Sveriges Ian Rush - Janne Hellström
Janne på sitt kontor

Sveriges Ian Rush - Janne Hellström

Fortsätter min intervjuserie med att prata med en spelare som har stor rutin och erfarenhet av allsvenskt spel. Han har tagit två SM-guld och deltagit i ett OS. Han har även gjort inhopp i A-landslaget. Nu är det några år sedan han var aktiv i IFK vad det gäller att spela fotboll. Men det var bara några veckor sedan han lämnade föreningen. Han avgick från styrelsen vid det senaste årsmötet. Han blev då utnämnd till hedersledamot. Jag pratar givetvis om Janne Hellström, allmänt känd som "hella".

– Jag bor tillsammans med min fru i Hallberga i Norrköping. Vi har två utflugna barn, Kim 25 år och Maria 21 år. Kim har spelat fotboll tidigare men tiden räcker inte riktigt till så han spelar lite golf när han kommer åt. Han driver eget företag som fotograf. Maria flyttade nyligen till London för att jobba i en klädaffär, det är det som gäller just nu för henne.  Frun jobbar på Eagle Burgmann här i Norrköping, ett företag som sysslar med mekaniska tätningar. Jag har precis fyllt 52 år och har fullt upp med mitt företag. Är delägare i Norrköpings tryckeri.

Favoritlag inom fotbollen förutom IFK?

– De lag som jag brukar följa är Arsenal och Barcelona.

Vilken liga i Europa tycker du håller högst klass fotbollsmässigt?

– La liga tycker jag är bäst. Rolig fotboll att titta på och även de ”sämre” lagen håller en hög klass. Där är en skillnad mot t ex Premier League. Det finns ett mycket mer tekniskt kunnande inom spansk fotboll.

Du har ju kallats den svenska Ian Rush, ser du själv några likheter förutom utseendet som är otroligt likt?

– Ha, ha, det har jag faktiskt aldrig hört. Men visst, han var ju en straffområdesspelare och det var ju jag med till stor del. Bli jämförd med honom känns ju väldigt bra, han var ju en riktigt duktig målskytt. Bred i sitt kunnande och bra på huvudet.

Hur började din fotbollskarriär?

– Jag började spela fotboll i Örtomta utanför Linköping vid sjuårsåldern. När jag var elva år så vann vi Linköpingsserien. Det var stort för ”lilla” Örtomta. Även året därpå vann vi serien. Vi hade ett jättelag på gång men i och med våra framgångar så blev laget söndervärvat. Vi hade ju inte mer än elva-tolv man i laget och åtta av dem gick till andra klubbar. SAAB, Kenty och Derby tog hand om talangerna så det blev inget lag kvar. Själv hamnade jag i SAAB, jag var då tretton år. Debuten i A-laget gjorde jag som artonåring i dåvarande div.2. Det året åkte vi ur tvåan och året därpå åkte vi ner i fyran. Vi lyckades vinna serien och gå upp igen, samtidigt blev jag värvad till IFK Norrköping.

Vem värvade dig till IFK?

– Det var Gunnar Nordahl som ville ha över mig, han hade ju varit i SAAB tidigare och hade kontakten. Gunnar Monier skötte det formella och Bosse Axberg blev tränare för IFK vid den tiden. Peter Lönn, Jonas Lind och jag blev värvades samtidigt från olika småklubbar.

Du kom till IFK -81 och stannade till -84. Berätta lite om den perioden.

– Jag kommer ihåg att det var väldigt tufft att försöka ta en A-lagsplats i IFK då. Jag hade duktiga lagkamrater att slåss emot. Det var Göran E Karlsson, Janne Svensson och Kent ”drutten” Lundqvist, ganska etablerade spelare kan man säga utan att överdriva. Det var hårt jobb som krävdes men jag hade gett mig den på att ta den där platsen, så vid seriepremiären stod jag där, även om jag bara fick spela två eller tre matcher. Resten av vårsäsongen blev jag inhoppare men sen tog jag tillbaka platsen som ordinarie. Jag har för mig att jag gjorde åtta mål i min debutsäsong i allsvenskan. Det här var alltså -81, vi kom trea det året.
Sedan hände något konstigt -82. Berätta.
– Det var det året vi åkte ur allsvenskan. Vi är väl det enda laget som åkt ut på en tiondeplats. De skulle göra om seriesystemet det året så att de sista fyra lagen fick alla kvala sig kvar. Vi ledde serien efter vårsäsongen och slutade tia. Vi åkte ur i kvalet mot Häcken, även Åtvidaberg åkte ur det året.  Endast ett av de allsvenska lagen klarade av kvalet. Samma år gick vi väldigt bra ute i Europa i cuperna. Vi slog ut Southampton och åkte själva ut på straffar mot Roma hemma på Parken. Det var kontraster det året, vi spelade jämnt mot Roma som kanske var Europas bästa lag då, samtidigt åkte vi ut mot Häcken. Jag tror det berodde på oerfarenhet av att spela så pass mycket matcher som vi gjorde då.

Året därpå vann ni serien och gick upp igen.

– Ja, det gick ju bra men det var inget roligt fotbollsår. Jag har förträngt det, det var alldeles för dålig kvalitet på fotbollen i div 2. Vi var mycket för bra för att spela i den serien. Vi gjorde även en bra säsong -84 då vi slutade femma i allsvenskan och lyckades krångla oss till final i playoff som det var på den tiden.

Men sedan blev det Örgryte för din del, varför?

– Jag gick till Örgryte -85 och det berodde på att vår tränare Lars-Göran Qvist och jag inte drog jämnt. Hans fotbollsfilosofi stämde inte överens med min riktigt, då tyckte jag att det var lika bra att söka sig vidare. Det visade sig ju vara ett bra drag, det gick jättebra för mig i Örgryte. Vi tog ju guldet mitt första år där och jag lyckades vinna skytteligan. Där fick jag spela ett helt annat spel än i IFK, där jag egentligen bara spelat på topp och ”legat på rulle”. Nu fick jag bli mycket mer delaktig i spelet både som uppspelare och mottagare. Det blev en period av utveckling för min del. Jag hade två kanonår i Örgryte. Både jag och frugan trivdes jättebra.
IFK började ligga på ganska hårt för att jag skulle flytta hem igen. Framför allt Tommy Wisell men även spelarna ville ha hem mig. Så IFK erbjöd mig ett halvtidsjobb vid sidan av fotbollen och det avgjorde till stor del att vi flyttade hem igen. Varken frugan eller jag hade något bra jobb i Göteborg och på den tiden gick det inte att leva bara på fotbollen.

Hur var det egentligen med den grekiska klubben Iraklis? Varför blev det ingen övergång?

– De hade visat intresse flera gånger men -88 blev affären av. Jag skrev på för Iraklis men IFK hävde mitt avtal med hänvisning till en klausul i mitt kontrakt.

De fick för lite betalt?
– Ja, så var det. Trots att jag hade en summa inskriven i mitt kontrakt med IFK. Man kan väl för att vara snäll säga att det var en tolkningsfråga. Så det hela mynnade ut i att jag personligen fick betala böter till FIFA.

Så IFK fick alltså rätt?

– Nja, rätt tycker jag nog inte. FIFA dömde ut böter enbart för att jag hade min underskrift hos två klubbar samtidigt. Det berodde i sin tur på att Iraklis tyckte affären var klar och skickade in papperen med min underskrift på. De trodde de var överens med IFK vilket visade sig vara fel.
 Jag hade ju egentligen lika gärna kunnat sticka ner till Grekland och spela men med tanke på att OS skulle gå det här året och att jag troligen skulle missa det om jag åkte så valde jag att stanna kvar i IFK.

Blev det stora böter?

– 50 000 kronor. Det är ju några år sedan. Då var det mycket pengar.

Hur kändes det att spela vidare i IFK efter att ha blivit behandlad så?

– Det var lite jobbigt i början, absolut. Men som sagt, det var ju precis innan OS så mitt focus låg ganska mycket på det. Det är ju något jag inte ångrar så här efteråt. Vi vann gruppspelet men åkte ut mot Italien (2-1). Det gick väldigt bra för mig personligen under OS. Jag kom tvåa i skytteligan efter brassen Romario men före bl.a. Klinsmann.

Säsongen -89 var väl lyckad för din del också?

– Ja, det måste jag väl hålla med om. Vi vann ju guld med IFK och jag ”tog hem” skytteligan. En skön känsla att som kapten få lyfta bucklan. Det satt väldigt hårt åt, vi slog Malmö FF i finalen, tredje matchen och det avgörs på straffar. Har för mig att det blev 5-4, Karlén som var inhoppare i den matchen, tillbaks efter en längre skadeperiod, slår in den sista straffen.

Hur var det med din skada och vad hände egentligen?

– Det var i januari -90 jag bröt benet. Tror det var andra eller tredje träningspasset det året.  Det innebar att jag var borta från VM som skulle gå den sommaren. Det var lite surt förstås. Det var ett friläge, jag skulle dra målvakten (Lasse Eriksson) och han kom ut med rakt ben mot mig. Jag var borta från fotbollen fyra månader. I början på maj spelade jag min första match igen. Samtidigt som min skada så kom Tomas Brolin till oss, han tog min plats både i IFK och i landslaget. Man kan säga att det öppnades en del dörrar för honom, men det är ju så det fungerar. Man ska ha lite flyt också. Hur det gick för honom vet väl de flesta, han stannade bara 3-4 månader hos oss, sen köptes han av Parma. En bra investering för IFK.

Det var snabbt jobbat med benet tycker jag. Är det möjligt att läka så snabbt?

– Jag har nog aldrig tränat så hårt i hela mitt liv som under den perioden. Jag hade gett mig f-n på att komma snabbt tillbaks.

Vilka spelare minns du bäst från din aktiva tid i IFK?

– Det var ju dem som man umgicks med mest. Håkan Pettersson, Janne Svensson, Jonas Lind, Peter Lönn och Sulo Vaatovaara. Vi var väl lite utav en stomme i laget, umgicks mycket privat också
.
Har ni fortfarande kontakt?

– Ja, allihop egentligen, mer eller mindre. En del stöter man ihop med lite då och då bara. Janne Svensson och jag träffas några gånger per år med familjerna och Håkan Pettersson umgås jag regelbundet med.

Tycker du fotbollen var roligare förr?

– Ja, det var ju inte ett yrke på samma sätt som i dag. Det är nog en stor skillnad tror jag. Med det följer större krav och gör det hela mer allvarligt. Tar kanske bort lite av glädjen och spontaniteten.

Tog man lättare på fotbollen på den tiden?

– Nja, engagemanget var nog samma även då men kraven var nog inte lika stora. Man hade ju ett civilt liv och ett jobb vid sidan av fotbollen som man försörjde sig på.

Gällde det alla eller fanns det några heltidsproffs?

– Nej, det fanns ingen på den tiden som kunde klara sig på enbart fotbollen.

Vad var ditt yrke på sidan av fotbollen?

– Jag jobbade på den tiden på Destination Norrköping som mässförsäljare. Marknadsförde och sålde mässor. Ett perfekt jobb att kombinera med fotbollen. Jobbade 8-12, hem och käka och i väg till träningen. Sen var man ändå hemma när barnen kom från skolan. Det passade mig väldigt bra.

Ni tränade alltså mindre än man gör idag?

– Ja, visst gjorde vi det. Det gick ju inte att få in mer träningar eftersom du hade ett jobb att sköta också.

Har fotbollen blivit bättre tycker du?

– Ja den har säkert blivit bättre. Fotbollen utvecklas ju också precis som allt annat. Men det finns en sak som vi var bättre på förut. Det är att känna hur laget ska agera, det behövde man aldrig tala om för oss. Det fanns alltid ett par naturliga ledare inom gruppen som skötte det där, som drev laget framåt. De talade om för de unga grabbarna att här gäller de här reglerna, det blev aldrig någon tvekan. Det blev en lite annan fostran då. Det fanns ju tränare som bara tog ut laget och sen skötte grabbarna resten. Det fungerar inte riktigt så i dag.

Vilken tränare har betytt mest för dig under din karriär?

– Kent Karlsson och Agne Simonsson har båda betytt väldigt mycket. Båda två har påverkat min fotbollsutveckling men på olika sätt. Agne lade grunden för oss men överlät mycket åt spelarna själva. Kent var mycket djupare, han utvecklade passningsspelet på ett bra sätt och tyckte att vi skulle ha det som grund och leva på. Jag trivdes som spelare och även som person under båda de två tränarna.

Någon spelare som det var särskilt enkelt eller roligt att spela ihop med?

– Utan tvekan Jonas Thern. Att som forward ha en sådan mittfältare bakom sig är en dröm. Bollarna kom alltid i rätt tid och på rätt plats. Han var enorm vad gäller det. Även Kusnetzov hade en underbar blick för spelet. Janne svensson var också guld att spela med. De här lirarna hade egenskaper som gjorde det lite enklare för oss forwards.

Du var ju med mycket i cuperna ute i Europa. Något extra roligt minne därifrån?

– Jag tror det var -89 vi mötte Monaco. De var ruggigt bra på den tiden. Det var väl egentligen det enda lag vi var chanslösa mot. Vi mötte ju även Roma och Sampdoria som var världslag på den tiden. Roma här hemma på Parken i Uefa-cupen -82/83 kommer väl de flesta ihåg. Mycket beroende på att Janne Svensson missade sin straff dubbelt. Vi vann faktiskt den matchen (1-0 sven-Olof Bergman) men det avgjordes på straffar (2-4) eftersom de hade vunnit hemma med samma siffror.

Vad eller vilken händelse under din karriär håller du högst?

– Jag måste nog säga att hela -89 kommer jag ihåg som ett jädra roligt år. Just det att vi vann allsvenskan och att jag som kapten fick lyfta bucklan är en skön känsla. Ändå tycker jag inte att det var mitt bästa år. Jag var nog som bäst -92, det laget vi hade då är nog det bästa lag jag spelat i. Pelle Blom kom till oss inför det året, han tillförde laget en hel del.  Vi var riktigt bra då. Vi vann grundserien det året sju poäng före öster men vi lyckades inte hålla försprånget i slutspelet och slutade tvåa efter AIK.

Något extra roligt minne från karriären?

– Jag gjorde fyra mål på Lasse Eriksson i Hammarby och året därpå kom han till oss. Det minns jag gärna. Det var alltid roligt att möta Hammarby. Givetvis guldet i både Örgryte och IFK. Det är sådant man minns med glädje. Publikfestarna ihop med cupmatcher, man minns stämningen mer än själva matchen.

Jag har valt ut några spelare jag vill höra din åsikt om.

Patrik Andersson: 


– Vi hade mycket roligt ihop, både på och utanför plan. Förstod varandra väl, han gjorde mig bra och tvärtom. Som spelare var han intelligent men lat. Det var hans största problem. Men vi synkade bra.

Janne Svensson:

– Samma där, vi hade roligt ihop och har det fortfarande. Vi hade samma tänk på plan därför fungerade vi väldigt bra ihop. När jag kom till IFK var han outstanding, han var nog Sveriges bästa forward. Efter hans tid i Tyskland kom han tillbaks till IFK som mittfältare och hade blivit mer en lagspelare. Oerhört snabb och bra med bollen.

Johnny Rödlund:

– När han kom till oss fick han en otrolig utveckling den pojken. Han hade mycket boll i sig men också en del begränsningar bl.a. sin snabbhet.
Göran Holter:

En bra spelare med ett jätteskott. Han kunde nog upplevas lite otymplig men var en klok spelare. Tänkte fotboll på ett bra sätt. Snabb när han fick upp farten.
Hans Eskilsson:

Vi spelade inte mycket ihop, jag känner honom mer som människa och han är en härlig kille.

Saknar du fotbollslivet? Känns det vemodigt när du tänker tillbaks?

– Nej, det kan jag inte påstå. Jag vet ju vilket slit det var att hålla sig på den nivån. Visst var det en jätterolig tid men jag är färdig med fotbollen.

Du avslutade din karriär i Hagahöjden här i Norrköping, varför just ”Haga”?

– Ja, det stämmer. Det berodde ju på att Håkan Pettersson var tränare i Haga och ville att jag kom dit. Även för att det var en lagom nivå att trappa ner på. Efter det var jag faktiskt med i Åby IF utanför Norrköping, men gjorde bara några inhopp, var aldrig med på träningar. Därefter tog det slut.

Är det något under din karriär som du saknar eller ångrar att du inte gjorde?

-Ja, att tjäna pengar. Hade jag fått mitt kontrakt med Iraklis hade jag tjänat skapligt. Det kan jag faktiskt sakna, att jag inte fick komma utomlands och spela. Jag önskar också att jag hade fått flera chanser i A-landslaget. Då var det mest Mats Magnusson och Johnny Ekström som jag slogs med om platserna. Det var ingen lätt konkurrens. ”Masse” fick spela hur det än var och Johnny ”bråttom” var inte så enkelt att peta. Idag är det nog lättare för yngre spelare att få chansen i landslaget. Förr var landslaget ganska statiskt.

Vad gör du nu för tiden?

– Förutom de civila jobben har jag jobbat tio år i Eneby bollklubb. Framförallt så startade jag och min kompanjon här på Norrköpings tryckeri, Janne Levin Norrköping fotbollscup -98. Den drev vi i tio år men nu är den nerlagd. Satt även i styrelsen i Eneby. Nu är det ju mitt företag som gäller

När du blev styrelseledamot i IFK, hade du då någon vision? Något särskilt du ville driva genom?

– Nja, vi var ju ett superettalag när jag kom med. Målsättningen då var ju att gå upp i allsvenskan och etablera oss där. Kunde jag på något sätt bidra till det så ville jag gärna hjälpa till, det var nog därför jag gick med i styrelsen.

Vad är orsaken till att du nu slutar i styrelsen?

– Det är till största delen att tiden inte räcker till. Jag har ju mitt företag som tar mycket tid och i ett styrelseuppdrag så ingår det en massa möten och sammanträden. Kan man inte vara med på allt så är det jättesvårt att göra ett bra jobb, därför slutar jag. Det är tufft och slitigt att sitta i en styrelse i en förening som IFK.

Ett tag kändes det som ni fick mycket ”skit” av media och folk runt IFK som förstod sig på. Upplevde ni det så? Väldigt oförtjänt kan jag tycka.

– Jo till viss del, absolut. Det blev ju så efter -08 när allt skulle saneras. Tony Martinsson och jag var ju de enda som blev kvar. Hela styrelsen byttes ut och ”Tonna” blev ny sportchef efter att Jingblad gick. Han gjorde verkligen ett hästjobb under den här tiden och jag stöttade honom i hans uppgifter. Det var tufft och det slet hårt, särskilt på Tony. Men nu är vi förbi det och det börjar kännas riktigt bra. Vi är på rätt väg nu tycker jag.

Vilken roll hade du i styrelsen?

– Min roll var att hantera fotbollsfrågor gällande A-truppen. Det blev ju givetvis mycket samarbete med tränaren och ”Tonna”

Hur tycker du att IFK har förändrats/ utvecklats under din tid i styrelsen?

– I dag drivs föreningen mera som en koncern.  Det är dit vi måste sträva. Vi är inte där ännu men vi är på väg. Det krävs oerhörda pengar om vi ska vara med i toppen.

Vill man bli aktiebolag?

– Det är inte självklart att det är bästa lösningen. Det handlar i så fall om äganderätten. Om många sponsorer pumpar in pengar och det går åt skogen. då är det lättare med ett AB. Annars är det inte så stora skillnader.

Men man har diskuterat saken?

– Ja.
Hur blir det med Nya Parken? Kommer IFK att ta över den?

– Ja, så måste det ju bli. Vi förstår inte riktigt vad Norrköpings kommun håller på med. De har ju faktiskt skrivit avtalet själva. Nu verkar det som att de bara försöker skjuta det framåt i tiden. Det är en ohållbar situation att vi ska betala full hyra men inte äga den. Vi får hoppas att det blir klart inom en snar framtid.

Är du helt klar med IFK eller kommer du att ”hänga” kvar på något sätt?

– Nej, jag kommer inte att ha någon roll i IFK. Självklart ställer jag upp i fall de ringer och behöver hjälp. Det kanske handlar om att scouta på ungdomsnivå eller något liknande. Jag kommer nog att vara tillgänglig på det viset. Så har det ju varit förut med.

Vad får man som avgående styrelseledamot? Fri entré livet ut eller?

– Ja, men det har jag redan. Det fick vi som vann SM-guldet. Men jag blev utnämnd till hedersledamot av årsmötet senast. Det är väl ett pris kan man säga.

Vad tycker du om IFK idag? Truppen? Organisation?

– Idag tycker jag vi står väl rustade organisationsmässigt och även truppen. Vi hoppas ju alla att våra egna unga grabbar ska utvecklas och ta steget till att bli allsvenska spelare. Man kan ju säga att Telo har gjort det i dag. Nu väntar vi på bl.a. Armin Tankovic och i steg två kanske Nyman, Thelin och Marcus. Det vore ju drömmen att få dem till allsvenska spelare. Vi har många fler duktiga spelare som kommer underifrån och det är ju ännu roligare om de kommer härifrån.

Är det någon fråga inom fotbollen du brinner extra för?

– Det är väl just den problematiken som hela fotbollssverige har idag, att få upp tipselitspelare till A-laget. Det ska vara tufft att nå dit, om det är för lätt så blir det en dålig klass på allsvenskan. Det viktigaste jobbet är att göra pojkar till män som blir allsvenka spelare. Ju mer man håller på med det ju mer förstår man hur svårt det är.

IFK:s målsättning på att få upp två spelare till A-laget varje år står kvar?

– Ja vi försöker slussa in två unga spelare underifrån. Men de kommer att få växla, och det tror jag är viktigt. Det kan vara tufft för dem att gå ta klivet upp helt, det är nog nyttigt att få komma ner och vara bäst också.

Är det något du tycker IFK behöver jobba vidare med eller ändra på?

– Nej inte ändra på, det får de som sitter nu sköta om. Allt vad gäller de unga spelarna är ju alltid aktuellt att jobba med så det hoppas jag och tror att de fortsätter med. 

Har du någon kontakt med fotboll idag?

– Ja, genom jobbet så har jag ju det. Vi är ju ett tryckeri och det är en hel del trycksaker åt IFK faktiskt.

Du har inget uppdrag i någon förening?

– Nej, och det blir inget heller.

Vad gör du på din fritid om du har någon?

– Jag får se vad det blir. Har inte haft någon än. Men jag skulle vilja utöka mitt golfspelande.

Hur ser framtiden ut nu när du blir ”ledig”?

– Det blir ju att försöka utveckla företaget och driva det framåt. Där går den mesta tiden. Så har jag ju ett hus också som man kan lägga en och annan timme på.

Har du koll på din karriär? Hur många mål har du gjort? Landskamper?

– Nja, jag är dålig på det där. Jag vet att jag har gjort 106 mål i allsvenskan. Inget A-landslaget men jag tror att det var åtta i OS, fem i kvalet och tre i slutspelet.

Nu är mina frågor slut men jag höll på att glömma en sak. Visst är du en ”stor grabb”?

– Ja, faktiskt. Jag hann med att bli det fast jag bröt benet mitt uppe i min landslagskarriär. Man får ju en viss poäng för varje match man spelar. A-landslaget ger ju mer givetvis än U-21. Men det hann jag med.

Grattis till det. Tack för intervjuen och lycka till med företaget.

När jag pratar med Janne så dyker det upp en massa minnen. Alla hans rusher in i straffområdet, alla mål som han gjorde på ren vilja. Hans snabba speluppfattning och aviga rörelsemönster i straffområdet. Han är ju inte direkt känd för att ge upp eller gå och hänga med huvudet. Ett exempel är hans brutna ben i jan -90. Killen står faktiskt spelklar i början på maj. Det är verkligen skönt att se en sådan lirare sitta lugnt tillbakalutad i sin stol och ta sig tiden att berätta om sin karriär och samtidigt vara så ödmjuk som han är. För mig är han lite av en hjälte och kommer så förbli även om han nu lämnar allt vad fotboll innebär. Jag tror jag talar för många fler än mig själv när jag säger:
Tack Janne för allt vad du gjorde i IFK:s och Svenska landslagets tröja.

Leif Johansson 2012-03-23 19:50:00
Author

Fler artiklar om IFK Norrköping

 Ett utcheckat Peking föll efter slarv
Djurgårdens IF - IFK Norrköping på Telo2 Arena den 10 november 2024 15:00
Spelarbetyg: Kontraktet är i hamn!
Nedräkning pågår 10,9,8,7,6,5,4,3,2... matcher kvar i årets Allsvenska!
Spelarbetyg efter den vitala viktorian i Värnamo
Höstrysaren fortsätter för Peking!