GAIS - Sundsvall2 - 1
Fredheim spelade Allan - och vann!
Markeringsspelet i eget straffområde har varit frapperande uselt under våren. Men när Tor-Arne bestämde sig för att spela Allan Mohideen på ytterbacken och flytta in Alexander Mellqvist i mitten var det stängt. Två avslut på mål mäktade Degerfors med. Hundraprocentig utdelning för rödvitt hade alltså inte räckt till poäng.
Det finns fler utropstecken att peka på. Efter en minst sagt tafflig säsongsinledning från Jonas Lindberg, vår kanske viktigaste spelare, verkade han återigen vara på gott spelhumör. Det tog honom nämligen inte ens fyra minuter att servera Ahmed El-Amrani ett friläge till höger i straffområdet. I samma straffområde på Skarsjövallen mot just Degerfors 1997 fick en annan norrman, Mathias Gravem, ett mycket liknande läge mot Peter Frostvik i DIF-målet. Chanserna förvaltades också på liknande sätt. Gravem/El-Amrani kutade ifrån Frostvik/August Strömberg och rullade in bollen i öppet mål*. Mellan dessa möten hade Degerfors aldrig vunnit i Ljungskile, även om det minst sagt var på håret ifjol. Detta (ca tionde?) försök var de dock inte ens nära att bräcka trenden.
De hade kanske kunnat komma nära. Ett tiotal minuter efter ledningsmålet hade Degerfors en straffsituation (det bjuds minst en sådan i LSK:s straffområde i varje omgång). Från andra sidan planen var det extremt svårt att se om domaren borde blåst eller inte. Faktum är att även domaren stod helt galet till och inte kunde se situationen. Andra rapporter säger att det inte hade varit fel att blåsa straff där. Straff och mål hade möjligen förändrat matchbilden och gett Degerfors en rejäl chans att komma in i matchen. Å andra sidan fick DIF en ytterst tveksam straff på Skarsjövallen ifjol, som helt klart satte stor prägel på matchbilden. Så låt oss ytterligare en gång slita uttrycket att det nog jämnar ut sig i längden.
Jag har själv inför säsongen tippat Degerfors som trea i tabellen. Det grundar jag på deras förmåga att hålla i bollen, deras tillförlitliga och erfarna pjäser (Astvald, Anttonen, Jernberg, Holmberg, Solberg m.fl.) samt en - sedan Hedenhös - notorisk målskytt i Peter Samuelsson (dessutom ytterligare en om Alexander ”Nutt” Andersson får vara frisk). Det blev också Degerfors som höll mest i bollen efter LSK:s ledningsmål. Ett skräckscenario, om vi ser till vårt försvarsspel under våren. Döm av min förvåning när vi gick in i dueller, markerade i straffområdet, vann andrabollar och till och med kunde hålla i bollen när vi hade vunnit den. Old verkade trygg igen, Mellqvist stod alltid rätt, Allan var en snabb och stark injektion som följde med sin gubbe (som tur var sålde DIF Ferhad Ayaz inför säsongen, honom hängde ingen med). Av någon anledning blev det aldrig farligt bakåt. Och så har vi Niklas Andersén. Det har förvånat mig att han, trots sina offensiva kvaliteter, aldrig gjort mål i grönvitt från sin vänsterbacksposition. Men igår var det dags. Steven Old hade precis kastat sig emellan vad som hade kunnat bli Degerfors bästa chans i matchen. DIF slarvade bort ett inkast på offensiv planhalva. Ahmed sög åt sig bollen och spelade den vidare till Gabbe på mittplan. Till vänster kom en tjurrusande Andersén till vilken Gabbe lyckades peta bollen. Ett tag såg det ut som att Niklas skulle komma för nära målvakten. Men avslutet blev, liksom allt Niklas gör på planen, distinkt, och satt som en smäck i det bortre hörnet. Första målet var äntligen ett faktum**.
Kort därefter var det dags för det definitiva matchavgörandet. Ken Sema, som i sina bästa stunder håller hög allsvensk klass, matade ett inlägg mot vad som såg ut att vara en skog av brukspojkar samt konstapel Altemark-Vanneryr i offsideposition. Ken såg däremot något som vi andra inte såg: en inlöpande Ahmed El-Amrani på bortre stolpen. Den sistnämnde vräkte sulan före och hann få bollen över mållinjen innan August Strömberg hann dit.
Klockan stod nu på dryga 35 minuter. Ett mål innan paus kanske hade kunnat få LSK ur balans. Men minuterna gick och halvtidssignalen kom. Då var det klart. Den andra halvleken kommer att gå till historien som en av säsongens onödigaste. Det hade nog varit bäst för båda lag om matchen varit slut i halvtid. Det var kallt på Uddevalla Arena, och det var avgjort. Degerfors kom aldrig nära ett reduceringsmål och åkte dessutom på två helt onödiga varningar i slutminuterna.
Framåt har vi varit bra under hela säsongen. Med Ahmed på plan blev vi ännu bättre. Defensiven har däremot oroat och inte varit värdig ett topplag. Mot Degerfors var det däremot helt tätt. Det är därför bara för oss att hoppas att Tor-Arne fortsätter spela Allan.
Spelarbetyg:
Jonatan Johansson: (3) – Stundtals antagligen stelfrusen i snålblåsten. Gjorde det han skulle på de två avslut som kom.
Niklas Andersén: (5) – Magnifik. Fick näta och hade lekstuga med Degerfors högerkant.
Steven Old: (4) – Stabil, och gjorde en klassisk Old-invräkning precis innan 2-0.
Alexander Mellqvist: (4) – Mästerlig på att stå rätt. Markeringsproblemen i eget straffområde helt bortblåsta med Mellis i mittlåset.
Allan Mohideen (ut 84'): (4) – Snabb, stark, klasser bättre på fötterna än James Sinclair. Fantastiskt understöd till Ken på högerkanten.
Ahmed El-Amrani (ut 73'): (4) – Ja, vad säger man. Gör tremånaderskontraktet till ett treårskontrakt omedelbart.
Aleksandar Kitic: (4) – Yes, energin fanns där inne!
Markus Gustafsson: (4) – Har i mina ögon underpresterat mest av alla under våren. Nu kände jag igen honom. Framförallt tog han det defensiva jobbet på ett mycket bättre sätt.
Ken Sema: (4) – Det märks lite mindre hur bra Ken är när resten av laget också är bra. Spetskvalitet
Jonas Lindberg: (4) – Äntligen!! Lindberg liknade sitt forna jag mot Degerfors. Fick lite mindre utrymme när Gabbe gick ut och försvann därför bitvis.
Gabriel Altemark-Vanneryr (ut 56’): (4) – Helt ovärderlig för vårt anfallsspel. Suger in bollen, vinner dueller, oroar i boxen och ger tid att etablera spel på offensiv planhalva.
Hannes Stiller (in 56’): (2) – River och sliter men hamnar för långt ner i banan för att komma till sin rätt i ett LSK som slagit av på takten.
Robin Iglicar (in 73’): (3) – Gör det han ska. En trygg pjäs att stoppa in när det behövs.
Jakob Olsson (in 84’): (-) – På knappa tio minuter i en avgjord match fanns inte mycket att göra.
*Gravem hann också med att sänka Degerfors tio år senare, under sin andra och sista säsong i LSK. Han gjorde även mål i förlustmatchen på Stora Valla 1997.
** Är det en slump att Andersén, med det norskklingande efternamnet, gör sitt första mål just mot Degerfors? Diskutera i smågrupper!
