Måndag morgon: Det finns något oförlöst
"För man ser att det är något som är oförlöst. Efter den andra halvleken mot Hammarby härförleden, där MFF hade vänt 0-1 till 4-1, så var det just en sådan där kväll man vet finns i truppen. I stället för att förvånat titta på den matchen bör den vara ett riktmärke."
Det är givetvis ett lyxproblem man sitter inne med när man inte är överlycklig när Malmö FF har tagit tre poäng och är i fortsatt serieledning. Efter de senaste årens framgångar så räcker det inte med 2-1 borta mot Falkenberg för att livet ska vara sådär rosarött som man vill att det ska vara efter tre poäng. Det krävs mycket mer, det hade krävts kanske tre eller fyra noll igår för att riktigt få mig igång.
Ja, jag vet att jag har blivit bortskämd, vilket jag inte är ensam om i den himmelsblå familjen. När vi sitter på en kassakista på en halv miljard (typ) och investerat i de allra bästa spelarna tillgängliga (typ), så har ribban lagts. Och den ligger på hög höjd, vilket gör att stapplande och famlande spel och bara 2-1 borta mot ett lag som hämtat sina spelare från Superettan och allsvenska överskottslager inte räcker.
För man ser att det är något som är oförlöst. Efter den andra halvleken mot Hammarby härförleden, där MFF hade vänt 0-1 till 4-1, så var det just en sådan där kväll man vet finns i truppen. I stället för att förvånat titta på den matchen bör den vara ett riktmärke. Jag vill se laget gå fram efter ett mål för att göra nästa och nästa och nästa, nästan oavsett ställning.
Vi får inte se det så ofta. Inte heller mot Falkenberg igår. Efter den fina starten med en tidig 2-0-ledning skulle laget givetvis ha siktat på 3-0, nu var det som om alla tittade på resultattavlan, tänkte ”det här ser bra ut, vi spelar bara av matchen” och drog sig tillbaka och gäspade lite förstrött åt det gula hemmalagets försök att reducera.
Jag stod i solen på ena kortsidan där bortaklacken var placerad. Det var en skön vårdag, om än att det emellanåt drog en kall vind i ryggen. Några av oss sjöng högre och intensivare än andra. Några var nog mer intresserade av folkölen i plastmuggar om vi ska vara ärliga. Flaggorna viftades med, bengaler tändes. Vi sjöng de vanliga sångerna; ömsom tyckte jag det lät lite tamt, men enligt sambons son som satt på huvudläktaren var det ett bra tryck.
Några bakom mig var betydligt mer intresserade av Manchester Uniteds match än av den som spelades framför dem, och jag undrar alltid varför man lägger tid och pengar på att ställa sig på en klackläktare och inte bry sig nämnvärt. Men de allra flesta verkade trivas, det är fint att stå så på bortaplan och höra ihop med så många andra. Vi fortsatte sjunga och när den andra halvleken led mot sitt slut upplevde vi kanske att vi var tvungna att sjunga lite högre för att hålla falkenbergarna på planen stången.
Huvuden vändes bakåt, tittade på klockan, räknade ner, domaren blåste av och vi sjöng Johan Dahlins namn.
Mycket kan bli bättre och jag vill se det som vi såg mot Östersund och mot Hammarby. Gärna redan i nästa match, hemma mot Elfsborg. Nu var vi en fin Dahlin-räddning i slutminuterna från ett fiasko, det var inte längre bort än så. Det finns så mycket kvalitet som vi ser av och till, men som behöver komma fram oftare och längre.
Men det blev seger och tre poäng. Det som det ändå går ut på, oförlöst eller inte. Jag får vara nöjd med det; kanske gapar jag bara efter för mycket.
