Ett farväl till föreningssverige
Torsdagen den 7 oktober tillkännagavs att Newcastle United säljs till en saudisk multimiljardär. Dagen efter tas Ljungskile SK över, till synes från ingenstans, av en fransk-serbisk tränare utan tidigare anknytning till Sverige. Vad har de här händelserna med varandra att göra? Ingenting. Men de säger båda något om var fotbollen står år 2021. LSK FANS krönikör Henrik Jonsson redogör här för en definitiv och ostoppbar förändring i den svenska föreningskulturen.
Det är hösten 2015 och jag lyssnar till ett författarsamtal på Uppsala stadsbibliotek. Religionshistorikern David Thurfjell har tidigare samma år släppt boken Det gudlösa folket. Boken avhandlar och ifrågasätter det faktum att Sverige har ryktet om sig att vara världens kanske mest sekulariserade land. Svenskarna ber sällan, går inte i kyrkan och är i mycket liten grad anslutna till religiösa samfund. Men, säger Thurfjell, det finns några saker som skaver. Svenskar framstår utifrån sett fortfarande som protestanter så det visslar om det, och drar exempel från sina möten med människor från framförallt katolska länder. Breddar man dessutom frågan om svenskars religiositet får man nya svar som förbryllar. En betydande andel av befolkningen säger sig ”tro på något” eller ”känna sig andliga”. Så varför tappar de religiösa samfunden medlemmar? Om folk nu är så andliga: varför uppstår inte nya samfund som växer till sig och tar över? Här kommer det brännande svaret: kyrkan är en medlemsorganisation, och nedgången i medlemmar är långt ifrån unik för det religiösa området. Att engagera sig i föreningar är något som hör mitten av 1900-talet till. Ta bara politiska partier som exempel. År 1962 var drygt 1.3 miljoner svenskar medlemmar i ett politiskt parti. År 2020 var siffran knappt 250 000. Då hör det till saken att befolkningen under samma period ökat med ungefär 2.5 miljoner, eller drygt 30%.
Vad det här har för innebörd för politiska partier eller för religiösa samfund lämnar jag utanför den här artikeln, men för idrottsföreningar står vi inför en fullkomlig katastrof. Det är inte medlemsbortfallet i sig som utgör katastrofen. Fotbollslag på seniornivå legitimeras inte i första hand av sitt medlemsantal utan av sina resultat och antalet betalande på läktaren. Det katastrofala är arbetsbortfallet. Det föreningsengagemang som lagts ner av miljontals människor under 1900-talet syns dåligt i BNP, men det har varit nödvändigt för att samhället som vi känt det över huvud taget skulle gå runt. Och låt mig nu formulera det tillspetsat: ingen under 50 år och knappt någon under 60 är i dagsläget beredd att arbeta ideellt (det finns absolut vissa undantag, och då talar vi framförallt om läktaraktiviteter). Vad vi ser nu är bara en försmak av vad som ska komma när 50- och 60-talisterna inte längre kan eller orkar. Det här är en skuta som inte går att vända. Det finns inget sätt på vilket vi kan få folk födda på 1970-talet eller senare att bli föreningsaktiva en masse. Vad vi kan göra är att acceptera att kollisionen snart inträffar och försöka bygga oss så bra livbåtar det går. Antalet livbåtar är emellertid begränsade och ett stort antal föreningar kommer att följa skeppet ner i djupet.
Låt oss snabbt återvända till tidigare paralleller. Folk tycks alltså inte ha blivit mindre troende bara för att samfunden tappar medlemmar. Inte heller tycks människor bli mindre engagerade i politik bara för att partiernas medlemsantal går i botten (se valfritt kommentarsfält på internet för exempel). På samma sätt har intresset för sport knappast avtagit i befolkningen. Om jag ska hålla upp ett blött finger i luften skulle jag snarare säga att det är tvärtom. Kolla bara på ett Stockholmsderby. Eller se Malmö FF ta sig an Chelsea och hålla jämn takt på läktaren. Och så landslaget. Det är ett helt annat drag där än på 1990-talet när jag såg mina första landskamper. Det som framförallt har ändrats är att vi inte är med och gör fotbollen, vi konsumerar den bara, om än ofta aktivt. Det här gäller allt i samhället på gott och ont. Och där det finns konsumenter, där finns det också producenter som vill sälja en produkt till oss. Det är rekordenkelt att bara skaffa sig en favoritklubb från TV-soffan istället för att engagera sig i sitt lokala fotbollslag. Vem vill glo på tafflig division 3-fotboll när man kan se Messi glida runt i toppfart med bollen klistrad vid fötterna. Elitfotboll är numera bara business, och alla vet om det. Jag tror det dock är få som riktigt fattat vidden av det och vilka åtgärder som krävs för att få vara med och leka.
Engelsmannen och Manchesterbon Colin Shindler skrev för ett tiotal år sedan två böcker om fotbollens utveckling i Manchester, som vackert beskriver övergången mellan den gamla och den nya tiden. Shindler är sedan barnsben supporter av Manchester City och den första boken Manchester United Ruined my Life beskriver ett supporterskap där han ständigt måste finna sig i att stadens andra storlag vinner alla möjliga titlar medan hans City oftast sladdar i tabellens nedre regioner och dessutom tvingas lämna högstaligan vid ett par tillfällen, något som kröns vid slutet av 90-talet när klubben till och med trillar ner i tredjedivisionen. Vad som är ännu mer intressant är uppföljaren Manchester City Ruined my Life. Vi vet alla vad som hände med Manchester City sedan. Klubben görs om till ett imperium och ett varumärke av enorma proportioner. Världsspelare köps in på löpande band och man har vunnit Premier League i snitt varannan säsong de tio senaste åren. Har det här gjort Shindler lycklig? Bokens titel skvallrar om något annat. City vinner titlar, men det är inte det City han känner som vinner titlar. Medan klubben drar på sig fler och fler supportrar världen över känner Shindler själv mindre och mindre samhörighet med klubben. Vi får se ett brott i realtid mellan den gamla och den nya fotbollen. Det är som man säger fair and square att hålla på Manchester City, United, Liverpool, Chelsea eller något annat av storlagen, men man måste ha med sig att det man supportar inte är staden Manchester, Liverpool eller London, utan multinationella företag. Det behöver inte ha varit bättre förr, men det var bortom allt tvivel diametralt annorlunda.
Vad ser vi då i Sverige? Att vi inte har ett Manchester City eller ens ett Tottenham är solklart. Det är däremot förstås bara att konstatera att klyftorna mellan storlagen och de mindre lagen blir större och större. Medan Malmö FF cashar in hundratals miljoner sitter vi endast två serier ner och blir lyckliga för att ett fåtal människor är beredda att lägga en tusing per man för att få in ett nyförvärv. Det är dock inte klyftorna som är problemet. Inte ett enda ekonomiskt bekymmer i division 1 eller 2 hade lösts av att Malmö FF och AIK hade varit beroende av medlemmarnas betalningsvilja för att gå runt. Problemet är att många av de mindre klubbarna kommer att sluta existera över huvud taget när systemskiftet är fullständigt, och detta är som nämnts ovan omöjligt att stoppa.
Det som nu är upp till var och en av de mindre klubbarna är att ersätta det idella arbetet med externt kapital och försöka skifta så gott det går från folkrörelseföreningar till företagsstrukturer om man någonsin vill spela fotboll i de högre serierna. Ett skifte som de stora klubbarna redan gjort. De allra flesta kommer att misslyckas och gå under eller föra en korplagsliknande tillvaro där de administrativa kostnaderna är minimala och löses av spelarna själva. Vad gör en sådan förening om den av en händelse skulle vinna en lägre serie och plötsligt bli ett elitlag med alla krav det innebär? En uppväxling som jag tror är omöjlig att göra i nästan samtliga fall. Jag befarar att vi så småningom kan stå inför stängda serier.
Var befinner sig då LSK i allt det här? Jo, de senaste dagarnas händelser har drivit saken till sin spets. Huvudtränaren Erik Lund ersattes som en blixt från klar himmel av Daniel Darko Janackovic, en tränare helt utan tidigare anknytning till svensk fotboll. Ingen utanför styrelserummets väggar tycks veta exakt vad som har hänt, men att klubben befinner sig i ett mycket utsatt ekonomiskt läge står bortom allt tvivel och på ett eller annat sätt lär man vara lovade kapital i och med detta tränarbyte. Att det här sker dagen efter att Newcastle United sålts till en saudiägd investeringsfond är en lustig poetisk slump. Det är naturligtvis två helt olika världar, men ändå symptom på ett och samma systemskifte. Det jag tror vi precis har sett är ett definitivt brott mellan föreningen Ljungskile SK och bolaget Ljungskile SK. Man offrar nu det som fanns kvar av det genuina för att kunna överleva i den fotbollsvärld som hör nutiden till. Man talar om covid som en orsak, men vad pandemin har gjort är bara att påskynda processen. För mig är det här en enorm sorg. Det är svårt att inte känna igen sig i Colin Shindler när han känner avståndet mellan hjärtat och sitt Manchester City växa. Å andra sidan tror jag att vi inte har något val om vi vill kunna supporta ett lag som heter Ljungskile SK i någon av landets tre högsta serier. Då ska det som sagt nämnas att vi knappast är de som är mest illa ute. Landsortsklubbarna står inför en massdöd, och med dem en uppsjö av föreningar på alla möjliga fronter. Skiftet mellan föreningssverige och det vi kan kalla företagssverige är snart helt komplett. Man kan anse vad man vill om det, men det är ett faktum man måste acceptera. Det lokala är ersatt av det globala, ideellt engagemang av konsumtion, klubbkänsla av att få ut det mesta av spelarförsäljningar. Idrotten vi kände har ömsat skinn, nu är det upp till oss att göra det bästa av dess nya hudkostym.
Och förresten. Tacka din lokala föreningsmänniska innan det är för sent. Det kommer snart att gå upp för oss att något vi alltid tagit för givet går helt förlorat inom kort.