Måndag morgon: 2011- Ansvarets år
30 miljoner back. För en som kan jubla sig hes över tio rätt på stryktipset men också gå ner i depression för en tandläkarräkning är summan omöjlig att greppa. Det man känner istället är djup besvikelse, en del ilska men framför allt stor rädsla.
Från början skulle det här bli en krönika som var kul att skriva. En text om det uppfriskande i att äntligen ha fått se Malmö FF spela bra på TV mot ett motstånd av hög internationell klass. En artikel med plats för både lovord om de trots allt matchotränade spelarna och interna gliringar till Himmelrikets tre utsända lyxlirare i Spanien. En bra start på veckan, helt enkelt.
Beskedet som kom i fredags ändrade på det. Efter att uppgifterna om föreningens ekonomiska läge presenterats kändes ingenting lika roligt längre.
30 miljoner back. För en som kan jubla sig hes över tio rätt på stryktipset men också gå ner i depression för en tandläkarräkning är summan omöjlig att greppa. Det man känner istället är djup besvikelse, en del ilska men framför allt stor rädsla.
Rädsla över att nu stå inför ytterligare hundår med bristfälliga förutsättningar, svaga resultat och sjunkande intresse. Rädsla för att det arbete som Roland Nilsson och spelartruppen lagt ner ska raseras. Rädsla för att i framtiden titta tillbaka på guld- och glädjeåret 2010 med orden: Jaja, det var det värt.
Ekonomiska kriser och finansiella skandaler äger rum överallt hela tiden. Det krävs mer än en fetstilt rubrik för att man ska haja till över felkalkyler och kapitalförluster. Ända tills det drabbar något eller någon som ligger en nära, i detta fall Malmö FF. Man vill genast ha en förklaring, en syndabock och en väl genomtänkt lösning.
Kriser skapar oro, frustration och orsakar splittring. Det tog inte många timmar förrän fans beskyllde varandra, alla från hemmasittande pay-per-view-åskådare till bötessamlande bengalbrännare fick sig en känga för att indirekt ha orsakat kassaläckaget.
Jag är för dum för att själv hitta en förklaring, men tillräckligt smart för att inte tro på att det vilar en ekonomisk förbannelse över nyblivna svenska mästare. Eller att det hör till en toppklubb att ha trasslig ekonomi, likt Barcelona, United med flera.
Det finns personer som är ansvariga, det finns en förtroendevald styrelse som har åtagit sig att sköta det här.
Pelle Svensson lämnade sin post innan ropen på avgång började skalla. Kanske minskar det den akuta frustrationen något, kanske slipper vi en del hårda ordväxlingar på grund av Svenssons omedelbara avhopp. Men det löser ingenting. Att lösa problemet är den kvarvarande styrelsens uppgift.
Kan man då lita på den sittande styrelsen? Frågan är förstås befogad, när man för bara någon månad sedan pratade om ett underskott i en tredjedel av den verkliga storleken. Om det fanns misstanke om brott, så nej. Men det är ingen som har stulit eller förskingrat några 30 miljoner. Folk verkar helt enkelt ha räknat fel eller inte räknat alls. Eller åtminstone räknat slarvigt, väldigt slarvigt.
I min värld är det okej att göra fel om man kan möta konsekvenserna, ta sitt ansvar och rätta till sina misstag. Dagens styrelse har med oönskad tydlighet visat att den inte kunde undvika den här situationen. Nu återstår det att se om den kan ta sig och sin förening ur den.
Det är det som medlemmar och supportrar idag ställer sitt hopp och förtroende till. Det är det som idag är styrelsens främsta uppgift och ansvar.
