LSK-ÄFF 2-2: Vår kris är världarna som aldrig möts
En berömd målning av renässanskonstnären Rafael föreställer de grekiska filosoferna Platon och Aristoteles. De båda herrarna, den ene mer till åren kommen än den andre, befinner sig här på kort promenad genom Akademin, till synes ivrigt diskuterande med varandra. De kommunicerar inte med varandra utan förbi. Det är just vad som händer i LSK just nu.
I målningen ovan tittar Platon barskt på Aristoteles medan han pekar uppåt, mot den ogripbara idévärlden: bara genom tanken kan vi nå fullkomlighet. Aristoteles tittar argt tillbaka och vänder handflatan mot jorden: icke! Det är här och nu, det fysiska och nu, det fysiska och närvarande som spelar roll.
Vid en första anblick kan man tro att de båda filosoferna debatterar. Så är inte fallet. Målningen är inte en symbol för enandet, utan för avståndet mellan de två stora tankevärldar som aldrig möts. Platon och Aristoteles talar rakt igenom varandra. Med så skilda utgångspunkter och med så framskjutna positioner i världshistorien är de också tvungna att göra det. Att ge upp sina egna tankar för någon annans är att göra sig obetydlig som individ.
I ett mindre skogsparti på Bredfjället springer elva världar runt utan att någonsin mötas. Var och en med huvudet böjt mot jorden. Var och en sin egen Aristoteles, med viss tro på sig själv men inte på någon annan. Vid sidan av står deras läromästare med blicken i skyn. Denne tycks på något vänster ändå ha problembilden klar för sig. Efter varje tillställning talas det om att vi inte presterar och måste börja spela den fotboll vi vill spela. Platons svävande idévärld. Tanken om det frejdiga anfallsspelet bor säkerligen i hjärnans alla vrår, men kryper aldrig fram och blir fysisk verklighet. Till detta kan det finnas två orsaker. Den första är att läromästaren är en oskicklig pedagog, som inte klarar av att förmedla sina idéer. Den andra är att adepterna är oläraktiga, att de helt enkelt inte är dugliga nog att begripa instruktioner. Det ena problemet är långt större än det andra, så låt oss vid Zeus hoppas att det är det minst onda av de två.
Låt oss ta det färskaste exemplet. Ängelholm var ett svårt sargat lag. Trots att vi förlorade med 0-4 mot Trelleborg lyckades vi obegripligt nog att dryga ut avståndet till ÄFF, som i sin femte raka förlust noterade 0-7 mot GAIS. Det ska bara finnas en enda väg i det läget. Kräks upp bitterheten från storförlusten, fyll kakhålet med taggtråd och hamra ner den sargade motståndaren i dyn. Men nej. Samtliga 22 spelare såg ut att lida svårt av att spela i ett fotbollslag. Allra jobbigast såg det ut att vara grön. Som om insidan av matchdräkten klätts med nässlor. Men för de gula skulle det bli snabb stämningsförändring. Fri var gatan två gånger om i LSK:s straffområde, och ingen missar två sådana lägen på raken. Varsågod: gör mål. Stärk er själva. Ta med er det här. Nu blev det en poäng för LSK, för samtliga däruppe på Olympos vet att Ängelholm inte är ett bra fotbollslag i år. Men det spelar ingen roll, för matchbilden var precis den vi vant oss vid. Elva irrande, ängsliga själar utan tro på eller kunskap om sin egen eller någon annans uppgift. Just här går vägen till avgrunden.
Låt mig vara oerhört tydlig med mitt budskap här. Är man filosof och lever på tanken kan man nå berömmelse på egen hand. Det är till och med fördelaktigt att tala mot och förbi andra. Vill man däremot bli framgångsrik i fotboll måste man ofta ge upp sig själv och uppgå i ett kollektiv med ett tydligt gemensamt mål. Heter man AIK eller IFK Göteborg kan man förvisso i högre grad kosta på sig att traska runt och vara osäker I en säsong. För man kan kasta ut det gamla, plocka in nytt och på ett självklart sätt komma tillbaka till den absoluta toppen. Det går inte i Ljungskile SK. En degradering och tiden som elitlag är troligtvis över för gott.
Lägg bort all prestige. Kläck en idé. Enas kring den. Kämpa tills ni kvävs. Det är på allvar nu.
