Malmö FF - Redbull Salzburg 3-0
Det här blir ingen vanlig matchrapport. Jag är tagen av det som hände på Stadion i kväll och ni som letar efter fakta och statistik får nog leta efter andra rapporter. Men oavsett vilket är ett sak klar: Malmö FF är i Champions Leagues gruppspel för första gången.
Naturligtvis hade jag som så många andra valt linjen att "Säsongen är redan räddad, vi är i Europa Leauge och vi leder allsvenskan med stor marginal. Vi har ingenting att förlora!"
Men väl på matchdagen så smög sig de som jag trodde fåfänga förhoppningarna sig in. Vi kan vinna, vi kan göra det där omöjliga, vi kan ta oss in i den där "jävla champions".
Hur jag än försökte tränga undan hoppet så var jag till slut, mot allt förnuft, fast besluten om att det här skulle gå.
För er som var på plats finns ingen större anledning att beskriva stämningen och den beslutsamhet som fanns på Stadion innan match, men om någon av våra läsare missade matchen så hade 21000 (minus ett gäng österrikare) tagit ett gemensamt beslut. Det här skall gå. Hela Stadion stormade!
Uppfyllda av detta inledde Malmö FF positivt och satte ett direkt tryck på Salzburg. Ett tryck som vi egentligen hade trott skulle komma från dem. Kanske hade de trott att vi skulle falla tillbaka och invänta kontringar men de fick vackert erfara att på hemmaplan bestämmer Malmö FF matchbild.
Efter nio minuter kom ett uppspel till Markus Rosenberg som smekte med sig bollen och serverade Magnus Eriksson ett friläge i straffområdet. Salzburgsbacken hann inte med och fällde Eriksson och straff tilldömdes MFF. Solklart.
Markus Rosenberg lade upp bollen och visade än en gång att på den här nivån har han full kontroll över nerver och fötter och straffen trycktes in hur säkert som helst. 1-0
MFF hade redan tidigt fått det där resultatet som faktiskt räckte till finrummet i europeisk fotboll.
Jag jublade på läktaren och försökte njuta av stunden ihop med min bror och min bäste polare, men inom mig fanns känslan av att målet kom för tidigt. Nu hade vi plötsligt allt att förlora.
Det som förbluffade mig efter ledningsmålet var att Salzburgs så uppskrivna press och offensiv aldrig kom igång. Trots min ångest, vann MFF det mesta ute på plan och även om österrikarna hade hyfsat mycket boll tilläts de inte att komma in i MFF:s straffområde. Positionsspelet i den malmöitiska försvarslinjen var lika disciplinerat som mot Prag och dessutom lyckades forwards och mittfältare störa Salzburg ganska högt upp i banan. Pressen uteblev vill jag påstå.
I artonde minuten hamnade en duellboll framför fötterna på en av kvällens absolut bästa spelare, Magnus Erikssson, och Mange tittade upp som den intelligente fotbollsspelare han är och utnyttjade att målvakten hos Salzburg stod långt ute. En volley av Zlatanklass singlade in i krysset och se, 2-0 var ett faktum.
Här nånstans brast det för mig. Det är här allting blir känslomässigt och fragmentariskt. När jag väl begrep att vi ledde med 2-0 efter arton minuter började jag gråta,
Plötsligt var Champions League en verklighet och vi var här tillsammans, åtminstone 20500 människor med samma dröm och vi var faktiskt ofattbart nära.
Samtidigt återstod minst 70 minuter.
Nåväl, det jag lyckades tyda ur mitt töcken var att MFF hanterade resten av halvleken lugnt och tryggt och 2-0 stod sig fram till paus.
Andra halvlek började lite tuffare och för mig som kedjerökte bort pausen var det obehagligt att se hur österrikarna började ta större kontroll. Man hade mer boll och MFF stressade i uppspelsfasen och lyckades till skillnad från i första halvlek inte få till de längre anfall som stressade gästerna.
Plötsligt hade Salzburg momentum och man bara väntade på att de skulle hitta igenom med ett instick till någon av sina vassa forwards.
Men se, det gick inte. Malmö FF:s sluga general Åge Hareide, hade flyttat ner en av planens bästa spelare, Markus Halsti, i backlinjen i paus och tillsammans med Erik Johansson och Filip Helander hade finländaren total kontroll på Salzburgs försök.
Allt eftersom tiden gick satt jag och tuggade på ömsom mina knogar ömsom min halsduk (som luktar saliv) medan Salzburg intensivt försökte hitta igenom den himmelsblå muren.
Malmö, som uppträdde kontrollerat, valde att med ungefär kvarten kvar att byta ut mäktige Isaac Kiese Thelin och magiske Magnus Eriksson mot Simon Kroon och Agon Mehmeti och återigen fick vi se prov på en tränare i toppform.
Salzburg lyckades faktiskt inte uträtta ett vettigt dyft, inte minst på grund av Agon Mehmetis fantastiskt uppoffrande jobb och när matchuret visade 85 minuter tjuvade Simon Kroon och snappade upp en boll och drev den precis lagom länge så att han kunde servera Sveriges formstarkaste spelare, Markus Rosenberg, bollen framör mål. Mackan tog det lugnt, beställde en falafel, gick ut med hunden en vända och snurrade upp två backar och en målvakt innan han promenerade in 3-0.
Ja så här är det att vara ute i Europa. Man möter ett lag, håller uppe spelet och pang-bom så har man 3-0 i röven. Hoppas Salzburg lär sig av lektionen.
Att plocka ut enskilda spelare är svårt, laginsatsen är klockren men låt mig ändå försöka:
Robin, du är kung och visade lite Fedel-potetial på övertid.
Anton och Pa, ni är Frodo och Sam. Vet ni inte vad det innebär så får ni läsa på.
Filip och Erik, Hamrén ska bara nyktra till sen får ni landskamper.
Emil, vem behöver Ronaldo när man har dig?
Adu, jag har saknat dig sedan Thern Sr gick till Benfica.
Halsti, du är som alla de där bästa artisterna och skådespelarna som gör musiken och filmen perfekt, utan att folk riktigt fattar det. Du var bäst i kväll.
Magnus, hjärtat, hjärnan och fötterna. Du gjorde årtiondets mål i kväll.
Isaac, starkast, klokast och coolast. du håller oss kvar på deras planhalva. Alltid!
Mackan, jag älskar capitanos. Thern, Patrik, Daniel, Guillermo osv... Men 2014 har gett oss en dimension. Kapten Mackan är den alla måste mäta sig mot för evigt. Du är så jävla STOR!
Agon och Simon, ni var kungar!
Åge Hareide, du kan inte ens försöka förstå den kärlek och respekt vi känner för dig. lämna oss inte.
VI ÄR I FUCKING CHAMPIONS LEAGUE!!!
