- -
Varberg - LSK 3-1: Årets semesterresa avklarad
Ni kan ekvationen vid det här laget: ett LSK i strålande form + chans att avancera till toppskiktet av tabellen + möte med lag i usel form från nedre halvan av tabellen = plattmatch och förlust lika klar som Varbergssolen.
Det slår aldrig fel. Det där när Ljungskile är inne i en riktigt bra trend. Plockar poäng på poäng mot topplag och har ordentligt slagläge på toppen. Man möter ett lag med usel form man har klart bakom sig i tabellen och går väck sig fullständigt. Matchen bjöd på två riktigt vackra mål, men det var två skitmål som var skillnaden i resultatet. I spelet var det desto mer.
LSK blev omedelbart beridna av maran då Jonatan Berg, som har en erkänt vass fot, fick en yta att gå på mellan LSK:s mittfält och försvar. Han skaffade sig skottläge strax utanför straffområdet och slog bollen i en fin båge över Marcus Sandberg och ribba in. Avslutet var inget att göra något åt. Men nog kändes det redan där som om Varberg släpptes upp lite lätt.
LSK ryckte inte precis upp sig efter målet. När man väl fick sparka igång matchen igen och känna på bollen för första gången dröjde det inte länge förrän man blev av med den igen. Det slarvades i försvaret gång efter annan. Speciellt tappade man boll på kanterna, och kom den tillbaks in i mitten så vann man den inte åter. Ett tag funderades det på ifall Ljungskilespelarna, för dagen klädda i Varbergs vägverketinspirerade bortaställ, verkligen kände igen varandra på planen. Allt detta ihop med Gabriel Altemark-Vanneryrs och Patrik Larssons obehagliga förmågor att suga åt sig bollen där det egentligen inte borde gå. Fick man väl bollen över på offensiv planhalva
saknades där både idéer och alternativ. De få gånger det hände något var när David Bennhage gick med i anfallen och kunde mata skapliga inlägg, men tappade vi bollen där så var Varberg oerhört snabba i vändningarna.
2-0 var mycket nära när LSK slarvade sig till ett Varbergsfriläge från de grönsvartas vänsterkant. Sandberg gör dock en jätteräddning och sätter sig på bollen. Man hade sedan ytterligare ett friläge i liknande situation som Sandberg också klarade, men jag har svårt att kronologisera detta i förhållande till det faktiska 2-0-målet. Huruvida det kom innan eller efter detsamma. Om 1-0 var ett vackert mål så var 2-0 dess motsats. Patrik Larsson spelades ”påpassligt” fram av Gabriel Altemark-Vanneryr skrålade speakern när målet fallit. Förvisso spelades Larsson fram av Gabbe, men vi som stod i LSK-klacken såg en ganska medelmåttig passning och en Patrik Larsson som fick bollen för långt ifån sig. En hemrusande Bennhage skulle rensa men sköt bollen rakt i magen på Larsson som bara hade att dundra in bollen på halvvolley. Frustrerande, men inte alls orättvist så långt.
Vad som var desto mer oväntat var det som hände ett fåtal minuter senare. En Varbergsspelare drev bollen i försvaret men hade ingen koll på en framstörtande Tobias Mikaelsson som snodde åt sig lädret, tog bollen ett tiotal meter framåt på vänsterkanten och lobbar in den i bortre krysset. En fantastisk individuell prestation och ett mycket vackert mål. Efter reduceringen jämnades matchen ut. Inte för att LSK spelade upp sig betänkligt, men för att Varberg började uppträda nästan lika osäkert som LSK gjort fram tills dess. Förhoppningarna fanns att det på något turligt sätt skulle ramla in en kvittering innan halvtidsvilan. Så skedde inte, men det var ändå med lättnad det konstaterades att underläget endast var ett mål stort när det var dags till paus.
Andra halvlek började precis som vi hade hoppats. Helt plötsligt var LSK på tårna och sög fast bollen på Varbergs planhalva under nästan en kvart. Det fylldes på fint på båda kanter och matades inlägg på inlägg och inkast på inkast mot Varbergs straffområde, men utan att några farligheter egentligen uppstod. Det bästa läget fick Aleksandar Kitic som drog på ett skott efter en hörna som tog på ett Varbergsben strax före mållinjen och styrdes utanför stolpen.
Efter första kvarten av andra halvlek föll tyvärr matchen in i sitt ”ursprungsläge”. Varberg förde och LSK slarvade med boll. Det blev farligt några gånger men resultatet står sig. Mot slutet av matchen får LSK ett mål bortdömt. Huruvida det var ett korrekt domslut eller inte att döma bort målet är svårt att avgöra. Anfallande LSK:are gick upp i duell mot målvakten som tappar den i huvudet på anfallaren som hade att raka in den i det tomma målet. Hade det varit första gången detta hänt hade det funnits anledning att haka upp sig och irritera sig på. Tyvärr (den här gången) är praxis sådan att målvakten oftast som alltid får frispark i dylika situationer oavsett råheten i ingripandet från anfallande spelare. I anfallet efter fick istället Varberg en hörna och det var dags för ännu ett skitmål signerat Patrik Larsson, som gjorde sitt åttonde för säsongen. Fyra av dessa har gjorts mot LSK.
Det här var utan tvivel det sämsta jag sett LSK prestera i år. Man må ha fått stryk tidigare, men att uppträda så lojt och så oinspirerat, det var något nytt. De som gör skapliga insatser är Niclas Andersén från sin vänsterbacksplats, som visar att han är på väg att bli en riktig tillgång för LSK, samt Marcus Sandberg som räddar oss från ett ännu större nederlag. Sonny Karlsson tar fighten ordentligt när han kommer in och visar att han kan hålla i bollen. Kenny gör comeback och visar stort hjärta under sina minuter. Runnemo gör också vad han kan under de ynka fyra han tilläts vara med, då matchen redan punkterats.
På förhand hade jag tippat seger mot Varberg och att förlustmatchen istället skulle komma i nästa omgång, hemma mot Värnamo, för att maximera antiklimax i sann LSK-tradition. Nu kan vi istället se det som vi får omvänd ordning på det hela. Värnamo har bra form och vi ligger långt från toppen. Det brukar borga för seger.
