Pinsam förlust i Åtvidaberg
När jag försöker suga ut vad som var positivt med LSK:s sjunde besök på Kopparvallen, är det inte mycket som jag får tag på.
Emil Erlandsson fick spela en seriematch. Japp, kunde varit en positiv upplevelse för honom, men Nicklas föregående skada och framför allt att Emil fick släppa in 3 mål mot ett bottenlag drar ner hela intrycket. Geografin bidrar till att man får otrevliga dejavu-upplevelser som pekar mot 1-4 debaclet i Norrköping förra året. Men då var i alla fall utespelarna bra. Dejan Gorcanac förstörde hela matchen den gången, medan det idag kändes som om hela laget kom bort sig efter Geddas utvisning.
Cedomirs utvisning öppnar med största sannolikhet för Edwin Phiri på högerbacken mot Mjällby. Rapporterna gör gällande att det var en onödig skitgrej som föregick det andra gula kortet. Gedda får givetvis snarare ris än rosor för det, men man måste nyktert skaka på huvudet även åt vad övriga spelare gjorde av situationen när Gedda väl var borta från matchen. 0-3 i röven är inte Geddas fel, utan snarare resultatet av en kollektiv flopp. Gedda har sin roll, och dom andra kan gömma sig mera i kollektivet, men nu skall det springas i veckan. Jag blir orolig när jag hör på radion att LSK inte åstadkommer ett enda anfall värt namnet efter utvisningen, och det grundar sig förmodligen i trötta psyken?
En Jönköpingssupporter hävdade i forumet att LSK är pantade om man släpper in det första målet i en match, och den här eländiga matchen är ju som att ge Jönköpingssupportern allt vatten i den djupa Vättern på sin kvarn. Så får det inte se ut med andra ord.
Glimman påtalade målskörden i forumet, och visst är fem mål på sex matcher för lite. Slå ut det över Utsiktsfiaskot, så är det egentligen fem mål på sju...
I ett sånt här läge skulle en del uppmana spelarna att "köra på och tro på vad dom gör", men dagens ras indikerar tyvärr att spelarna inte tror på vad dom gör. I alla fall inte tillräckligt mycket. Wilsons intervju på SR efter Bunkeflomatchen vittnar tyvärr om en tränare som av någon anledning verkar ganska nöjd. "Fortsätter vi så här så..." Vad jag minns brukade Wilson bli förbannad när vi tappade skitpoäng, för det var ju det som hände mot den skånska nykomlingen.
Någonstans måste Wilson och spelarna finna ett bättre spår. De måste finna nytt mod, och faktiskt ta några jobbiga beslut. Kan vi t.ex. få fart på Martin Smedberg genom att bänka honom? Hur går vägen till framgång just nu? För några genvägar finns inte.
Om man nu vill kunna behålla målsättningen att slåss inom top-5 krävs något mer än det som visats upp över de sex första matcherna. En 0-3 förlust mot Åtvidaberg är ett tydligt varningsflagg på att det kan vara dags att ändra kursen och rannsaka sig själva.
Spelarna och ledarna måste när de i skrivande stund sitter på väg hem i bussen fråga sig om de kanske kan förändra sin attityd framöver. Det här laget har fått mycket beröm och blivit omtalat som komplett och inbördes konkurrenskraftigt. Men samtidigt är beröm likt självömkan farligt. I båda fallen kan det sluta med en onyttig självfixering när man får för mycket.
Nu måste vi - LSK - upp till bevis. Kan vi gå vidare på rätt sätt, med höjd gard och fokus i ögonen? Kan vi möta underprestationen med ett ärligt ansikte, och gå ut och köra i skiten.
För det finns egentligen ingen annan väg upp till Norrköping, Häcken och de andra i toppen av tabellen, än den som går via skiten, och det går bara om man kan förlikas med faktumet att man faktiskt gjort sig förtjänt av att köra i skiten. Kan man göra det, och sedan ta sig ur skiten kan man ofta komma starkare ut ur situationen, och då kan det bli intressant.
Men inte förr...först skall vi in i skiten...och sedan skall vi köra. Vi har dom poäng vi förtjänar.
