Ljusblå tankar från andra sidan pölen
Gästkrönikören Carl Angerborn berättar hur tankarna går "over there".
Jag befinner mig just nu på en roadtrip genom USA. En två månader lång expedition genom världsmetropoler, öken, bibelbälten och träskmarker. Är mitt i vad som troligtvis kommer att summeras som en av mitt livs bästa resor på min framtida dödsbädd. Ändå är det omöjligt för en grubblare som mig att inte dras med en del våndor.
Jag har aldrig varit borta lika länge från Sverige, vilket har lett till märkliga konsekvenser. Plötsligt drömmer jag längtande efter allsången, Nogger och sill. Fenomen jag tidigare föraktat. När någon plötsligt föreslår att vi ska ackompanjera synen av Chicagos skyline med tonerna av Gyllene Tiders eviga sommarplåga ”Jag går och fiskar”, blir jag fylld av en märklig känsla av nostalgi. Ska det vara såhär? Vad händer med mig?
Givetvis är det dock inte Per Gessle jag saknar mest (tack gode Gud för det). På samma sätt som man saknar familj, vänner, jordgubbar med grädde och iskalla Pripps blå en ljummen augustikväll, saknar jag mitt MFF. Jag lider enormt över att inte kunna följa mitt lag på samma sätt som jag är van vid. Jag saknar att inte kunna kolla höjdpunkter på nätet. Jag saknar att inte kunna följa diskussionerna på forumen med samma intensitet. Jag saknar inte kunna vara där när Ivo Pekalski hittar sitt fjolårsflyt igen. Jag saknar att inte kunna följa Silly Season (Gerzic in? Agon ut? Jag vill veta allt!) Jag saknar 0-0 mot Gefle. Framförallt saknar jag min plats på Norra stå och att inte kunna vara på plats när MFF prövar sina vingar i Europa för första gången på flera år.
När jag nu ligger på på ett rum i ett monsunregnigt New Orleans och genomför mitt livs resa, kan jag inte förtränga att det gör ont i mig att mitt älskade MFF lider tunga tider och kan inte undgå att naivt inbilla mig att det beror på min brist av närvaro.
