Ledargestalter, fart och vertikalitet – därför leder Gefle IF serien
Äntligen leder vi serien! Vi har rätt att utbrista det efter bara sex omgångar. För nu har Gefle IF:s herrar för första gången sedan hösten 2017 (under Poya Asbaghi) ett spel som skapar energi och framtidstro hos både spelare och publik. Men vilka detaljer är det som gör att laget fullkomligt flyger fram i tabellen och i matcherna? Jag tar mig friheten att göra ett försök att formulera bakgrunden till förvandlingen under Micke Bengtssons tredje tränarår.
Nu kanske någon protesterar och säger att jag jinxar och bara ska vara tyst, att serien är lång och mycket kan hända. Visst, skador och avstängningar kan ställa till det. Men förvandlingen är tydlig även i motgång.
Faktum är att början till min optimism föddes när jag på plats bevittnade den enda förlusten (Täby, 1–2). Bara dagarna efter den matchen swishade jag in pengar till ett säsongskort. Trots bakslaget, resultatmässigt, syntes så många bra saker. Ja, Gefle IF spelade ett spel jag inte trodde vare sig laget eller Micke Bengtsson hade inom sig. Bara att lyfta på hatten och be om ursäkt.
Vilka är då de främsta orsakerna till att det ser så pass bra ut plötsligt, med en trupp som inte skiljer sig speciellt från förra årets? Jo, de här:
1. Den stabila centrallinjen. Värvningarna av Martin Rauschenberg och Oscar Lundin var genidrag. ”Rauschen” skapar stabilitet i försvarsspelet och gör alla sina medspelare bra. Plötsligt spelar det ingen roll att löftet Theodor Hansemon skadas och William Wallin tar hans plats. Oscar Lundin är en terrier på mitten, som inte bara jagar livet ur sina motståndare och täcker ytor som för tankarna till Yussif Chibsah, han är även placeringssäker och passningssäker. Tillsammans med Tim Markström, Iu Ranera och Leo Englund bildar ”Rauschen” och Lundin en centrallinje som ger en fantastisk ryggrad åt laget.
2. Farten. Micke Bengtssons gåfotboll med tusen passningar på egen planhalva är ett minne blott. Micke Bengtssons Gefle IF modell 2022 spelar vertikalt och med fart. Det är nästan så man misstänker att laget före säsongen kom överens om principer som ”alla passningar ska gå framåt”, ”varje spelare ska alltid ha många passningsalternativ”, ”vi ska söka de (för motståndarna) farliga ytorna”, ”så fort vi erövrar bollen ska vi anfalla med fart”, ”alla chanspassningar är förbjudna”.
3. Utvecklingen hos många spelare. Det positiva spelsättet har utan tvekan lyft flera spelare till de nivåer där de hör hemma. Jacob Hjelte visar nu de allsvenska kvalitéer som han besitter (det var befogat att AIK var intresserat av honom efter säsongen 2016). Albin Lohikangas är precis så bra som alla vetat att han haft potential till.
4. Presspelet. Nu står inte Gefle och väntar på att motståndarna ska ge dem matchen, nej, nu är inställningen ”vi ska ta initiativet, vi ska ta matchen till oss”. Den första pressen är synkad, och ibland handlar allt om att pressa bollhållaren. Jag gillar särskilt den senare inställningen, där motståndarnas bollhållare trängs in i en återvändsgränd och inte har något annat alternativ än att ge upp bollen. Ja, nu vill vi ta tillbaka bollen så fort vi förlorat den.
5. Antalet alternativ. När Gefle spelar med fart och använder hela laget till att försvara, så innebär det att laget också är samlat i anfallsspelet. Nu är det slut med de senaste årens ”ut med bollen på kanten och slå inlägg och hoppas på att bollen studsar rätt”. Nu finns det alltid en rad alternativ framåt. Särskilt effektiva är bollarna som går över eller mellan motståndarnas mittback och ytterback.
Finns det inga farhågor då? Jo, några saker behöver tas i beaktande.
Fara A. Truppen känns lite för tunn. När Hjelte och Englund är skadade (som mot Täby) är Gefle tunna framåt. Cihan Sener är en talangfull spelare med mycket teknik inom sig, ja, han kan göra saker som väldigt få spelare kan. Men han är ingen naturlig forward, och har dessutom inte anpassat sig till tempot ännu. Och jag tror inte klubben klarar av en skada på Martin Rauschenberg. Kommer Nils Eriksson någonsin tillbaka efter sin skada (han kan vara lösningen i så fall)?
Fara B. Svackorna är lite för många, även om de blivit färre för varje match. Särskilt efter ledningsmål har Gefle haft en tendens att bli passivt och få för långt avstånd mellan lagdelarna.
Fara C. Oförmågan att utnyttja målchanserna. I de tre senaste matcherna borde Gefle ha gjort betydligt fler mål än de som syns i protokollet. Mycket handlar om att ta snabbare avslut, gå ännu rakare på mål och att alla blir mer själviska. Alla mål behöver inte göras från 1–2 meter rakt framför mål. Många gånger görs mål bara för att skytten skjuter i ett oväntat läge.
Jag är glad att jag har säsongskort. Visst är det kul att vinna, men jag är ännu gladare att konstatera att Gefle IF nu har ett spelsätt som kommer att ge framgång. Och som jag vill bevittna. Vare sig det blir tre poäng eller ej.
