Ledande spelare och spelande ledare
Huddinge IF har producerat fler framstående ledare än dito spelare. Heder åt alla som lägger ner tid och energi på att fostra ungdomar för att få dem att fungera i ett kollektiv. Samarbete och förståelse för andra krävs såväl i ett fotbollslag som i samhället i stort. Idag presenteras tre profiler med HIF-hjärta.
Hedersomnämnande: Sven Östlin
Innan jag kastar mig över Guldfemmans lirare vill jag presentera de spelare som jag inte lyckats få plats med i någon av de tre femmorna men som ändå förtjänar att nämnas. Jag betar av i kronologisk ordning och inleder med 50-talets okrönte mästare på krosspassningar, SVEN ÖSTLIN.
Som liten grabb sprang jag ofta på Sven ”Öste” Östlin när jag kickade boll på Storängsvallen. Då var han lagledare för Huddinge IF och jag tyckte att han var där jämt. Han var vänlig men bestämd, en ”gammal gubbe” i mina ögon men på den tiden respekterade den yngre generationen de äldre så det var bara att lyssna och ta lärdom.
Senare har jag insett hur mycket ”Öste” betytt för Huddinge IF. I jubileumshäftet från 1962 beskrivs han som ”tidernas största eldsjäl, besitter en enorm fysik, brytsäker och därtill en skicklig uppspelare. Ingen har som ”Öste” kunnat slå krossbollar på 40-50 meter och hittat rätt adress. Därtill är han en specialist att sätta frisparkar i mål.”
Flera av de äldre jag talat med framhåller Svens Östlins ledaregenskaper och brinnande intresse för fotbollen. Själv fick jag tillfälle att byta några ord med honom innan han gick bort men han var inte speciellt benägen att tala om tiden hos Huddinge IF. Jag förstod att uppbrottet från klubben i hans hjärta skedde på ett mindre behagligt sätt. Det var inget jag ville rota närmare i. Jag kan bara konstatera att dylika brytpunkter har varit – är fortfarande – alltför ofta förekommande, men de är inte mindre smärtfyllda för det.
På lagbilden från 1954 finner du Sven Öste längst fram till höger. I mitten i främre raden sitter målvakten Kurt Palmgren medan Rudolf Högberg, uttagen i Bronsfemman, står i bakre ledet som förste spelare från vänster räknat.
Hedersomnämnande: Kurt Palmgren
Under 1950-talet hade Huddinge IF en kille mellan stolparna som nådde snudd på legendstatus. KURT PALMGREN blev känd utanför kommunens gränser när en av rikstidningarna uppmärksammade hans blixtsnabba reflexer. Visserligen ”bara” i stockholmsupplagan, men HIF hörde då hemma i serie långt borta från rampljuset, i femtedivisionen.
Kurt ”Kurre Bagarn” Palmgren har svarat för några ordentliga avtryck i Huddinge IFs historia. Han var pålitlig burväktare under de år då klubben klättrade upp genom serierna, uppflyttning tre år i rad. Han erhöll nästintill hjältestatus under klubbens Danmarks-turné sommaren 1954 då han presterade ett par häpnadsväckande insatser mellan stolparna, trots att han var skadad! Vi hade nämligen ingen reservmålvakt med på resan.
”Kurre Bagarn” levde inte bara på sina snabba reflexer. Han älskade att plocka ner höjdbollar riktade mot motståndarnas nickstarka anfallare. Inte bara älskade, han var mästerlig i den sysslan.
Frågan är ändå om inte ”Kurre Bagarn” svarade för sin främsta insats vid sidan om A-laget. Han var nämligen initiativtagare till klubbens fotbollsskola där han under många år fungerade som ledare och tränare. Tack vare denna ungdomssatsning har Huddinge IF fått fram många A-lagsspelare genom åren.
Kurt Palmgren slet ihop till brödfödan (!) hos Huddinge Bageri på Hörningsnäsvägen, nedlagt på 90-talet men under förra året återuppstått som bageri. Nu med betoning på surdeg och stenugn. Minsann inga ”skorpsnickare” som på 50-talet.
Hambergs teckning återfanns i Dagens Nyheter efter att ”Kurre Bagarn” hållit nollan i vår 3-0-seger borta mot Årsta SK i september 1955.
Hedersomnämnande: Rolf Rydvall
Hösten 1957 värvades ROLF RYDVALL från Hammarby IF för att leda laget som spelande tränare. Möjligen kan någon resa invändningar mot att han tas med i detta illustra sällskap, han gjorde inte så många år för oss, men hans inflytande var stort och medförde att klubben vågade sätta upp högre mål inför framtiden.
Våren 1957 åkte Bajen ur Allsvenskan. En småskadad Rolf Rydvall, med en allsvensk match i bagaget, övertalades av huddingeledaren Bertil ”Berra Gangster’n” Eriksson att satsa på en karriär som spelade tränare hos oss.
Division IV-premiären i mitten av augusti, borta mot Nynäshamns IF, blev en tuff historia. Tack vare ett inspirerat målvaktsarbete från ”Kurre Bagar’n” Palmgren och två mål av högerinnern Sive Franksson verkade det ändå möjligt för oss att rädda en poäng. Ställningen var 2-2, tio minuter återstod. Då klippte Roffe Rydvall iväg en kula från 30 meters håll, bollen slickade insidan av stolpen och gav oss en något oförtjänt 3-2-seger.
Ribban var lagd, spelarnas tillit till den nye tränaren cementerades och HIF jagade under Roffes ledning den till synes ouppnåeliga platsen i division III. I början av september besegrades IK Tellus med 6-3 på Storängsvallen, segerorganisatörer Roffe på högeryttern och vänsterinnern Åke Sjöblom med var sitt mål och lysande passningsspel. Centern Ingvar Holm profiterade, gjorde tre mål. Där och då var det väl knappast någon som trodde att Tellus, näst sist i tabellen med endast en seger på de inledande matcherna, skulle bli vår tuffaste konkurrent i tabelltoppen.
För att göra en lång historia lite kortare citerar jag Roffe som sammanfattar de avgörande ögonblicken:
”Jag drog en straff i stolpen i en av de sista matcherna. Och när vi mötte Tellus så skänkte Stabben Ahlner, som dömde, dom en straff. Han erkände senare att han gjort ett misstag där. Så vi kunde ha vunnit serien om det inte varit för det där …”
Tellus tog hem serien, knappt före oss. Det blev således inte division III-spel 1959, men drömmen verkade inte ouppnåelig längre. Roffe fortsatte som spelare några år innan han lade skorna på hyllan. Det kom att dröja elva långa år innan klubben kunde försäkra sig om en plats i ”trean”, även denna gång under ledning av en spelande tränare från Hammarby IF: Janne Holmberg. Men det är en helt annan historia.
Den bristfälligt avfotograferade Axel Hamberg-karikatyren kunde ses i Dagens Nyheter efter Huddinges 3-2-seger mot Nynäshamn i augusti 1957.
