Måndag Eftermiddag - Lewicki, Ponne och mäktiga Häcken
En ledig måndag rubbade rutinerna för er krönikör, så här kommer en eftermiddagstext i stället för den sedvanliga morgonvarianten.
Ja det är inte lätt att vara ledig. Normalt sett börjar jag jobba klockan sex på måndagmorgnar och på något sätt innebär de normala rutinerna att jag hjälpligt kommer ihåg annat också.
Idag var jag ledig och då började jag pyssla med diverse matlagningsprojekt och ge mig ut på shopping med hustrun innan redaktör Ulf skickade en vänlig påminnelse om att "We got a priorities problem".
Nåja, här sitter jag och mår rätt så bra trots sjabblet. MFF gjorde en fin match i den allsvenska återstarten i lördags och det fanns en hel del fint att glädjas åt.
En del väntat och en del kanske lite positivt överraskande.
På det väntade kontot var det naturligtvis ljuvligt att se hur Nanasi dansade vidare som allsvenskans absolut bästa offensiva mittfältare och hur Busanello, IKT och Peña tokdominerar på sina positioner.
Lite mer oväntat var det, i alla fall för mig, att se hur fantastiskt fin Oscar Lewicki såg ut. Med fjäderlätt steg, stenhård kropp och med ett offensivt anslag i sitt spel som man nog aldrig har sett hos honom förut, var han en av planens giganter.
Oscar är den där typen av lågmäld, fin människa som man bara önskar allt gott och de senaste säsongernas skadehelvete har varit smärtsamt att se.
Om han kan fortsätta att få vara skadefri och dessutom få så fria tyglar av Coach Rydström när han spelar, kan vår trotjänare få en fantastisk vändning på karriären.
Det vore fantastiskt för såväl honom som för laget och för oss som tycker så mycket om Lewicki. Det är bara att hålla tummarna för att det rullar på framöver.
Idag gjorde Pontus Jansson sin första riktiga MFF-träning sedan han kom hem och det känns onekligen som att vi har en mäktig comeback att se fram emot. Ponne har karisman, pondusen och inte minst spelet i sig som kan lyfta ett redan starkt lag ytterligare ett snäpp.
Som om det inte vore nog tappade Häcken poäng igår mot Norrköping och kanske, kanske börjar det gå upp för fotbollsjournalisterna i Sverige att de mäktiga getingarna faktiskt inte är bäst i serien längre. Fem poäng efter, en match mer spelad och sämre målskillnad än serieledande MFF borde ju i alla fall vara några hyggliga ledtrådar.
Kanske var det så ljuvligt med omväxling förra året, efter all MFF-dominans, att man fortfarande har svårt att släppa den gulsvarta snuttefilten.
Nu är dock allt som det brukar och för alla som inte håller på Di Blåe är det såklart en bitter och grå vardag.
För oss med hjärtat på rätta stället ser vi fram emot en sensommar och höst med guldkant. Malmö FF är tillbaka.
