Måndag morgon: 2004 vs 2010
"Men nervositeten dog förra söndagen när Agon Mehmeti gjorde 2-0, för allt kändes hur säkert som helst. De sista 45 minuterna var en enda lång njutning och jag tog mig till och med tid att lämna Roys för att gå en trappa ner och köpa kioskens två sista korvar."
Efter slutsignalen förra söndagen - efter jublet och sångerna och bucklan mot den mörka kvällningen, så gick vi nerför trapporna, lämnade Stadion, kramade förbipasserande och varandra, sjöng och sent omsider kom vi fram till bilen som jag var tacksam för att slippa köra då en flaska champagne åkte fram som vi skålade med och skrålade ur och skålade med igen - var det en ur sällskapet som undrade: Magnus, du var på Stadion 2004, så vilket var häftigast?
Jag minns inte riktigt vad jag svarade, för just då bubblade det i mig och ingenting kunde någonsin vara lika häftigt som eftermiddagen och kvällen den 7 november 2010. Vi körde genom Malmös gator och spelade Hymnen på högsta nivå, om och om igen, och sjöng med så bra vi kunde. Vi tutade liksom många andra bilar och när vi slutligen nådde E6 för turen norrut rullade vi upp fönstren och vi fem i bilen hade en fantastisk hemresa.
Men jag har funderat på frågan, 2004 eller 2010? Jag ska inte påstå att den har gnagt på mig, för det är ju ett lyxproblem att behöva fundera över vilket av två guld som jag sätter högst. Fråga valfria supportrar till rätt många lag i Sverige och de skulle vara villiga att sälja sina mammor för att få uppleva ett endaste guld.
Jag vill hellre påstå att jag har njutit av frågan och kommit fram till att jag inte kan välja. De är precis lika mycket värda, bägge är underbara och fantastiska. Vissa saker tippar över till det för sex år sen, andra till det för en vecka sen.
Det som är till 2004 års fördel är sättet på hur det gick till och tiden sen det föregående guldet. Det var 16 år tidigare (1988) som MFF senast var mästare och vi hade väntat längre än någonsin tidigare. Dessutom hade vi på förhand behovet av hjälp från ärkefienden IFK Göteborg, som var tvungen att ta poäng mot HBK i Halmstad samtidigt som MFF var tvingat att ta tre poäng mot Elfsborg. Och så som det gick till, med ledning för HBK i paus och 0-0 i Malmö, och därefter vändningen och slutet så var det en match som jag aldrig kommer att glömma hur dement jag en ful dag än blir.
Tårarna sprutade på alla som var där, åtminstone om man ska tro vittnesmålen, och det var en lättnad och en befrielse och det som hände där hade jag inte vågat hoppas på, för 2004 var HBK ett väldigt bra lag, och inte som idag ett som man ställer i hörnet och ber hålla tyst och titta på, medan man själv leker med bollen.
I år var det annorlunda. Nervositeten inför matchen var nog det värsta jag har varit med om, förutom den som fanns i andra halvlek för sex år sen då IFK gjort 1-1 på straff och MFF gjort 1-0 efter en straff (och då det gick upp för alla att det var möjligt, guldet fanns inom räckhåll). Men nervositeten dog förra söndagen när Agon Mehmeti gjorde 2-0, för allt kändes hur säkert som helst. De sista 45 minuterna var en enda lång njutning och jag tog mig till och med tid att lämna Roys för att gå en trappa ner och köpa kioskens två sista korvar.
Men glädjen var densamma, även om tårkanalerna den här gången inte behövde jobba. I år slipper vi dessutom höra ordet ”om”. För 2004 skrevs det på sina håll att ”om” inte Markus Rosenberg hade skadat sig upp i Halmstad så… och ”om” MFF inte fått en något billig straff så…
I år fanns det inga ”om”.
Malmö FF ledde serien från omgång 21 efter en makalös upphämtning av Helsingborgs fina vår. Det var HIF som var beroende av ett antal ”om” för att vinna, och deras ”om” räckte inte till eftersom MFF helt enkelt var för bra. Alla är eniga om att seriens bästa lag har vunnit 2010, och att slippa höra och läsa en del journalisters konspirationsteorier, som var fallet 2004, känns befriande.
Och så då stämningen. Tack vare vårt nya Stadion blev ljudkulissen en helt annan, från minut 0 till minut 93. Ja, egentligen från en timme innan match till en timme efter densamma. Det var makalöst 2004, men det var magiskt 2010.
Det går inte att välja helt enkelt. Och varför skulle man behöva? Alla guld är lika vackra och stoltheten och euforin efter dem är något man inte vill vänja sig vid. Hela tiden: mer, mer, mer.
Den gångna veckan har varit ett pussel av känslor och alla har de varit himmelsblå. Nu njuter jag fram till april – då är det dags igen. Alla lag börjar på noll och jakten på det sjuttonde börjar. Det sjuttonde guldet. Hur det kommer att stå sig, om det inträffar 2011, i jämförelse med årets får jag i så fall återkomma till. För just nu: Hej där nere, det är vi som är Malmö FF.
