Malmö FF - IFK Göteborg 3-1 Lättnad och tillförsikt
En strålande första halvlek och en bedrövlig andra dito. Ändå vann MFF båda. Det tyder på såväl styrka som flyt. Faktorer som så väl behövs för att bärga ett allsvenskt guld. Det blir en het höst mina vänner...
Laguppställningar:
Malmö FF: Dahlin - Albornoz, Jansson, Johansson, Ricardinho - Hamad, Thern, Halsti, Forsberg - Rantie, Eriksson
IFK Göteborg: Alvbåge - Johansson, Waehler, Bjärsmyr, Augustinsson - Vibe, Farnerud, Haglund, Sobralense - Hysén, Söder
Min mage har levt rövare sedan igår eftermiddag. Sakta har det gått upp för mig att det förmodligen hade med dagens match att göra.
IFK Göteborg i en seriefinal. Smaka på det.
Jag växte upp i Lund på 70- och 80-talet och 1982 blev Lunds många Malmöfientliga fotbollsanalfabeter plötsligt blåvita. IFK hade ju vunnit nån cup i Europa.
Jag som fanatisk MFF:are har aldrig kommit över att många av mina kamrater, skåningar, valde att hålla på IFK Göteborg.
IFK Göteborg är dessutom ett lag som precis som MFF har fantastiska meriter och det förs en evig kamp om titlar och placering i maratontabellen mot denna, vår enda, rival. Så segern idag var speciell.
MFF började matchen i högt tempo och hade ett par bra anfall under första kvarten. Albornoz och Hamad gjorde livet surt för allsvenska debutanten Augustinsson på högerkanten och centralt styrde Halsti spelet med stor pondus.
Bollinnehavet var 75-25 i hemmalagets favör de första 10 minuterna, men det var också tydligt att Blåvitt valde att låta MFF styra spelet och att sjunka djupt för att sedan slå om i djupled.
Efter 17 minuter lyckades den blåvita taktiken med besked. Efter en bra boll i djupet från Pontus Farnerud lurade skicklige dansken Lasse Vibe upp en på hälarna ståendes Ricardinho på läktaren och spelade bollen perfekt snett inåt bakåt till den numera kusligt effektive Robin Söder som inte darrade på manschetten. 0-1.
Inte helt rättvist, men helt enligt den logik som Mikael Stahres taktik följde.
MFF anno 2013 är emellertid inte ett lag som tappar tryggheten i sitt eget spel så lätt, så laget trummade på oförtrutet och kort efter Blåvitts ledningsmål fick man en frispark en bit utanför straffområdet till höger. Med känslig fot slog Jiloan Hamad bollen i en fin båge mot bortre delen av målområdet där en för dagen briljant Pontus Jansson stormade fram och språngnickade in 1-1! Inte ens en Martin Dahlin i VM94-form hade kunnat toppa Pontus huvudstöt.
Därefter tog MFF ett stabilt grepp om taktpinnen och spelade varierat och snabbt runt ett väldigt lågt IFK Göteborg. Jag vill hävda ett för lågt spelande IFK. Stahres taktik började haverera, Blåvitt blev passivt och man lämnade helt över kommandot till MFF.
Därför kom 2-1 logiskt innan paus. Efter en känslig lyftning från Albornoz utmanade Emil Forsberg sin back på vänsterkanten. En snabb kroppsfint, sen small det till i Alvbåges bortre kryss. Matchen hade vänt.
Andra halvlek kom igång och omedelbart blev det klart att Stahre hade analyserat läget klokt. IFK Göteborg satte in en klart högre press. Kompakt och med väldigt bra understöd. Plötsligt såg det så bolltrygga hemmalaget skakat ut.
Det är helt uppenbart att IFK Göteborgs uppryckning gjorde MFF sämre och samtidigt växte de blåvita.
Inom loppet av ett par minuter skapade gästerna en handfull riktigt farliga chanser där en vänsterkanon från Hysén med touch på Pontus Jansson som så när ställde Johan Dahlin samt ett elegant skruvat skott i ribban från Sobralense var de allra hetaste.
Men det var MFF:s kväll i kväll.
Rikard Norling gjorde ett par kloka byten och fick in hårt arbetande Erik Friberg i stället för Simon Thern för bättre defensiv balans och Guillermo Molins ersatte en trött Emil Forsberg. Här någonstans började MFF ta sig in lite i matchen igen.
Trots att IFK Göteborg var det klart bättre laget i andra halvlek lugnade IFK-pressen ner sig och MFF fick en oväntad chans att avgöra.
Nyinbytte Erik Friberg jagade ifatt Mattias Bjärsmyr som fick ett litet hjärnsläpp och petade bollen till John Alvbåge som tvingades rädda hempasset. Indirekt frispark från c:a 9 meter.
Magnus Eriksson petade till Jiloan Hamad som smällde upp bollen kompromisslöst i taket. 3-1.
På reprisen kan man se att ständigt landslagsaktuelle Adam Johansson duckar för bollen om man nu vill leta syndabockar i IFK Göteborg.
Hursom helst innebar Jilles projektil spiken i kistan.
Resten av matchen spelades av med ganska dålig kvalitet. Det måste varit tungt för gästernas moral att göra en så bra uppryckning efter paus, men ändå förlora andra halvlek.
För MFF:s del kan man nästan ta på den där känslan av att allt går vår väg nu. Självförtroendet är stort och även när spelet hackar har man den avgörande udden.
I första halvlek spelar hela laget bra, men i andra tappar de flesta utom Pontus Jansson. Pontus gjorde en mäktig insats i kväll och var utan tvekan matchens lirare i mina ögon.
Detta om man inte vill räkna med Nr 12 förstås. Vilken underbar stämning på läktarna och vilket vackert tifo! Man blir stolt och varm i hjärta och själ.
Tillsammans kommer vi att få en sån där härlig höst igen. Jag tror på det och jag ser på våra spelare och vår tränare att de tror på det med.
I kväll vann vi en seriefinal mot IFK Göteborg, vår enda konkurrent genom tiderna.
Det är stort. Njut himmelsblå vänner, njut!
