LSK-blogg: Myten om den destruktiva fotbollen
Jag kan acceptera att folk känner avsky inför tanken på och äckel vid synen av det sätt Ljungskile spelar fotboll. Jag till och med gillar det. Nej. Älskar det. Jag liksom ryser av välbehag i hela kroppen när jag skrollar genom strömmen av syrliga inlägg som forsar genom Twitter-flödet från uppgivna motståndarlagssupportrar efter slutsignalen ljudit.
ÖIS-supporter efter matchen.
Man kan hävda att spelet som det Jonas Olsson-ledda LSK uppvisade i dagens premiärmatch mot Örgryte tyder på ett steg tillbaka från det mer passningsorienterade lag vi såg under Tor-Arne Fredheim's styre, att LSK åter är att betrakta som ett cyniskt långbollslirande brunkargäng. Men att mena att det per definition innebär att fotbollen som spelades var destruktiv kräver att man blundar för den hunger och moral som laget visade upp där varje fast situation behandlades som om det var på övertid och att laget fortsatte att trycka på och gå för seger istället för att backa hem och spela på resultat efter att ha åkt på en utvisning redan i den 49:onde matchminuten.
ÖIS-supporter i halvtid.
Diskussionen tenderar att envist navigera mellan vilka lag som står för en konstruktiv respektive destruktiv fotboll, där det förstnämnda oftast har en positiv klang medan det senare har en negativ. Men fotboll handlar inte om huruvida ett lag är konstruktivt eller destruktivt, fotboll handlar om vilket lag som är mest produktivt. Målproduktionen är givetvis det yttersta beviset för hur produktivt ett lag har varit, men när slutresultatet (1-1) inte kan skilja lagen åt, får vi ta till andra faktorer att bedöma lagens positiva eller negativa insats utifrån. Om målet för ett lag är att vara produktivt (göra mål) och inte att vara konstruktivt, måste det näst högst värderade måttet på ett lags insats rimligen vara antalet avslut:
Ljungskile SK: 10
Örgryte IS: 7
