Malmö - Djurgården 1-1: Matchrapport efter nytt tungt poängtapp
Vad som kändes som tiotusen målchanser hjälper föga om man inte gör mål. Noll flyt och många missade målchanser präglade Malmös instats mot Djurgården.
På pappret, i media och i huvudet: en måstematch. Efter att inte ha vunnit sedan CL-avancemanget mot Ludogorets borta så var eftermiddagens drabbning extra viktig att ta tre poäng i - dels för att förbättra läget i tabellen och framför allt för att få tillbaka vinnarkänslan i laget. Inför matchen var det fortfarande ett par spelare borta och hos mig saknades särskilt Lewicki och Rieks, även om startuppställningen inte var något speciellt att klaga över i ett läge där spelarna måste rotera. Noterbart att Dahlin var tillbaka i startelvan efter att ha varit borta ett par veckor.
Malmö startade med följande lag:
Dahlin
Beijmo, Ahmedhodzic, Brorsson, Olsson
Rakip, Christiansen
Berget, Nalic, Birmancevic
Colak
En nervös men hyfsat god stämning på Stadion kickade igång den första halvleken. Vad som skulle kunna beskrivas som ett massivt tryck från MFF på Djurgårdens planhalva resulterade i en straffspark efter dryga femton minuter. Vad som i verkligheten var svårt att se var desto tydligare på tv-reprisen när jag kom hem; en solklar stämpling på Birmancevic gör att domaren blåser en helt korrekt straff. Efter tjafs, knuffar och otroligt nog inga gula kort så får Colak slå in 1-0 på ett stensäkert sätt i minut 16.
Känslan av att det kan bli hur många mål som helst infinner sig under stora delar av första halvlek. Det är chans på chans (TILL att bli farliga chanser!) och ett enormt tryck från Malmös håll. Olsson slår vassa inlägg, Colak blir serverad och Birmancevic jobbar sig igenom. När domaren blåser för halvlek känns det nästan som en besvikelse att det bara har gjorts ett mål.
Matchen är i övrigt tuff och het, precis som ett toppmöte ska vara. Det smälls på ganska så bra med särskilt bra malmöitiskt bidrag från Rakip och Ahmedhodzic. Deras shorts och strumpor byter färg under matchen. Domaren försöker hålla en bra nivå men lyckas väl inte helt igenom och spelet avbryts gång på gång (för mycket!) för att matchen ska bli så pass välspelad som man vill ha den. Kanske är det svårt att dansa samma dans både i Allsvenskan och i CL och är det därför det känns som att domaren blåser för ”ingenting” idag och att han blåste alldeles för sällan mot Juventus. Kanske är jag bara färgblind och ser bara mitt eget lag? Oavsett så var det inga glada tongångar mot domarteamet runt om på läktaren idag.
I andra gör Djurgården jobbet bättre och sågar sig sakta med säkert in i matchen och Malmös dominans avtar. Deras chanser blir också farligare och Dahlin-insatser och tur bidrar till att hålla undan. Ändå är det uddlöst framåt, trångt i straffområdet och ingen beslutsamhet i anfallsspelet. Malmö drar ner på tempot istället för att öka upp, överraska och punktera matchen. Ett ”Norrköping-kvitterar-oerhört-sent-scenario” hägrade och visst fick de utdelning till slut, Djurgården. Efter en hörnsituation får Djurgården in bollen i straffområdet igen och kan, som det ser ut, enkelt lägga in kvitteringen till 1-1. I verkligheten en misstänkt offside men återigen efter tv-reprisen så kan man konstatera att målet är helt korrekt och ännu en sen kvitteringen skulle komma att straffa Malmö (minut 80). Det är synd att kalla de sista minutrarna för forcering från Malmös håll utan det känns mer som om luften har gått ur och att poängen är förlorade. Djurgården gör väl inte heller något speciellt ryck för att vinna matchen utan jublar istället med armarna i luften när domaren blåser av matchen. En tydlig seger för Djurgården och en tydlig förlust för Malmö även om poängen delades.
***
Reflektioner?
JDT verkar sällan vilja göra speciellt många byten när matchsituationen är som idag - alltså ledning men en jäkligt skör ledning. Kanske finns det statistik på att agera på detta sätt (Fjällström bör veta) men det är kanske dags att prova något annat. Innocent är dagens enda byte (mot Nalic) vilket kan tolkas som ett defensivt byte. Varför ska vi helt plötsligt säkra matcher som vi ändå inte kan säkra, istället för att satsa mot ett vinstmål?
Tre raka hemmamatcher utan vinst… när hände detta senast? Visst, Juventus kan jag väl acceptera men med skärpa hade både Norrköping och Djurgården kunnat vara fullpottsmatcher.
Hur går det med vän-med-bollen-övningarna? Jag tycker det är förvånansvärt slarvigt med mångas förstatoucher den senaste tiden och med mer fokus genom hela ens agerande som spelare hade kunnat bidra till mål. De små sakerna.
Guld är ju såklart fortfarande aktuellt men det kommer att bli en tajt resterande höst med många aktörer. För att lyckas måste formen ändras NU… (mot Elfsborg!).
