- -
ÄFF - LSK 3-1: Trenderna som håller i sig
Det blev en match användbar med att stärka tidigare statistiska trender. Ljungskile har aldrig vunnit i Ängelholm, man tenderar att tappa poäng när man har häng på toppen och undertecknad har fortfarande bara fått skriva hem om förluster
Midsommarhelgen ägnade himlen sin vana trogen åt att öppna samtliga slussar i sina tårkanaler och sörja den enda helg på sommarhalvåret då praktiskt taget samtliga svenskar låter stämpelklockan vila. I år tycktes depåerna vara extra välfyllda och det var inte utan viss rädsla för inställd match som man fluktade mot himlavalvet under måndagsmorgonen som följde. Ju längre dagen led stod det dock klart att matchen var ohotad, men att bataljen skulle komma att äga rum på en blöt och således mycket svårspelad plan.
Att påstå att Ängelholms IP var kylslagen vore ingen överdrift. Stundom funderade man på om det inte vore bättre om matchen fått spelas i Rögle BK:s hemvist Lindab Arena en stycke längre bort. Vinden låg på hårt i omkring nordlig riktning och det var alldeles tydligt att något av lagen direkt skulle få medvind. Oklart är vilket lag som vann lottningen, men medvinden tillföll Ängelholm i första halvlek.
Redan innan denna match var LSK ett något skadesargat gäng. Två ordinarie brassar i Bruno Santos och Josemar saknades i den trupp som presenterades. Att Petter Björlund skulle ta plats bredvid Patrick Hopkins i mittförsvaret var ganska givet. I anfallet fick Kenny Pavey sällskap av Joakim Runnemo, som kom in och nätade två gånger i hemmamatchen mot Degerfors. Överraskningen på förhand verkade vara att Andreas Ljunggren-Eriksson som varit mycket bra sedan han blivit skadefri plötsligt blivit ersatt av Niclas Andersén på sin kant. När spelarna tågade in på plan framgick att så inte var fallet. ALE stod där och vinkade, trots att speakern ropade Anderséns namn.
Vad gäller skadorna skulle det snart bli värre. Kenny Pavey tar en löpning i riktning mot höger hörnflagga när det plötsligt hugger till och Kenny grimaserar illa. De flesta insåg direkt att här var matchen all för Paveys del. Så fick Andersén sin chans ändå, som om det varit ett omen det där att hans namn figurerade i startuppställningen.
Beredd på en försvagning i Ljungskiles spel, som annars börjat mycket fint, sågs Andersén ta plats till höger på mittfältet och Tobias Mikaelsson som tidigare innehaft positionen flyttas upp bredvid Runnemo.
Men Andersén var inte sen att visa vad han går för. Bollskicklig och rysligt stark i kroppen för sina unga år tog han sig gång på gång förbi flera Ängelholmsspelare på raken och serverade fina bollar inåt mot Runnemo och Mikaelsson. Ängelholm å sin sida inte mycket att le åt i första halvlek. Man försökte flytta boll, men det gick aldrig mer än på sin höjd två-tre passningar innan man slog bollen på en högt pressande grön. Särskilt tydligt märks det att LSK gör allt för att täppa till ytan mellan defensiv mittfältare och mittförsvar, varifrån Degerfors tilläts sätta två bollar senast.
LSK:s ledningsmål kommer således inte på något vis orättvist. Man flyttar runt bollen på mittfältet tills den hittar Rikard Nilsson på vänsterkanten. Nilsson slår ett inlägg som i straffområdet tas ner av Joakim Runnemo, vilken petar bollen vidare till sig själv och drar till på halvvolley. I mål strax under ribbkanten. Så långt en halvtimma spelad.
Halvleken fortsatte i samma anda. Ängelholm hamnar långt ner i banan och det är Ljungskile som blir det spelförande laget. Några ofarliga hörnor mäktade Ängelholm med under ordinarie tid, men det var också allt. På tilläggstid i första skapar ÄFF sitt första riktiga anfall. Man får med sig hela laget upp och anfaller såsom LSK gjort under tidigare delen av halvleken. Det kommer så ett flackt och ganska fint inåtskruvat inlägg från högerkanten. Bollen skarvas av LSK:s mittback Petter Björlund på ett sätt som hade kallats för kyligt om han gjort det i offensivt straffområde. Lädret slinker in vid bortre stolpen och Ängelholm har kvitterat. Sekunderna efter blåser domaren av första halvlek och stämningen var entydig på hemmaläktaren: "1-1 ska vi vara fruktansvärt nöjda med i paus".
Man kunde direkt efter målet iaktta att det var något som tändes i Ängelholmsspelarna. Följaktligen kommer båda lagen ut i andra halvlek förändrade till den grad att man undrat om de bytt tröjor under pausvilan. LSK tar på sig Ängelholms roll från första halvlek direkt. Spelar slarvigt i medvinden, rensar bollar rakt på fötterna på motståndarnas innermittfältare och får inte till något eget spel alls. Samtidigt flyttar Ängelholm upp spelet. Halvleken inleds dock med en lång men till synes enkel boll från Ljungskiles backlinje mot ÄFF:s dito. Här gjorde vätan sitt. Försvararen halkar och går omkull. Plötsligt är Runnemo fri med målvakten till höger i straffområdet. Möjligen blir vinkeln dålig, men avslutet som går mitt i bröstet på Ängelholmsmålvakten lämnade mycket att önska.
Därefter kom käftsmällen. Två gånger om.
Den forne Hammarbyspelaren Heidar Geir Juliusson gjorde på måndagen blott sin tredje match från start för säsongen. Han verkade ha laddat upp ordentligt på bänken i vår, ty andra halvlek var inte många minuter gammal när en genomskärarboll hamnar bakom LSK:s backlinje som här briljant stänger just ytan mellan mittfält och försvar, men istället lämnar man en yta på ca 20 meter mellan backlinje och målvakt. Fritt för Juliusson att springa på. Fri med en stackars Marcus Sandberg som han lättar bollen över. Aleksandar Kitic gör sitt yttersta för att hinna ifatt den studsande bollen, men förgäves. Ängelholm hade vänt, och en kvitteringsjakt var att vänta. Det var åtminstone vad alla trodde. Så hade antagligen också skett, om inte LSK-försvaret och Juliusson i fin harmoni kopierat 2-1-målet. Den här gången får islänningen jobba med en något högre boll, som han på halvvolley enkelt lägger in till höger om en återigen chanslös Sandberg.
Här var matchen inte mer än 55 minuter gammal, men att säga att det inte hände något alls under resten av matchen är så nära en meningslång sammanfattande sanning man kan komma. Ängelholm spelade helt enkelt av matchen. Rullade runt bollen utan att chanser uppstod på något håll. Något jag helst skulle förtränga men tyvärr inte kan lämna därhän är att Rikard Nilsson haltar ut inte så långt efter 3-1-målet. I värsta fall ännu en otillgänglig spelare i en redan liten spelartrupp.
Det var en match där lagen totalt dominerade varsin halvlek. Den de spelade i motvind. LSK inleder med att spela 1-1 i sin, medan Ängelholm vinner sin med 2-0. Talande för vad som händer när man inte klarar av att få ut mer av sitt övertag. Då går motståndarna ikapp och om. Återigen släpper man in ett riktigt skitmål det sista man gör i en halvlek. Och sex mål insläppta på två matcher är förstås kraftigt underkänt.
Bäst i LSK var tveklöst Joakim Runnemo. Springer, sliter och skapar ytor och möjligheter hela matchen. Med beröm godkänt. Också Niclas Andersén gör en bra match, sett till första halvlek. I andra halvlek försvinner tyvärr hela laget, frånsett just Runnemo.
Trots fem försök har LSK ännu inte vunnit i Ängelholm. Den här gången hade en eventuell seger att man på allvar hade anslutit till toppen. Precis som en seger i hemmamatchen mot Degerfors hade gjort. Och vi kommer in på en annan tradition LSK tycks ha internaliserat. Att tappa poäng i just dessa situationer. I och med förlusten håller också den trend i sig som förtäljer att undertecknad endast skrivit matchrapporter efter förluster. Vilket börjar bli en särdeles otrevlig vana.
Nåväl. Över till de positiva trenderna. På söndag väntar Trelleborg på Vångavallen. En match LSK inte har förlorat sedan 1997, då Andreas Hermansson som första person kom på att det fanns en hel del outnyttjat luftutrymme ovanför Ulf Kortesniemi. Efter senaste mötet, 2008, tappade Tom Prahl fattningen men LSK:s Michal Slawuta höll hårt i vattenflaskan. På söndag finns det anledning att hoppas på revansch för Ängelholmsdebaclet.
