Våren, våndan och vanmakten
Det har egentligen aldrig varit frågan om att våren skulle bli himmel eller helvete för den gemene LSK-supportern, utan egentligen bara om i vilken av Dantes nio brinnande kretsar vi skulle behöva springa runt i tills vi nått bättring och bot. Det stod klart redan när klubben var nära att hamna under konkursklubban i vintras. Det har sedan bekräftats av skador och vår oförmåga i det offensiva spelet.
Varje säsong tycks det finnas något runt LSK som med enkelhet skulle kunna göra vem som helst rättspsyksgalen. Trender som är så uppenbart barocka att allt färre skulle protestera om man började skylla på övernaturliga väsen eller hemliga konspirationer som hjärnor bakom verken. Förra säsongen handlade det om matchens sista spark. Den berövade oss tiotalet poäng. Ingen enmålsledning eller oavgjort resultat kunde räknas iland förrän man verkligen dubbelkollat med domaren att matchen var slut.
I år stavas det de stadigvarande resultaten. Domaren har i samtliga fall lika gärna kunnat blåsa av matchen när första målet fallit. Införande av sudden death-regeln från matchstart i superettan hade alltså inte gjort den minsta skillnad på LSK:s poängskörd denna vår. I de åtta matcher man hamnat i underläge har man alltså inte vid ett enda tillfälle kunnat komma igen och omvandla det till poäng. Likaledes gäller förstås de matcher där man tagit ledningen. Då har man också hållt den.
Om jag för en stund kokar ner det till ett konkret plan och skvallrar trenden om något större. Vi är fullständigt ofarliga. I endast tre av 15 matcher har vi lyckats producera mer än ett enda mål. Därtill är det tveksamt om segermatchen mot Varberg ska räknas in här, då 2-0-målet kom till i en situation där hela motståndarlaget stod i offensivt straffområde.
Vakta ledningar kan vi. Men vad är den vakt värd som inte har något att slå vakt om? Behövs fångvaktaren om cellen är tom och dörren står på vid gavel? Att kunna bevaka ett 0-1-underläge är föga smickrande. Men det har ofta känts precis så. Geisten och idéerna saknas. Från läktarplats verkar det ibland som att laget är nöjda med uddamålsförluster.
Om vi går tillbaks till det skrockfulla så måste skadorna nämnas. Räkningen på antalet har jag tappat för längesedan, men faktum är att det är vid många tillfällen vi med nöd och näppe fått ihop en full startelva. På ett närmast komiskt sätt har vi åkt på skador i snart sagt varenda match. Med tanke på deras omfattning blir det nästan en utmaning att inte hänfalla till att skylla det hela på väsen med magiska krafter.
Men vad spelar det egentligen för roll om det är underprestationer och ömtåliga spelare eller om det är ett sällskap trollkarlar som gör att resultattrenderna består och att skadehelvetet fortsätter? Vanmakten man känner som supporter över det man ser är detsamma. När Ängelholm redan efter en minut stänker in ett ledningsmål och man känner att matchen är avgjord, då är någonting fel. När trenden till slut blir för stadigvarande återstår bara att bli fnoskig.
Fotboll blir som så mycket annat oftast enklare att förstå om man beskriver den i metaforer. Jag ska därför tala om hur det har känts att hålla på LSK under våren 2013. Som att dagligen vakna upp med att någon bryskt för in ett glödgat stålspett mellan revbenen tills det slår emot hjärtsäcken, för att sedan långsamt dra ut det och lämna ett öppet hål som inte hinner läka förrän det är dags för samma procedur igen.
Låt oss slippa det i höst. Jaga bort konkurshoten, ge oss en åtminstone någorlunda frisk trupp och låt oss snarast möjligt vända ett underläge till seger. Annars blir psykofarmakan vårt enda vapen.
P.S. Det att medierna tippat oss i botten kommer säkert användas som argument mot den här texten. Jag vill därför påminna om att det händer varje år och har så gjort sedan vi lämnade division fem för snart 25 år sedan.
