Malmö FF - Åtvidaberg 2-1: Ranégie
MFF klarade med nöd och näppe att vinna över Åtvidaberg på hemmaplan. Spelet såg fruktansvärt ut, många spelare var urusla och det mesta var under all kritik, men visst var det ändå en viktig seger?
Det var ett pressat MFF som idag skulle enkelt avfärda ÅFF och jobba sig närmare toppen i Allsvenskan. Visserligen har spelet hackat betänkligt under säsongsinledningen, men vi var obesegrade på hemmaplan och vi skulle möta ett formsvagt ÅFF. Det blev självklart betydligt svårare att vinna än planerat.
Första halvlek hade MFF som vanligt mest bollinnehav och var det bättre laget, men man gjorde inte mycket med bollen förutom att slarva i passningsspelet och göra alla aktioner i ett extremt långsamt tempo. ÅFF samlade sig väl i försvaret, men när MFF borde ta fler osjälviska löpningar och spela på få tillslag blir spelarna istället statiska och börjar behandla bollen med alldeles för många tillslag. Det är lätt att försvara sig mot ett lag som alltid behöver tre, fyra tillslag för att få kontroll på bollen, två tillslag för att hinna fundera på vad man ska göra och sedan slå bollen till en stillastående spelare.
När MFF väl rullade snabbt och sökte straffområdet med snabba anfall blev det också ganska farligt, men de fåtal chanser man lyckades jobba fram slarvades det i avsluten med, eller ja, Ranégie slarvade. Jag återkommer till Ranégie.
En sak ÅFF däremot gjorde väldigt väl och som var väldigt effektivt var deras sätt att pressa våra bollhållare. Många lag som pressar MFF högt upp är lyckosamma, men ibland kan det slå fel också om våra innerbackar är snabba med att rulla boll. Se t.ex. Djurgården som pressade extremt mot vår backlinje, men där vi rullade oss genom deras press. ÅFF valde att inte pressa våra mittbackar, däremot hade de gjort sin läxa väl och pressade extremt snabbt mot våra ytterbackar som är väldigt viktiga för vår speluppbyggnad. Så fort Albornoz eller Ricardinho fick bollen var de satta under press och hade svårt att spela sig ur det. Samtidigt spelade MFF med Erik Friberg på innermittfältet istället för Ivo Pekalski och Friberg gör en godkänd insats överlag idag, men en viktig egenskap som Ivo har är att han droppar ofta ner väldigt långt ner och är bekväm med att sätta igång anfall på det sättet. Det gör stor skillnad i speluppbyggnaden. Friberg gör inte det lika ofta vilket gör att våra speluppbyggnadsalternativ idag var antingen en lång boll mot Ranégie eller spel ut mot ytterbackar som fick det svårt mot ÅFF:s press.
Den andra halvleken inleddes lite bättre från MFF sida, mycket på grund av att Norling valde att spela ett mer traditionellt 4-4-2. Jiloan Hamad byttes ut mot Daniel Larsson och Simon Thern fick gå ut på högerkanten. Wilton och Friberg bildade innermittfältspar. Det fungerade väldigt bra mycket på grund av Larsson supersmarta diagonallöpningar bakom Åtvidabergs backlinje. Friberg och Wilton fick iväg några riktigt bra bollar som Larsson lyckades jaga ikapp och med Larsson hotandes från kanterna blev plötsligt chanserna fler. Det var en tidsfråga innan det skulle bli mål och självklart kom då ledningsmålet till av något som nästan inte var en målchans, ett inlägg nådde en felvänd Ranégie som lyckade lobbnicka bollen i mål på ett extremt skickligt sätt. En liten revansch för en spelmässigt duktig, men ineffektiv Mathias Ranégie. Därefter radade Malmö upp ett par chanser till som Ranégie missade tills Åtvidaberg med några minuter kvar av matchen kontrade in ett mål efter att MFF ännu en gång sett passiva ut i försvaret.
Just där och då kändes det som om vi lika gärna kunde riva stadion, gå tillbaka till gamla stadion och lira i Superettan.
Men, med ungefär sex sekunder kvar får Miko Albornoz iväg ett inlägg som Ranégie distinkt nickar in i mål. Glädje och eufori, men mest av allt väldigt viktigt.
Mathias Ranégie då? Under matchens 90 minuter på läktaren fick den här spelaren så mycket skit från läktaren att man undrade varför vissa ställt sig på norra stå och inte på bortaläktaren. Ranégie gör en spelmässigt okej insats. Han tar emot mycket bollar (och stryk), fördelar okej och står nästan alltid rätt i straffområdet. Det är här det blir intressant. Ranégie är den enda spelaren i hela vårt lag som faktiskt håller till i straffområdet i varje anfall. Han är alltid på plats och står alltid rätt. Alla inlägg siktas mot Ranégie panna och om det inte är inlägg så hittar bollen Ranégie ändå för att han är en enda som alltid finns där. Det är svaghet i vårt spel att fler spelare in fyller på. Både Thern och Wilton uppehåller sig för ofta utanför straffområdet för att de gillar möjligheten till skott istället. När Larsson byts in är han ofta den som löpningar ut mot kanterna för att riva upp backlinjen, sen är det ofta Ranégie som ändå är i straffområdet.
Det är ett stort lass att lägga på en spelare när man kräver att varje målchans ska bli mål och sedan ändå vara kritisk mot spelare när han väl gör mål. I ett "vanligt" lag hade det varit två, kanske tre spelare som missat de tre, fyra målchanser Ranégie missade idag. Nu är det bara Ranégie som får chansen att avsluta och självklart gör han inte mål varje gång.
Idag gör han mål två gånger. Den som kritiserar hans insats har konstiga krav på våra spelare.
******************
Att vi gör en spelmässigt underkänd insats och har svårt att vinna matchen är dock ett faktum. Fast i slutändan vann vi den för att vi var ett bättre lag än Åtvidaberg.
Tyvärr så betyder det inte så mycket för Åtvidaberg var värdelösa.
Vi var bara lite mindre världelösa.
