Mads Albæk är en favorit
I IFK Göteborg är det få som tar ett så stort ansvar som vår danske nummer sju. Jag skriver varför och hur Mads Albæk redan blivit en favorit i Blåvitt för mig.
Jag tog en promenad nedför Avenyen och kände höstblåsten ta tag i hela mig när jag korsade kanalen mot 'Kopparmärra'. Det var ju sommar för bara några dagar sedan när jag firade med spelarna på innerplan i Helsingfors och nu förlorar vi mot allsvenskans formsvagaste lag? Håglösheten att kämpa sig i motvind fick mig nästan ge upp när det plingade till på Twitter.
"Mads var den enda som kom, tackade och pratade med den tillresta klacken", löd meddelandet. Jag log, kan han visa inställning kan jag, tänkte jag och fullföljde sträckan som planerat.
Det var nog få som inte blev förvånade när det uppdagades i Sportbladets intervju i våras att dansken inte tog fotbollen seriöst i sin ungdom. Kriminalitet och taskig attityd berättade Albæk var nära att förstöra sin dröm. Jag hade visserligen inte känt till honom längre än från förra sommaren då han värvades in av Mats Gren, men hans fokus och (positiva) inställning var attributen jag fastnade för direkt. Han kom inte in i laget direkt, ty i Jörgens spelidé är centralmittfältarna inte i närheten av så bollförande som under Micke Stahre, något som rutinerade Sebastian Eriksson fått erfara med stor dipp i prestation. Albæk fick istället ta till andra knep, han ledde laget från sin position och fördelade uppgifter under matcherna, något han må fått under sin erfarenhet i franska Ligue 1. Jag förunades mycket av hans spelförståelse och sätt att axla en lederoll i ett lag han precis hade anslutit för.
Våren 2016. Till Halmstadsmatchen i Svenska Cupen (3–0 seger) och Geflematchen (6–2 seger) fick Albæk förtroendet som lagkapten. Hans roll på plan förändrades kanske inte, men ansvaret han tog för föreningen i seger och nederlag visades tydligt även för oss supportrar. Efter den snöpliga 2–0-förlusten i Östersund i maj var han en få som tog ansvar och tackade den tillresta bortaklacken för stödet. En självklarhet, kan tyckas, för spelare som Tobias Hysén och Mattias Bjärsmyr – som istället gick direkt in i duschen, men Albæk pallrade sig läktaren och tackade samt bad om ursäkt för prestationen. Sedan dess har jag inte bara sett tacksam kille varenda gång jag pratat med honom efter matcherna, utan en spelare helt i självförtroende och av kvalité. Mot J-Södra på Gamla Ullevi prickade han in två mål och han tar numera större plats i spelfördelandet offensivt.
I Helsingfors såg jag 18 lyckliga spelare, men såg ingen så känslosam som Mads Albæk när laget visade stolthet och mod, vilket ledde för avancemang. Idag var han en av få bra spelare i det katastrofala nederlag mot Djurgården, men även där visade han mest känslor och av kamrater på plats den enda som gick fram till tillresta änglakören, tackade samt fick 'ta skiten för hela laget'.
Jag kommer sakna Haitam Aleesami, men jag har hittat en ny favorit, både på plan och vid sidan om den. Mads Albæk är IFK Göteborg för mig när andra ledare misslyckats, Mads Albæk betyder det mesta för Blåvitt och det efter bara ett år i klubben. Tack!