Lidelse och passion...
Nu ska vi ta nya tag...

Lidelse och passion...

Fotboll är en sport som utmynnar i så många olika känslosvallningar. Det fick vi verkligen erfara igår. Kvalet blev en rejält gastkramande historia som tyvärr slutade obarmhärtigt. Fast kärleken består…

Snacket om att en allsvensk plats var nära inför säsongens sista match, var verkligen befogat. Även om 2-1 ledningen hängde skört inför Södertälje-fajten, så hade spelet infriat de flesta lyckoönskningar i det första mötet. Utom mål. Det var också det som fällde avgörandet, enligt vissa. Andra tycker kanske att vi borde kunna göra det bättre i bortamatchen. Personligen tror och tycker jag att vi förlorade en plats i Allsvenskan 2012 långt tidigare. När det väl drog ihop sig och säsongen var redo att knytas ihop blev det mindre och mindre utrymme för oss att briljera och sedermera ta ”enkla” poäng. De övriga lagen som var inblandade i olika streckstrider hade precis lika mycket att spela om som vi. När vi ställdes mot lag som Landskrona, Jönköping, Värnamo och Hammarby mötte vi lag som låg långt efter oss tabellmässigt, men som var på samma våglängd när det gällde motivation. Mot dessa fyra lag tog vi för övrigt en poäng. Att inte påstå att vi gör en enormt bra säsong är lika groteskt som när Hannibal styckar sina offer. Att påstå att vi inte klarar avgörandets tryck, tycker jag delvis är fel, delvis rätt. Vi avslutade inte tillräckligt förtroendeingivande, det är vi väl eniga om? Samtidigt som vi förlorade matcher mot Sundsvall (trodde jag hade förträngt det såret…) och Hammarby vann vi måstematcher mot Åtvidaberg och Öster. För att inte tala om alla övriga segrar, men dessa två blir kategoriserade närmast ”måstematcher” med tanke på dess tidpunkt.

Just nu känns det mesta ungefär som en otinad portion av Findus köttbullar med brunsås – det är hårt och smakar halvdant. Viktigt är dock att komma ihåg all den oxfilé, pommes och bearnaisesås vi har fått smaka på under året. Likväl som nya rätter lagas, spelas nya säsonger. Och oxfilé med pommes och bearnisesås är inte den finaste bland rätter.

Matchen gestaltade sig till slut väldigt obekvämt – men tankarna var euforiska när Sebastian Andersson nickade in 1-1 målet 58:e. I ungefär åtta minuter hade vi 1-1 och dessa åtta minuter kan knappast beskrivas med ord. Trots att vi var ett Allsvenskt gäng vid 0-0 kändes 1-1 så mycket bättre. Framförallt med tanke på att det var simpelt (även i ett euforiskt tillstånd) att dra paralleller till mötet i Ängelholm när vi också då kvitterade strax efter paus. Då gjorde vi 2-1 och vann matchen. När domaren blåste av denna match stod det 3-1 på resultattavlan och Syrianska hade sin Allsvenska plats i hamn även för 2012. Grattis!

Förstår att vreden kan vara stor mot Stefan Johannesson, men det är aldrig en enskild person som krossar ett lags drömmar.

Kan också inse att många belackar Peter Ijeh, men det är inte heller hans fel att vi inte är i Allsvenskan. En annan skepnad av match hade kanske uppstått om han hade blivit tilldelad ett rött kort, det är givetvis en intressant spekulation. Samtidigt som Fair play existerar – finns det också rutinerade rävar som utnyttjar tjuvknepens lagar och sätter det till sin fördel på ett skrattretande men ändå fascinerande sätt. Om Ijeh spelat i vårt lag hade vi kanske pratat mer om hans karakteristiska förmåga att göra mål när nätet ska vara hundra procent skyddat, än det som hamnat i fokus efter gårdagen.

Blickarna ska givetvis söka sig bakåt – för ren fotbollsnjutning i repris är alltid bra. Då tänker jag givetvis på vår säsong. Vi spelade 32 seriematcher varav sexton hemma och vi besegrade exempelvis ett lag från Sveriges bästa serie. Det är inte illa pin. Njutbart är även att vi fått vittna om (förutom laget) spelare som på genombrottsmanér skakat en hel serie. Främst tänker jag på Sebastian Andersson och Martin Andersen. Om man inte befinner sig allra högst upp på näringskedjan är det naturligt att spelare blir köpta och söker nya utmaningar. I Ängelholms FF är det till och med en uttalad målsättning – att vara en inkörsport för spelares väg till större utmaningar. I år har vi lyckats oöverträffligt – Sebastian Andersson, Martin Andersen, Matt Pyzdrowski och Antonio Rojas representerar denna skara först och främst. Den sistnämnde har redan skrivit kontrakt med en ny arbetsgivare – Halmstads Bollklubb kan skatta sig lyckliga… Stort tack för tiden i Ängelholms fotbollsförening och lycka till i Halmstad, Antonio! Vilken härlig fajt det kommer bli när vi ställs mot Örjans valls värdskap kommande år förresten…

Efter att blickarna har varit vända bakåt är det hög tid att följa sinnena i rätt riktning, det vill säga framåt. Vi har mer att ge, annars är vi ingen värdig fotbollsklubb. Kämpaandan ska lysa klarare än den någonsin gjort – denna säsong ska inte förknippas med besvikelse utan med ren och skär glädje tillsammans med inspiration. Vi har fått bevis på att vi har ett fotbollslag som kan och ska kämpa om åtråvärda platser även i framtiden. Detta är inget misslyckande – utan ett sant lyckande.

Segrar kommer och går, spelare kommer och går, med mera med mera… 2012 går vi in i en säsong där vi för första gången på riktigt utger äkta respekt bland omvärlden. Vi har lyckats med så mycket på skådespelets gröna matta i år – det ska vi minnas så länge vi lever.

Även om hoppet kommer och går så ska vi komma ihåg att kärleken består. Vare sig vi vill eller inte.

Eric Perssonpersson_elm@hotmail.com2011-10-31 23:00:00
Author

Fler artiklar om Ängelholm