"Ta vara på era trogna supportrar, LSK!"
- Vilka håller du på? - LSK. - Ja, men vilka håller du – typ i Allsvenskan? - Ljungskile.
Dessa frågor får man titt som tätt när man möter nya människor som undrar vilket favoritlag man har. Jag håller inte på LSK för att de har chans att vinna SM-guld eller engagerar sig i olika goda samhällsprojekt. Jag bygger mitt förhållande till LSK på en känsla. Jag lever genom LSK. Vid förlust så mår jag riktigt dåligt, medan jag svävar på det där rosa molnet när LSK går vinnande ur striden. Det är helt enkelt som de flesta supportrar fungerar. Allt bygger på känslor. Känslor att vårda och bry sig om – från spelare, från tränare och framförallt från klubbens sida.
Att lägga timtals med tid på att åka buss till allt från Bunkeflo till Gävle, att skrika sig så pass hes att närstående börjar undra om man blivit sjuk eller att lägga ner massvis med tid, planering och energi för att stötta sportklubben på olika sätt, inte minst från läktarhåll. Det är saker man gör för sina känslor för LSK. Det vore tacksamt om man från klubbens sida bryr sig om den skaran med en klapp på axeln och inser värdet av supportrarna. Det räcker med ett omnämnande lite titt som tätt eller att uppmana folk att hjälpa till att stötta LSK genom den supporterklubb som finns. Vi är sällan många och vi blir knappast fler om inte klubben vårdar de som i dagsläget ställer upp och stöttar. Spelarna däremot är väldigt bra på att värdesätta och tacka supportrarna, vilket är glädjande. Men från klubbens sida är det sällan supportrarna värdesätts eller uppmuntras.
Klubbens tankar, gentemot sympatisörer, andas ut genom Erland Holmdahls krönikor i 7Dagar. Här säljer han LSK i positiva ordalag som till viss del är bra, men som kan bli naiva och är inte riktigt verklighetsförankrade. Förstå mig rätt. LSK gör många bra saker numera som lyfter föreningen till en ny dimension. Att engagera sig i flyktingkrisen var något som LSK sällan skulle göra för bara ett par år sedan – väldigt bra initiativ. Holmdahl skriver återkommande om ”Den gröna bollen” och ”Kompisklubbarna” i positiva ordalag. Problemet är dock att det är väldigt få (?) som känner till vad det är för projekt som föreningen bedriver. Har det ens kommunicerats ut till den vanliga LSK-sympatisören?
Att sedan marknadsföra sina matcher genom att välkomna till en ”familjefest” är rätt tafatt och krystat. Alla som någonsin varit på en match på Skarsjövallen vet att det är en familjefest, eller snarare en folkfest, där människor i alla åldrar samlas. Detta är knappast heller någon överraskning för fotbollsintresserade i närområdet. Därtill har supporterklubben ett fläckfritt rykte, så att någon tvekar att gå på matcherna p.g.a. det finns inte heller. För att få en större ”ögonöppnare” i sin marknadsföring borde man använda olika typer av inbjudande ord och inte bara ”familjefest”. När man åker förbi reklamskyltarna så vet man inte om det är en ny match på gång eller om det är samma som satt uppe från föregående match.
Holmdahl belyser vid ett par tillfällen upp ”Green Kids Corner” som ett så bra initiativ, men har han själv riktat blicken mot just den läktarsektionen under matcherna? Det gapar nämligen tomt de gånger jag brytt mig om att snegla i den riktningen. Varför kunde man inte kontaktat supporterklubben och att man tillsammans försökte samla supportrarna, i alla åldrar, runt den stabila klacksektion som finns?
När det gäller det ökade medlemsantalet så är det naturligt väldigt roligt. Men det är också något man kommunicerat ut på ett bra sätt, vilket säkert gett många stödmedlemmar. Antagligen har medlemmarna tidigare, till stor del, endast varit aktiva medlemmar (spelare och ledare), så givetvis är det ett klokt tillvägagångsätt där det fanns potential att växa. Det som borde oroa med tanke på detta är att publiksnittet i år är mer än 30 % lägre än förra året, vilket knappast endast beror på resultat och/eller färre ”storlag”.
Holmdahl verkar dessvärre inte heller ha perspektiv över hur många LSK-sympatisörer som finns ute i landet. Ljungskilebor som vuxit upp i det lilla samhället stannar sällan kvar många år efter gymnasiet, utan sprider ut sig i Sveriges avlånga land och sysselsätter sig med studier eller arbete. Oavsett om man åker till Boden, Sundsvall, Jönköping eller Värnamo så möter man alltid någon gammal LSK-supporter som bor på orten eller i närheten. Det är egentligen ofattbart att det är på det sättet, men oerhört roligt. Klubben är något man är stolt över och gärna berättar om för andra på den nya bostadsorten, vilka allt som oftast är djupt imponerade över LSK:s existens inom elitfotbollen.
Även i Uddevalla är tongångarna en annan, dit även flertalet uppväxta Ljungskilebor flyttar. Dock är intresset från Uddevallaborna även ett tecken på en utveckling - tack vare att LSK varit Bohusläns främsta lag i snart 20 år. Dock får man fortfarande sitta ner i båten, för de åtgärder LSK gör är inga quick-fix utan något som kommer få effekt på lång sikt – om man fortsätter att bedriva dessa. Utveckling tar tid och det tålamodet måste man ha som klubb.
Dock måste man även tänka på oss, supportrarna. För när väl effekten av dagens fina LSK-insatser syns så kanske hejarramsor om caféer och traktorer är ett minne blott. Frågan är nämligen hur ska känslorna för supportrarana kunna vara de samma, i framtiden, om de aldrig vårdas eller uppmärksammas från klubbens sida?
Vi behöver er – ni behöver oss. Grönvitt tills jag dör!
