LSK - ÖIS 1-1: Premiärspel utan mittfält
Det finns två händelser under en fotbollssäsong från vilka det som regel är omöjligt att utläsa något om var lagen som spelar kommer att sluta i tabellen. Det ena är premiärer. Det andra är matcher mellan Ljungskile SK och Örgryte IS. Igår sammanföll dessa, och särskilt många slutsatser är således svåra att dra. Men några saker måste vi prata om.
Att LSK och ÖIS spelar jämnt brukar inte säga något över huvud taget om var lagen slutligen hamnar i tabellen. Det var jämnt i Allsvenskan 1997 när ÖIS blev femma och LSK kom sist. Det var jämnt när LSK tio år senare gick upp i Allsvenskan och ÖIS slutade tia. Det var jämnt senast ÖIS var uppe i Superettan och lagen vann varsin match med 1-0. Jag kan inte minnas ett enda möte lagen emellan där segraren varit självklar.
Någon segrare fick vi inte heller igår. 1-1 var ett väldigt rättvist resultat, även om LSK kanske borde vunnit om man bara ser till chanserna. Inför matchen trodde jag solklart på en seger. Jag trodde att ÖIS skulle göra som de brukar varje gång de gått upp: tro att de ska finlira hem Superettan och bli en munsbit för starkare lag. Det är också vad jag hört i snacket inför säsongen. Men så blev det inte. ÖIS spelade långa bollar på Mourad och köttade på friskt i närkamperna. Det tror jag är en smart taktik om man vill hålla sig kvar. Nåja. Faktum kvarstår att det inte på långa vägar var det LSK som vi såg i matchen mot Djurgården eller i första halvlek mot Hammarby. Det var rätt och slätt en ganska dålig insats från vår sida.
Till att börja med funderar man ju lite på om Jonas Olssons taktik var en ren principgrej för att tvätta bort Fredheimsspelet en gång för alla. Under de två senaste säsongerna har ALLT gått via mittfältet, Markus Gustafsson och en neddroppande Jonas Lindberg har tuggat boll - först till en kvalplats (2014) och sedan till vansinne (2015). Igår gick hur som helst INGET via mittfältet. Samtliga bollar matades direkt från backlinje till anfall, vilket gjorde att mittfältet bara deltog försvarsspelet. Ett enormt slöseri med resurser, med tanke på de offensiva kvaliteter våra yttrar besitter.
Nå, det positiva med ett icke involverat mittfält var att utvisningen på Petersén inte märktes nämnvärt. Kitic gick ner från mittfältet till backlinjen och vi fick en gubbe mindre i ingenmansland.
Och tanken med långbollarna? ÖIS båda mittförsvarare mäter på ett ungefär 4 respektive 7 meter. Kljajic i målet klockar in på ca 5 meter. Trots detta valde man att matchen igenom mata höjdbollar mot en Tim Nilsen av mellersta medellängd. Jag trodde aldrig i mitt liv att vi skulle välja en sån taktik mot ett sånt försvar. Återigen: rulla runt på kanterna för fasen. Spring mellan benen på dem. Tim gjorde det efter 20 sekunder, men det var enda gången det hände på hela matchen.
Det känns tydligt att tryggheten ökat med Strömberg i mål. Nu är det backlinjen som svajar defensivt. Vi såg tendenser till det redan ifjol, men nu har det blommat ut. Mot Hammarby fullbordades vändningen genom att Ahmed El-Amrani vid två tillfällen inte gick ut på Stefan Batan, utan lät honom stå och måtta inlägg rakt på framstörtande forwards i målgården. ÖIS hade naturligtvis tittat på den matchen, för det var precis där man försökte komma fram. Det var också så deras mål kom till. Ahmed saknar just nu aggressivitet och kryper in i straffområdet. När inlägget sedan kommer uppdagas nästa problem: ingen styr i eget straffområde. En ÖIS-spelare smiter in bakom Kitic och blir därmed Peterséns gubbe. Petersén står dock och tittar på bollen och ser inte detta. Ingen annan reagerar heller. Sedan kommer skarven mot Mourad. Då är Allan bolltittare, och en erfaren målskytt misslyckas inte med att slita sig loss från en sådan "bevakning". Något måste göras nu, för motståndarna blir bättre framöver. Om det sedan är Josemar och/eller Dahl och Frölund som är tänkt att lösa det vet jag inte.
Och just det ja. En sak till. Låt våra yttrar delta i anfallsspelet. För det glömde jag väl säga?
