Leverans med substans
Det finns sällan några enkla vägar, och ändå ser allting ibland så otroligt enkelt ut. Hammarby stormar fram i serien, även om det ser ut som att vi ror.
Hyrgården
På samma sätt som Värnamo saknar Djurgården egen spelplan, på ett plan, eller rätt många. Jag tycker allvarligt talat synd om klubbar som inte är eller får lova att vara hemma någonstans. Deras damer står individuellt sett upp riktigt bra, men var är supportrarna? I Hammarbys fall är det bedrövligt att konstatera att vi inte kan leverera mer än drygt 5000 – hallå, är det lov? – men att diffen inte kan leverera mer än högst ett 100-tal är knappt ens skrattretande. Jag drar ibland skämskudde över mina egna supportrar som inte kan sluta upp mer man- och kvinnogrant, men hallå! Blåränderna är på efterkälken i den utveckling som pågår, pendeln från Östra Station avgick i tisdags.
Zoran Lucic
”Ett derby är ett derby.”
Ja, så är det. Hemmaplan, bortaplan. Då skall det också levereras, med alla nerver. Att då kliva ut såhär är inget annat än ett styrkebesked från Hammarby. Det small inte direkt i närkamperna, tyvärr, hade kunnat vara mer av den varan, men om motståndet är så vekt kan vi ta det. Utklassning, klasskillnad, en promenad i parken.
Ellen Wangerheim och Stina Lennartsson gillar öländska kroppkakor, med grädde och sylt, de älskar Giorgios Samaras och de älskar klubbmärket på vänsterbröstet. Alldeles enastående. Ställs man i en stadskamp med allt vad den innebär, well, då är det damer och inte veka herrar som vi alla måste luta oss emot.
Modellen/Pablo Pinones Arce/Styrelsen
Hammarby har tappat enormt i kraft inför den här säsongen. Så är det bara. Jag kan inte riktigt se att vi är DÄR i dag, alltså tillbaka till fjolårets smått osannolika framgångar. Men, uppenbarligen finns en strategi och ett framtidstänk som är otroligt imponerande. Det må se lojt och slarvigt ut ibland, men här har skapats ett kollektiv som in i minsta detalj är implementerat. Ett tungt Hammarby städar bort inte bara en stadskollega, utan sänder också en rejäl George Foreman till resten av seriekollegerna. Och då är vi, återigen, ändå inte DÄR än.
Vad Pablo Pinones Arce, med kolleger, skapade för vårt damlag är ovärderligt. Tony Gustavsson – vars dammeriter vi väl alla känner till; SM-, OS- och VM-guld; dessutom urbajare – sa till mig vid ett tillfälle: ”Pablo kommer att slå världen med häpnad.” Nu har han, PPA, helt utan cynism, byggt fundamentet till något som är så extremt värdefullt gällande värdegrund och spelsätt att det håller hög internationell klass. Stor credd till de som tagit över stafettpinnen.
Smilla Vallotto
Det finns konststuderanden på Valand och Mejan, lyriker som gnäller, och så finns Smilla Vallotto. ”Fröken Smillas känsla för snö” är en tack och lov bortglömd roman av Peter Hoeg. Vår Smilla är en akvarell- och språkvirtuos som inget annat lag i OBOS har. En poet som Bruno K Öijer med och mot ler i sin fedorahatt.
Moa Edrud
Om vi säger Anna Tamminnen så talar vi om OBOS-seriens bästa målvakt, men vi får ALDRIG glömma Moa. Att stå bakom kulisserna är ingen enkel grej, fråga bara Davor Blasevic. Det handlar inte bara om att vara på rätt plats när det behövs, utan främst om att leverera på högsta nivå när chansen väl ges. Hammarby har, i stort sett i alla kategorier, målvakter av häpnadsväckande hög internationell klass. Moa Edruds närmast genomträngande hårfärg sätter skräck i anfallsmotståndare av alla slag, och har hon dessutom ett stensäkert försvar – där faktiskt inte bara landslagsmeriterade Jonna Andersson sticker ut – är vi i det närmaste i hamn. Anna Tamminnen kan läka i lugn och ro; här finns verktyg i lådan!
