Malmö FF - Kalmar FF0 - 1
Malmö FF - Kalmar FF 0-1
Malmö FF fortsätter att göra sina supportrar besvikna i allsvenskan. I kväll förlorade man hemma mot Kalmar efter mål på övertid.
För ett MFF som jagar topp tre (guldet har i alla fall jag räknat bort sedan länge) var det slagläge inför matchen mot Kalmar i kväll. Hammarby och AIK hade varit gentila nog att spela oavgjort i derbyt på eftermiddagen, så chansen att äta sig in i toppkvartetten fanns.
Andreas Georgson valde att spela med Sergio Peña, Joseph Ceesay, Hugo Larsson och Buya Turay från start i stället för Anders Christiansen, Veljko Birmancevic, Erdal Rakip och Isaac Kiese Thelin jämfört med startelvan mot Sivasspor i torsdags. Det var väl en rotation som varken gav till eller från.
Initialt såg det rätt fint ut när Berget, Buya och Ceesay satte hög press och laget bakom klickade i alldelas synkat. MFF vann mycket boll och i de snabba omställningarna kunde den ovan nämnda trion såra Kalmar med starka djupledslöpningar. Tyvärr är MFF ett lag i kris om man bara tittar på spelet i sista tredjedelen.
Det har nästan, nej inte nästan, det HAR blivit en vana att sitta och se dena version av MFF skenbart dominera en match. Skapa chanser, ha ett hyggligt bolinnehav och se ut lite som MFF, men utan att ha det där som faktiskt gör att vi vinner, det vill säga skärpan och effektiviteten i motståndarens straffområde. Ibland blir det 0-0 och ibland tappar vi skärpan ett par gånger bakåt också och så förlorar vi. Vinner, det gör vi rätt sällan nuförtiden.
Vad som gör oss så oskarpa och ojämna under och mellan matcherna är svårt att peka på. Många av killarna på idag har ett fantastiskt track record så sent som i fjol i Malmö FF och en del har, som Buya Turay, varit en poängmaskin i andra lag. Laget som helhet har gjort två jättefina playoffmatcher mot Sivasspor de senaste tio dagarna, men idag och i många andra matcher mot rätt beskedligt allsvenskt motstånd ser det ut som att vi inte kan träffa en lada inifrån.
Det är svårt att förstå och det är helt uppenbart att Andreas Georgson famlar i mörker även han. Vissa saker har gått bra sedan Milos Milojevic fick gå, inte minst tidigare nämnda Europa-playoff, men i många delar är problemen precis lika stora som innan och det ser i nuläget väldigt svårt ut att nå topp tre och Europaspel 2023, vilket naturligtvis skulle vara en massiv missräkning.
Nå, tillbaka till matchen. Efter att framförallt Jo Inge Berget bränt ett par jättelägen framför mål på fina inspel från Joseph Ceesay tog sig Kalmar så sakteliga in i matchen och planade ut den utan att skapa särskilt mycket. Man hade en jättechans där Isamel Diawara gjorde en fin räddning på ett närskott från Axel Lindahl, som dock var (felaktigt) avvinkad för offside. En hyfsat händelsefattig halvlek slutade 0-0.
Andra halvlek var något av en karbonkopia av den första, men med ett mer nedslående resultat. MFF hade initialt taktpinnen och Andreas Georgson bytte ut en direkt svag Buya Turay mot Kiese Thelin och Joseph Ceesay mot Veljko Birmacevic. Det gjorde MFF en aning vassare offensivt inna KFF på samma sätt som i första kom in i matchen igen.
Birma fick omedelbart övertag mot sin Kalmaritiske högerback och hade ett par fina räder och inspel som blev halvfarliga, men den bästa chansen blev en dubbelchans där Isaac nickade ett inlägg från höger i kryssribban och på returen fick dagens värsta målsumpare JIB ett jätteläge, men från nära håll vräkte norrmannen bollen utanför bortre stolpen. Här någonstans började man känna att det skulle sluta illa.
Och visst gjorde det det. Det hade kunnat bli 0-2 då Erdal Rakip som byttes in i slutet serverade framstormande Kalmariter en riktig indianare till ett friläge, men en duktig Diawara räddade avslutet. Dock var samme Diawara nära att tvåla in returen i egen kasse, men den den gången kom vi undan med blotta förskräckelsen.
Samma tur hade vi dock inte två minuter in på de sex övertidsminuterna och på en hårt Kalmarinspel från höger kunde Lasse Nielsen som var hårt uppvaktad av en KFF-spelare i ryggen inte styra bollen bättre än att den hamnade i nätmaskorna bakom lagkamraten Diawara. Ett logiskt slut på ännu en match med det nya uddlösa Malmö FF.
Det är så oerhört svårt att förstå hur vi har kunnat gå från att vara den självklara dominanten i allsvenskan förra och förrförra året till... detta.
Det lockar att dra paralleller till 2015 då också hade vunnit två år i rad men slutade femma. Skillnaden är att vi tappade elva spelare under vintern mellan 2014 och 2015, medan vi iår i allt väsentligt har haft större delen av truppen intakt.
Någon kan säkert hitta en förklaring och en lösning, men just nu känns det lite hopplöst. Vi har inte haft en stabil formkurva under hela 2022 och det är längesedan våra resultat var så ojämna. Maskinen MFF hackar fortfarande och vi behöver en ny mekaniker fort. Snart börjar dubblerandet med gruppspelsmatcher i Europa League och hur sjutton skall det gå när vi inte kan hantera allsvenska mitten (och ibland bottenlag) ens på vår egen himmaborg?
Jag är väldigt besviken och förvånad över hur det har sett och ser ut i år. Jag hoppas ledningen i föreningen känner likadant för det måste bli mycket, mycket bättre nästa säsong.
Det finns oerhört mycket att jobba på.
Till sist. Min besvikelse på MFF skall inte tolkas som att jag inte tycker att Kalmar gjorde det bra. Det gjorde dom visst och de har med väldigt små medel lyckats utmana storlagen i allsvenskan. De har för övrigt en väldigt duktig tränare, just saying.
