Detroit - Dallas7 - 3
IFK Göteborg överlägsna - Vad bör göras?
Nej. IFK Göteborg gav oss ingen ny läxa idag. De kom fram till vår bänkrad, drämde till oss på fingrarna och frågade varför vi inte hade gjort den föregående. Samma misstag återkommer nämligen när LSK möter bättre motstånd.
Jag måste säga att vi spelar naivt. Jag trodde aldrig jag skulle behöva säga som om LSK. Det finns mycket bra kring den nuvarande modellen. Klubben spelar den bästa fotbollen i sin historia. Det finns kanske för första gången en spelidé som inte heter 'Fixa en hörna så ordnar Bosse resten' eller 'Kriga järnet i boxen så kommer den att trilla in till slut'. Problemet blir att anpassa sig till olika typer av motstånd. Tidigare var det ganska slumpmässigt var våra förluster kom. En felstuds här eller där och det blev förlust mot snart sagt vilket blåbärsgäng som helst. Vi saknade helt enkelt struktur och kapacitet att med egen hand dra penseldragen när matchbilden skulle målas. Nu är det däremot inget snack. De "sämre" lagen rullas upp. Det finns så mycket rörlighet i laget att de helt enkelt får svårt att hänga med när vi kommer igång. Det går till och med att slå en och annan vansinnig felpassning när spelet är så fryntligt som det är och fortfarande komma undan med segern. Vi har malt ner många lag den senaste säsongen.
De tråkiga nyheterna för dagen kommer så i form av en sliten sanning. Det har aldrig gått att rulla boll mot bättre motstånd. Exemplen är otaliga. Det senaste decenniet finns några flagranta exempel. Ett är IFK Norrköping, som lekte hem Superettan 2007 försökte trolla boll med bröderna Elm i Kalmar FF. Man var aldrig nära att hänga kvar det året. ÖIS fina fotboll året därpå bäddade för finfina utlåtanden från experter inför den allsvenska säsongen. Respass direkt.
Mot de bättre lagen måste man vinna på ett annat plan. Om inte något extremt märkligt händer så kommer IFK Göteborg alltid att vara ett bättre fotbollslag än Ljungskile SK, även om skillnaden just nu torde vara historiskt liten. Men fortfarande. 2008, när båda lagen återfanns i Allsvenskan, vill jag säga att skillnaden dem emellan var klart större. När man möttes på Skarsjövallen den 25 April hade LSK efter fyra raka förluster krigat ner Elfsborg och Trelleborg. IFK Göteborg var regerande svenska mästare, och var, om jag inte minns fel, obesegrade i 20-talet tävlingsmatcher i följd. Men LSK gjorde det man var bra på. Blåvitt krigades ner. Kärna forcerade in två bollar. Vi vann. Och det var inte för att vi var ett bättre fotbollslag. I returen på Ullevi var det ännu tydligare. Anders Augustsson, som med sin råa spelstil fått det ironiska smeknamnet "Groheds Maradona", visade att rutin ibland slår klass och immobiliserade stjärnskottet Pontus Wernbloom. Dessa båda packade sina flyttkartonger efter säsongen: Wernbloom med förstaklassbiljett till Alkmaar, Augustsson med spårvagnskort till Fräntorp. Det var väntat, men den kvällen var det inget som märktes.
År 2015 kunde vi se Jonas Lindberg - en fantastiskt bra superettaspelare - gång på gång hämta boll felvänd, se Mattias Bjärsmyr i ögonvrån, snurra ett halvt varv, snurra ett helt... nej, det hann han visst inte med; dags för kontring. När så långbollen kom fick vi se en backlinje som stod högt och således inte hann hem. Som släppte ytor till höger och vänster. Som, när man väl fått tag i bollen spelade den rakt på en blåvit. Att tro att man inte blir straffad omgående är på gränsen till debilt.
Jag trodde att vi skulle ha lärt oss en ordentlig läxa mot Gefle. Målet som sannolikt petade bort oss från allsvenskan var en kaskad i huvudlösa beslut. Först Alex Horwath som inte gick ut på ett till synes enkelt inlägg. Därefter Steven Old som pressades att rensa bollen från kortlinjen rakt ut i banan. Slutligen James Sinclair som drog ner rullgardinen genom att ta ner bollen i målgården åt Jonas Lantto.
Tyvärr såg vi precis lika naiva ut idag. När Martin Smedberg spelade in bollen till Emil Salomonsson som i sin tur snyggt tåade bollen i en båge över Jonatan Johansson och fastställde slutresultatet var det första målet i matchen som inte var en direkt bjudning. Det började med att man att man ställde en mur helt åt fanders så att hemvändande Sebastian Eriksson kunde skjuta bollen runt(!!!) muren och in en bra bit från stolpen. Det var inte direkt Roberto Carlos-skruv på bollen heller. Eriksson smekte in den retfullt enkelt. En farlig hörna från Ken Sema följdes upp av en ofarlig, där Alvbåge fick eriksgata för att plocka ner bollen, sätta igång en kontring och bädda för blåvittmål. Fyra hörnor på raken utan tillräcklig markering fick Jonatan att svettas ordentligt. Det var direkt synd om honom. Till slut fick de en öppen målchans i slottet för mycket. 4-0 var en snygg nernickning av Petter Björlund till Lasse Vibe. Kommentatorerna myste och skrockade om att Petter sedan sin tid i klubben fortfarande håller på Blåvitt.
Jag återkommer nu till närkampsspelet. För det var nog det mest alarmerande. IFK Göteborg tog Ljungskile på fysik. Enkelt. De närkamper vi vann var oerhört lätträknade. Och när vi vann en närkamp följdes den oftast som alltid upp av en ny närkamp som förlorades. Det säger sig självt att det är klippt då. Kan man inte stånga ner ett bättre motstånd så tar man inga poäng. För vi lirar inte hem en match mot IFK Göteborg. Inte igår, inte idag, inte imorgon. Inte nånsin.
Spelet vi spelade ifjol funkade onekligen väldigt bra tills vi stötte på högre motstånd. Det är möjligt att det är rätt recept för att få till en framskjuten placering i Superettan. Till och med troligtvis, skulle jag säga, är det så. Men vi måste ha fler ess i rockärmen. Förnedringen vi hade fått utstå om vi tagit den där sextioförsta poängen i fjol och spelat Allsvenskan på det här viset vill jag inte ens tänka på. Ska vi dra paralleller till ett annat lag som gått från brötande till lirande så måste jag säga att jag drog en lättnadens suck när jag såg Portugal förnedras mot Tyskland i sommarens VM-gruppspel. Det var ganska nära att det blev Sverige som fick stå där och skämmas.
Kanske hade tränarstaben tänkt annorlunda om vi gått upp. De hade åtminstone definitivt förfogat över en starkare trupp. Likväl hade den varit seriens billigaste, och knappast förändrat de tänkesätt som behövs när bättre motstånd ska tas om hand.
Låt mig som postskript berätta om en elefant i rummet. Kanske inte den där stora blå som en seende och/eller hörande person inte kan undvika, oavsett ansträngningar. Men ändå, en liten beige elefant som lufsar runt och skaver en på smalbenen med sin skrovliga hud: Markus Gustafssons frisparkar. "Mackan" sköt nästan samtliga frisparkar under fjolårssäsongen. De flesta över buren. De som gick på mål oftast i famnen på målvakten. En enda i mål. Likväl fortsätter han att stega fram snart sagt varje gång det vankas frispark på offensiv planhalva. Missar man en frispark är det i bästa fall en bortkastad målchans. I värsta fall är det en direkt målchans för motståndarna. Mot bättre motstånd kan det bli rent förödande. Jag vill se att Markus, som den lagkapten han är, oftare vågar släppa fram andra att slå frisparkar. Man behöver inte alltid försöka smeka in den i krysset. Ibland måste man fläska till bollen på Christian Johansson/David Leinar/James Sinclair-manér (och detta gäller inte bara Markus och frisparkar!). Låt vara att avslutet kanske blir en utmärkt passning till Poseidon eller Gunnar Gren. Att åka från Valhalla med hedern i behåll är så mycket värt.
