Malmö FF - Chelsea 1-2: Detta tar vi borta!
Malmö FF förlorade ikväll, trots en exemplarisk insats, mot Chelsea hemma på Stadion. Kanske inte helt orättvist, men nog hade vi kunnat få med oss lite till. Här följer Himmelrikets matchrapport.
Så var äntligen dagen kommen när vi äntligen skulle få se Malmö FF spela tävlingsfotboll igen. Mot bakgrund hur sjukt lång tid det känns sedan Genkmatchen undrar jag verkligen hur en vanlig försäsong egentligen brukar kännas.
Att det var viss abstinens i luften märktes redan under uppvärmningen. Allting som gick ut ur tunneln som inte bar ljusblått möttes av visslingar och burop. Detta inkluderade utöver Chelseas spelare, reserver och funktionär även de vitryska domarna vilket jag kände var helt rätt. Sätt press på pågarna!
Efter en välsjungen hymn med ett vackert tifo kom spelet så igång. Malmö FF körde det gamla tricket i viktiga matcher och ställde upp med de spelare som Uwe Rösler tycker är bäst. Enligt följande:
Johan ”Hässleholms Higuita” Dahlin, Andreas Vindheim, Lasse Nielsen, Rasmus Bengtsson, Behrang Safari, Søren Rieks – Arnor Ingvi Traustasson, Fouad Bachirou, Anders Christiansen, Markus Rosenberg, Marcus Antonsson.
Chelsea ställde upp med en tämligen namnkunnig där dock de tre kanske största stjärnorna Kanté, Hazard och Higuain sparades. En spaning här är att Higuain såg mycket smalare ut i verkligen än i TV.
Med publiken i ryggen fick pressade Malmö till sig två hörnor i inledning av matchen och efter en av dessa kom Rasmus Bengtsson så när till ett friläge på bortre stolpen. Efter denna initiala press tog Chelsea över spelet. men utan att skapa särskilt mycket chanser. Trots detta visade vi att vi kan växla tempo och vi var inte rädda för att pressa högt när tillfälle gavs och i perioder av halvleken lyckades vi både vinna bollen högt och etablera ett visst spel på de mörkblåes planhalva. Och även bakåt kändes det bra. Behrang Safari (som såg ut att vara 20 igen) joggade vid något tillfälle ifatt Pedro, tog bollen av honom, gäspade lite och spelade sedan den vidare. Sedan filmade han i nästa sekvens så att han fick vila lite på marken. Klass.
Som det så många gånger visat sig under de här matcherna mot högkalibriga europiska lag räcker det med små små misstag för att det skall smälla. På något vis hamnade Lasse Nielsen helt ensam i straffområdet i samband med ett Pedroinlägg. Ross Barkley som löpt in från sin mittfältsposition lyckades skaffa sig yta och fick fatt i bollen. Andreas Vindheim som hade fullt fokus på Willian på sin kant hann inte fram för att täcka Liverpoolsonens skott och Chelsea ledde helt plötsligt med 0-1.
Men vi gav inte upp. Efter en liten stund tystnad reste sig stadion igen och under halvlekens sista minutera hade vi ett par inte alls tokiga chanser.
Efter pausen gick vi ut hårt och hade matchens kanske bästa period. Vi vågade pressa högt, tog för oss i passningsspelet och skapade både hörnor och halvchanser.
Då small det till igen. En omställning. Ett Willianskt ryck till vänster i straffområdet. En Girouds klack och det stod 2-0. Willian tackade sin Deus, Giroud sin Dieu och Sarri (gissar jag, tittade inte åt hans håll då) tackade sin Dio. 2-0 till Chelsea och för första gången i matchen kändes det inte längre som en elektrisk kväll.
Så började Chelsea även byta in sina stjärnor. Kanté och Hazard kom in. Vi började bli mer och mer trötta. Andreas Vindheim (som sprungit mer på dessa 90 minuter än vad Markus Rosenberg totalt brukar mäkta med en vanlig februari) såg mer och mer ut som en blöt vante och varken vårt lag eller vår stadion verkade tro att det här skulle kunna gå.
Men. Som så ofta i Europaspelet smäller det bara till. Och den här gången var det Chelsea som fick känna på detta. Markus Rosenberg lyckades få tag i bollen på motståndarnas planhalva och fann en furiöst rusande Anders Christiansen som vackert placerade in bollen bakom Kepa. Anders började först fira, han hade ju trots allt gjort mål på Chelsea, men kom snabbt ihåg att han spelade i Malmö och sprang istället och hämtade bollen. Bra där.
Slutet av matchen bjöd inte på så mycket. En detalj var möjligen när Romain Gall avväpnade Ngolo Kanté på bästa Kantémanér.
Närmre än 1-2 kom vi dock inte och jag måste säga att det, trots att vi gjorde en bra match, känns lite surt. Chelsea var bra mycket sämre än de andra intergalaktiska storheterna som kommit hit (PSG och Madrid lekte med oss, det gjorde inte Chelsea), och om alla stjärnor stått rätt hade vi kunnat rubba dem än mer.
Helt kört är det dock inte. Och returen i London lever trots allt lite lite grann. Och det får betecknas som gott nog.
Jag kan faktiskt inte hålla mig från att dela ut en antieloge till Chelseas fans. Av alla bortaföljen jag sett på stadion måste detta ha varit det sämsta. Möjligen har jag fel, men jag tror banne mig att den ensamme finne som hejade på HJK Helsingfors då vi slog dem med 6-0 i träningsmatchen 2016 gjorde mer väsen ifrån sig.
Kanske, trots allt, så tar vi dem i London.
FRAMÅT MALMÖ!