Malmö FF - Dinamo Zagreb 2-0: Vackert
Kan man begå självmord när livet är som vackrast?
Efter matchen i Zagreb drog medier och motståndare slutsatser. Slutsatser om Malmö FF, om våra spelare och om svensk klubblagsfotboll. Vi var så långt ifrån Champions League. Vi var urusla, ett skämt och Lars Lagerbäck mer eller mindre skrattade åt oss. Detta trots att bättre lag än MFF har blivit utspelade i Zagreb.
Igår visade Malmö FF att man aldrig ska räkna ut det här laget och att det är om inte svårare, så i alla fall minst lika jobbigt att komma till ett packat och taggat stadion i Malmö som till Zagreb.
Malmö gick ut för att pressa sönder Dinamos uppspel och lyckades perfekt med det. Det spelar ingen roll om Dinamo har ett högt passningstempo om pressen från MFF eliminerar uppspelsalternativen. Därefter satsade man intensivt på att försöka hitta bakom deras backlinje på kanterna. Det lyckades rätt bra och plötsligt visade sig Zagrebs nervösa backlinje när MFF anföll med många spelare i boxen och tidiga inlägg.
Ni vet vad som hände. MFF fortsatte att jobba hårt. Dinamo åkte på ett rött kort (borde varit fler röda kort idag) och då kunde MFF rulla boll och skifta kanter för att trötta ut kroaterna. Tills slut orkade inte Dinamo hålla rent på kanterna så MFF matade med inlägg som ledde till målchanser. Wiltons frisparksmål har sitt ursprung i Daniel Larsson som blivt fälld efter en räd på kanten och Janssons mål kom efter ett inlägg.
MFF pumpade upp tempot ännu mer men kunde inte få in bollen trots flera bra lägen.
Där och då slog det mig.
Vi möter inte Gefle. Vi möter inte Halmstad. Det är inte Daniel Theorin och Henrik Rydström som Dardan käftar med. Vi rullar ut och kör över ett fotbollslag som Europa trodde skulle knäcka oss med en enda hemmamatch. Champions League-hymnen må ha spelats innan matchen, men 20.000 malmöiter står, hoppar och skriker för full hals. "Vi vet. Ni kan. 3-0 till Malmö".
Vi var ingenting inför den här matchen. Nu stod elva spelare på planen och var en superräddning från ett mirakel. Vi gick inte vidare. Vi klarade inte det. Det blev inte 3-0. Trots det så är det ändå helt okej att känna stolthet. För även om jag kanske vill skära upp handlederna så vill jag samtidigt gå ner på knä och kyssa Rikard Norlings fötter. Jag vill krama Pontus Jansson. Jag vill bjuda Jimmy Durmaz på öl. Jag vill ge Ricardinho ett livstidskontrakt.
Ingenting kan beskriva hur man mår just nu. Ingenting. Inga metaforer. Inga Ranedliska monologer. Bara kärlek och stolthet.
Vi må ha blivit utslagna ut Champions League, men vi är ändå lika bra som Dinamo Zagreb. Vi är bättre än Rangers.
Spelarna har visat att de kan.
Nu vet vi. De kan. 2-0 till Malmö.
Det är vackert.
