Måndag morgon: Sju kvar, mot nummer 21
"Nu har det emellertid gått en vecka av uppehållet. Lika lång tid kvar. Kryper det inte i oss alla av förväntan och längtan efter att det ska sätta igång igen?"
Jag hade en konversation med en god vän för exakt en vecka sen där vi enades om att det var rätt gott med ett uppehåll på några veckor. Jag la visserligen till att jag anade att om inte alltför många dagar skulle jag längta efter Allsvenskan på nytt, men på det stora hela var vi överens. Då hade hans lag ändå inte spelat i Europa och således haft ett lättare spelprogram, men han kände ändå att det hade varit rätt matat med matcher.
Hans lag lämnade helgen med en förlust, mitt med en seger med 4-0 på bortaplan. Vi var alltså i olika grader på den känslomässiga skalan, trots det kände vi en gemensam mättnad.
Jag har inget generellt emot herrlandslaget. Jag har förstått att det finns många som har det. Men det är heller inget lag jag ligger sömnlös om nätterna funderandes över hur det ska gå i den kommande matchen eller varför det gick som det gick i den senaste. Jag slår ibland på teven och tittar, lika ofta gör jag det inte. Jag har varit på en landskamp i vuxen ålder och den spelades i den moldaviska huvudstaden Chisinau så där var det landet hellre än matchen som lockade.
Jag inser emellertid att för den absoluta majoriteten av spelarna är det både stort och hedervärt att bli uttagen, så jag protesterar inte mot att landslagsmatcher spelas.
Om inte annat inser jag att uppehåll för att spela landslagsboll är bra för alla de som inte blir uttagna. När jag har pratat med spelare genom åren är det få som gett uttryck för överdriven trötthet trots intensivt spelschema. Men på direkta frågor har många ändå svarat att det visst finns fördelar med att få vila ben och läka småskavanker.
Nu har det emellertid gått en vecka av uppehållet. Lika lång tid kvar. Kryper det inte i oss alla av förväntan och längtan efter att det ska sätta igång igen? Och avgöras? Jag anade rätt när jag trodde att det inte skulle gå många dagar innan suget efter allsvensk fotboll var tillbaka. Jag tittar på tabellen flera gånger om dagen trots att jag i stort sett kan den utantill. Räknar på olika resultat för att få fram en slutlig tabell. Tänker ena dagen att vi har ett svårt program kvar, nästa skrattar jag nästan åt hur lätt det ser ut.
Sju matcher återstår. De är:
Djurgården (borta)
Göteborg (hemma)
Helsingborg (borta)
Sirius (hemma)
Hammarby (borta)
Varberg (borta)
Östersund (hemma)
Här tas inget ut i förskott. Aldrig någonsin. Beroende på hur det går i hängmatchen mellan Häcken och Djurgården har vi sex, åtta eller nio poäng ner till tvåan. Samt (om inte Häcken vinner med väldans stora siffror) en så bra målskillnad att den i praktiken är värd en poäng. Så det ser ju onekligen bra ut. Det kan även en person som vägrar tro på något innan det är helt klart se. Och det är ju den fortsatta resan man nu vill vara med om.
Det är coronans år med allt vad det innebär. Matcher ska avgöras och serien ska slutföras utan publik (möjligtvis öppnas det upp för 500 åskådare snart), och det är så det är 2020. Jag är fylld av förväntan. Jag ryser när jag skriver detta för jag tänker samtidigt på känslorna vid ett eventuellt guld. Det kommer i så fall vara ett fantastiskt ögonblick i mitt liv. Trots utebliven stämning. Trots att laget skulle få lyfta pokalen mot himlen och inte mötas av kärleks- och lyckovrål från det egna lagets supportrar. Från oss.
Jag hoppas för övrigt att det blir så att Anders Christiansen och Behrang Safari lyfter den tillsammans likt Markus Rosenberg och Guillermo Molins gjorde 2014. Det vore en vacker syn.
Men nu går jag händelser i förväg. En sak i taget. Uppehållet för att landslaget spelar fotboll är vi halvvägs igenom och för några av våra spelare är det en fantastisk upplevelse att vara iväg. För andra är det skönt att få vara hemma med familj och vänner. Men vad vi alla har gemensamt, du, jag, Anel och Oscar med flera är att vi vill sätta igång igen. Ta nya segrar, ta ytterligare steg mot nummer 21.
Låt veckan gå fort.
