familj. Att kunna ge min egen framtida familj de bästa förutsättningarna och att någon gång få dela med mig av mina livserfarenheter som kanske tränare eller åka runt och hålla föredrag. Resten av drömmarna håller jag för mig själv.
Den dagen du ska avsluta karriären, hur vill du se tillbaka på den?
- Jag vill se tillbaka på den med vetskapen om att jag gjort allt jag kunde göra för att ta mig dit jag tog mig och att kunna säga att jag verkligen gav allt och kan vara stolt över mig själv för det jag lyckades uppnå.