Krönika: Där drömmar och fantasi kan bli verklighet
Snubben i sombrero levererar här årets första krönika.
Ljungskile SK är en tillfällighet, som en billig engångskamera från förra seklet med begränsat antal bilder. Snart är kameran fylld med semesterbilderna och det är dags för framkallning. Minnena och bilderna lever sedan vidare bland dammiga läderalbum, medan kameran kasseras.
- Detta kan vara en typisk bild som fotbollssverige har av den bohuslänska fotbollsföreningen.
Fast om man har den bilden så vet man inte vad LSK är för förening. Sedan de grönvita tog sig upp i eliten har man gått från ett talangfyllt kompisgäng till ett strikt fysiskt lag och nu landat till att vara ett lag med ett utvecklande och varierande spel. Det finns dock något som är konstant, nämligen den mystiska andan. Den klassiska LSK-andan satt länge kvar i mögliga baracker på Skarsjövallen. Därmed var det inte konstigt att det spreds en viss oro bland konspiratoriska supportrar då barackerna skulle bytas ut mot ett nybyggt klubbhus. Den abstrakta LSK-andan fortsatte trots allt att leva vidare och utgör bränslet för Ljungskile SK.
LSK-andan är således en viktig del inom föreningen och bygger på att man hela tiden arbetar hårdare än alla andra - tillsammans. Olika typer av motgångar gör LSK starkare och LSK-andan betyder ständigt en revanschlust och en känsla av att ”vi ska visa de”, för att allt och alla är emot föreningen. Detta gäller från allt från spelare och ledare till eldsjälar och supportrar. Vid sidan av planen handlar det om att en relativt liten andel personer som arbetar oerhört hårt för LSK:s bästa. I LSK finns inte utrymme för någon som glider med, utan här gäller det att göra mer än 100 % - oavsett vilken roll du utgör.
Aleksandar Kitic personifierar LSK-andan numera.
Tor-Arne Fredheim är en viktig parameter i dagens LSK, inte minst tack vare hans kunskap. En egenskap som sticker ut som hans främsta egenskap är hans noggrannhet. I LSK är det omöjligt att ta in spelare kors och tvärs, utan det gäller att hitta de bästa pusselbitarna för att få ihop en grupp som fungerar både på planen som vid sidan av planen. Bitarna kanske inte passar in fullt ut vid ankomsten Skarsjövallen, men de har en tydlig utvecklingspotential att växa in i övriga pusslet.
Inför årets säsong hittade Tor-Arne många intressanta bitar som spetsade till lagpusslet ytterligare. Inte minst inkom spelare med hunger och spetskvalitéer. Det var dock ingen som höjde direkt på ögonbrynen när LSK spikat truppen och spelbolagen tippade laget i den nedre regionen av tabellen.
Det finns dock något hos LSK som inte återfinns i siffror, den tidigare nämnda förtrollande LSK-andan. Därtill är LSK en förening som är långt ifrån perfekt – något som trots allt kan vara till en fördel. I Ljungskile så går det nämligen dagligen två minibussar till träningen med spelare – en från Uddevalla och en från Göteborg. Det är inga toppmoderna fordon och det händer att spelarna får putta på för att få fart på minibussarna (även om det är bättre nu än på Darko Matijevic tid). Det händer även att kommunikationen brister ibland och att spelarna därmed får genomföra fyspass i kalsonger. Det är punkter som inte är perfekta, men som gör att spelarna växer ihop i laget och som senare bär frukt på planen. För en kameraman från TV symboliseras det ”operfekta” genom att hen får klättra upp på taket, likt ett uppdrag i Fångarna på Fortet, för att nå TV-hytten på arenan.
Under de senaste säsongerna har LSK inte haft de energibärande spelarna som man haft i tidigare profiler såsom exempelvis Edwin Phiri och Mattias Carlsson. Under de gångna säsongerna hade man däremot spelare som Peiman Eliassi, Ken Sema och Jonathan Johansson som bjöd på sig själva och spred energi till sina medspelare. Detta smittade av sig och sällan har åskådare på Ljungskiles matcher sett så mycket firande med fansen, så fantasirika målgester och danser som under 2014. Det var en festlig säsong med mängder med mål och underhållande spel. Det fanns även en glöd i ögonen hos LSK-spelarna. Man orkade och ville mer än motståndarna, vilket resulterade i 24 raka matcher utan förlust. Det visade sig inte minst i ett flertal poängräddningar på övertid som till och med hade gjort Sir Alex Ferguson grön av avund. Dessutom visade det sig återigen att anfall är bästa försvar, för med 60 mål framåt kunde LSK hålla tätt bakåt och släppa in minst antal mål i landets två högsta serier.
Men nu är det dags att framkalla förra årets minnen och arkivera dessa i ett album. Det är inte bara ett nytt år, det stundar en ny säsong där det gäller att samla ny kraft för att bli ännu bättre. Det går inte att luta sig tillbaka i en lappad skinnfåtölj och bläddra igenom förra årets album, utan det gäller att jobba hårdare än alla andra. För Ljungskile SK är inte som alla andra klubbar, här blir drömmarna och fantasi verklighet genom otroligt hårt arbete.
