Malmö i spets är fint att titta på
Ett perfekt Christiansen-inlägg, en precis Ahmedhodzic-nick och en kraftfull Rieks-volley senare och Malmö FF går upp i serieledning. Det får mig att tänka på många vackra saker.
Visst är det lätt att göra så lustig över rubrikens underfundighet. Precis som särskilda klädplagg (urtjusiga gardiner icke att förglömma) kan årets Malmö FF stoltsera med att vara ett fotbollslag som klär fint i spets. Detta i dubbel bemärkelse.
Vi skall ha klart för oss några saker. Den förmodade toppmatchen mellan BK Häcken och Malmö FF var en relativt jämn historia. Efter första halvlek stod det förvisso 0-2 till gästerna från Skåne, men den som bara stirrade resultattavlan missade det som hände på planen. Häcken kom ut med frenesi och ville en gång för alla tvätta bort stämpeln från debaclet i Halmstad veckan innan. Redan efter ett par sekunder hade laget från Hisingen tagit sig runt på högerkanten och försökt hitta Jeremejeff som, nästan på hockeymanér, försökte stöta in bollen vid närmaste stolpen. Men det här skulle visa sig varken vara den potentiella skyttekungens eller de gulsvartas söndagseftermiddag.
Häcken vann duellerna, kom ofta rätt in i presspelet och hade en god start på matchen, tills dess att Malmö fick hörna i den åttonde minuten. Anders Christiansen lyfte in mot straffområdet där de gulsvarta var bra med på noterna, bara för att rensa ut till nyss nämnda dansk som med lika delar elegans som bestämdhet sände in ett nytt inlägg. Den här gången skar den djupt i genom straffområdet och träffade en kvardröjande Ahmedhodzic som fick det att se enkelt ut när han nickade upp 0-1 i nättaket bakom Pontus Dahlberg. När jag dock såg reprisbilderna förstod jag ögonblicket av briljans. Passningen serverad av Christiansen var det hög klass på, och nicken är verkligen inte från en superb vinkel. Det i kombination med att Ahmedhodzic också behöver vrida upp kroppen för att få den på mål och hålla den nere samtidigt som han är på väg åt vänster. Det är sådant som får oss att förstå varför klubbar i Europa är beredda att betala dyra pengar för den här mittbacken, detta sänkte knappast hans aktier.
Måhända att en gammal tränare kan ha synpunkter på Häckens försvarsspel på hörnan. Förvisso löstes första situationen, men i den andra vågen blev så gott som alla gulsvarta bolltittare och glömde helt av mittbacken från MFF som smög på bortre. Men jag är mer inne på att detta är ett mål av otroligt högt snitt än något annat. Aktionerna av Christiansen och Ahmedhodzic blir inte av lägre karat bara för missen av markeringen, frågan är om målet hade kunnat stoppats i alla fall.
Mot all förmodan fortsatte dock Häcken att trumma på. Men det är också här en avgörande skillnad i matchen rullas upp. Där vi ser ett MFF som har hög klass i de avgörande lägen och är det sämre ställt med effektiviteten hos Hisingslaget. Jeremejeff får ett volleyavslott på ett tillslag, men som når en relativt bekväm höjd som gör det lätt för Marko Johansson att göra en fin TV-räddning. Tågexpressen på högerbacken, Godswill Ekpolo, dundrar fram, men avslutet ser mest ut som en fjösig pyspunka som förvisso går tätt utanför Johanssons högra stolpe, men det ser varje sig bestämt ut eller med precision.
Istället kommer nästa kalldusch.
Den som fram tills för någon omgång sedan så bespottade vänsterbacken Knudsen gör en fin passning in till den rusande landsmannen Sören Rieks. Den tidigare blåvittspelaren gör, utan att tveka, en sorts ninjaspark i luften. En volley på ett tillslag som otagbart går in i en perfekt vinkel bakom Dahlberg. Tjugo minuter spelade och redan 0-2. Vid det läget var det säkerligen många som trodde att det här skulle rinna iväg, men om något vittnade det om effektiviteten som finns hos Malmö FF. Häcken fortsatte att spela upp sig och hade merparten av såväl spel som chanser, men kvalitén i de avgörande moment var inte detsamma som de hade det i ljusblått. Det var en talande sekvens när Alexander Falsetsas, som obegripligt nog var satt som offensiv spets i Häckens mittfältstrio, försökte lyra in ett inlägg från i det närmaste exakt samma position som Christiansen. Men där dansken så graciöst prickade i en lagspelare i det andra straffområdet var Falsetsas inlägg oprecist och landade långt och högt över allt och alla.
På många sätt och vis en talande bild för skillnaden mellan de här två lagen. Det var inte tal om ett mästarlag från Skåne som kom och körde över de kaxiga spelarna från västkusten. Häcken hade gott om möjligheter att göra minst ett mål i första halvlek, men skärpan i de avgörande moment fanns inte där. Där Malmö FF var beslutsamma, precisa och eleganta var Häcken kantiga, veliga och mediokra.
Andra halvleken satte igång och relativt direkt fick hemmalaget en retroaktiv betalning gentemot den första halvlekens mödor. I ett flygande anfall lyckades till sist den så otroligt hypade Benie Traore lägga in sitt första allsvenska mål. Matchbilden för resten av matchen blev därefter tydlig - Ett gulsvart lag som flyttade fram positioner och blottade sig medan bortalaget gick på kontring. BK Häcken hade sin beskärda del av chanser, Jeremejeff hade exempelvis ett skruvat skott utanför målramen medan Leo Bengtssons skott från distans precis plockades upp av MFF-keepern, men bästa chansen hade Christiansen som, sin spelintelligens till trots, lyckades med konststycket att grovt missa så gott som öppet mål i slutskedet. Antagligen ett kvitto på att de där ögonblicken av briljans blandat med blunder av detta slaget är en anledning till att han trots allt inte spelar i en topp 5-liga, men det skall nog Malmö vara tacksamma för. När Christiansen väl har kvalité så är det högre än de flesta andra spelare i Allsvenskan.
Turligt nog för Malmö blev den sistnämnda danskens (de är ju några stycken) aldrig matchavgörande. Det blev däremot Häckens missade lägen och om något var det två saker som var tydligt mellan de här två lagen - I det öppna spelet är Häcken minst så bra som Malmö FF, men i det avgörande lägena är inte kvalitén på samma skyhöga nivå. Hemmalaget hade precis lika skott mot mål som mästarna från Malmö, men där gästerna prickade målet åtta gånger gjorde Häcken det bara fem. När de väl träffar på mål så är det inte samma "mitt i prick"-känsla jag får som när jag ser MFF: s avslut. Jag skrev om Ekpolo och Falsetsas innan, men Bengtssons skott i andra halvlek är minst lika talande. Den när han viker in från sin favoritposition till vänster och avlossar från straffområdeslinjen. Där en högkaratig Malmö-spelare hade placerat den vid stolproten är Bengtssons skott någon halvmeter därifrån, vilket gör att Marko Johansson inte behöver sträcka sig så långt.
Häcken kanske borde fått med sig en pinne här, men det spelar föga roll. Ibland är inte skillnaden mellan ett mästarlag och en toppkonkurrent mer än de individuella prestationers ögonblicka finess.
Och det är något som borde skrämma fler lag än BK Häcken.
